Peter Ackroyd – Poe. A Life Cut Short

Klicka på omslaget för att köpa boken

Klicka på omslaget för att köpa boken

Av IVO HOLMQVIST

”Natten mellan Andr. och tredjedag jul läste jag Edgar Poe för första gången! Och antecknade det i min almanacka! Jag är förbausad! Är det möjligt att han † 49, samma år jag är född kunnat pyra sig ner genom massor av medier ända ner till mig!”

Så skrev Strindberg från Holte strax norr om Köpenhamn i början av 1888, samma år som han blev klar med ”Fröken Julie”, i ett brev till den som satt honom på spåret, Ola Hansson.

Denne var lyhörd för alla nya litterära signaler från kontinenten, men inte ensam i sin beundran av Poe. Den delade han och Strindberg med Nietzsche och Dostojevskij, Verlaine och Rimbaud, Baudelaire och Mallarmé, och lite senare Kafka och James Joyce. Fast uppskattningen var senkommen. Under sina fyrtio år hade Edgar Allan Poe det nästan undantagslöst motigt.

Tanken att Poes själ skulle ha vandrat över till den nyfödde Johan August Strindberg är fascinerande men förstås stollig. Poe dog den 7 oktober 1849 i Baltimore, Strindberg hade fötts den 22 januari samma år, på Riddarholmen. Levde han själlös i åtta månader?

Hursomhelst fanns det en själarnas sympati dem emellan. Med sitt ständigt lika sentimentala åberopande av en taskig familjebakgrund (fadern försvann, modern dog tidigt) kan den föräldralöse Poe dessutom påminna om en senare svensk författare, Harry Martinson. Visserligen togs Poe tidigt om hand av fosterföräldrar, paret Allan (därav hans mellannamn) och hade en trygg uppväxt i USA, med mellanspel i England. Men han blev en rebellisk tonåring, och det skar sig. När han var drygt tjugo avled fosterfadern. Därifrån kom inget arv.

Föräldrarna hade varit skådespelare, modern dog som tjugofemåring i tuberkulos, och Poe kom att dras till kvinnor som antingen var dödsmärkta, eller gifta och därmed onåbara. Han förälskade sig i sin trettonåriga kusin Virginia, de gifte sig året därpå, och det har spekulerats en hel del om han alls hade någon sexuell relation till henne eller någon annan. Efter hennes död (också i TBC) trasslade han till det med flera kvinnor samtidigt.

Svärmor Maria Clemm som alltså var hans moster höll dock reda på honom och hans affärer. Det kunde behövas eftersom han hade tjatigt återkommande skov av supande, utan att kanske för den skull vara alkoholist. De tre flyttade ständigt: Richmond, Baltimore och New York (i Greenwich Village, men den bästa tiden tycks ha varit i ett anspråkslöst hus på det den gången lantliga norra Manhattan).

Den förträfflige Peter Ackroyd som tidigare biograferat T. S. Eliot och Charles Dickens i omfångsrika volymer och den säregne Chatterton och syskonen Lamb, med flera, i lite behändigare böcker, har sammanfattat Poes liv och verk på ett påfallande elegant vis på hundrasextio sidor (undertiteln är avsiktligt dubbeltydig).

Klicka på omslaget för att köpa boken här

Klicka på omslaget för att köpa boken här

Den minst lika förfarne levnadstecknaren Jeffrey Meyers som hunnit avverka ännu fler litterära liv behövde jämnt dubbelt så många i sin ”Edgar Allan Poe, His Life and Legacy”. Böckerna kompletterar varandra, Ackroyds komprimerade med träffsäkra sammanfattningar, Meyers omsorgsfullt detaljerade.

Ett av Ackroyds elva kapitel heter ”The Man Who Never Smiled”, och Poe hade inte mycket skäl att skratta eller ens småle och smila en smula. Knapphetens kalla stjärna lyste nästan ständigt över hans, Virginias och Marias väg.

Ackroyd är bra på att följa de tvära kasten mellan nattsvart förtvivlan och sangvinisk förhoppning att allt ska ordna sig. Raden är lång av journalistiska hugskott, tidskrifter som Poe redigerade och ibland fyllde det mesta av själv, litterära fejder, uppläsningsturnéer… Framgångarna var få.

Bäst gick det med dikten om korpen: ”The Raven” slog genast an och blev ett salongsstycke. I all denna kompakta dysterhet där det gick från illa till mycket värre var Poe en vägröjare. Novellen om ”Morden på Rue Morgue” öppnade slussarna för deckaren som genre, det var Conan Doyle snabb att erkänna.

En skröna om en ballongfart över Atlanten, som många trodde var ett reportage, visar vägen till Jules Verne och H. G. Wells, och hans hallucinatoriska skräckel och nekrofili beredde vägen för all senare American Gothic, och alltså Europas samlade symbolister.

Ivo Holmqvist

____________

‣ För fler böcker av Ackroyd – klicka här

‣ För böcker av Edgar Allan Poe – klicka här

‣ James Earl Jones läser Poes The Raven:

‣ The Murders in Rue Morgue spelades in redan 1932:

‣ En senare version av dessa mord står Iron Maiden för:

Kommentera: