Ganska snart efter att jag slagit mig ned här i Rom upptäckte jag att i den allmänna debatten fanns ett ämne som aldrig förlorade sin aktualitet.
Egentligen handlar det om två ämnen: hur reformera rättvisesystemet? Hur modernisera grundlagen eller författningen?
I det första fallet gällde diskussionerna om man skulle överge systemet ”processo accusatorio”, dvs riktlinjerna i den Codice penale som infördes av fascistregimen och som allmänt kallades för Codice Rocco. Formellt sett gäller den ännu, säger mig juridiska experter, även om den bearbetats ett oändligt antal gånger. Så står det också inom parentes före lagens första paragraf: (Testo coordinato ed aggiornato del Regio Decreto 19 ottobre 1930, n. 1398).
Ett annat juridiskt ämne som kan uppta dagar och nätter av diskussioner är rättegångsbalken: Codice di Procedura Penale. Den reformerades 1988 och har även den fått tillägg och förändringar senare. En grundprincip förändrades vilket innebar att man i någon (liten) mån närmade sig det amerikanska systemet.
Sedan har det gällt hur republiken skulle se ut. Kanske en federal organisation? Eller en ”presidenziale” enligt fransk förebild. Eller kanske en tysk modell.
I snart 50 år har jag hört och sett diskussionerna rasa kring dessa ämnen. Troligen finns det inget annat land i världen där juridiska finesser och filosofiska analyser i juridiska frågor ägnas en så intensiv behandling i den allmänna debatten. Och debatterna fortsätter rasa även efter reformerna. Man tycks aldrig bli färdig. Och varje reform, som till slut införs, verkar vara så fylld av kompromisser att den omedelbart leder till att det ställs nya reformkrav.
Och så i går antog senaten lagförslaget om ”Processo breve – Kort process”. För regeringskoalitionen innebär reformen att nu äntligen har rättegångsordningen moderniserats. Oppositionen däremot talar om en skam inför världsopinionen, ett rättshaveri och en katastrof för den vanliga människa, som via domstolarna vill söka ett rättsordningens svar på en konflikt i vilken han/hon är inblandad.
Men i grunden gäller ändå diskussionen idag om denna reform, denna lag, kommit till för att lösa en enda persons problem med rättvisan. Eller som rubrikerna lyder: om det är en lag ”ad personam”.
Lagtexten som senaten godkände med 163 ja mot 130 nej och två som avstod från att rösta, säger att ingen rättslig process får ta mer än 6 år, två år vardera i de tre instanser som står den åtalade till buds (en grundprincip som det till sist tummades på i slutrundan i senaten).
Det här kan ju tyckas vara en storslagen reform i ett land där varje liten konflikt mellan anställd/företagare eller en anklagelse om samröre med maffian brukar kunna avgöras först efter 10 – 17 år.
Men som vanligt i detta land är situationen litet mera komplicerad än vad den kan synas från början. Arbetsförhållandena i många domstolar är fullständigt outhärdliga. Teknisk utrustning (låter flott men det handlar om kopieringsapparater eller vanliga pc) saknas i stor utsträckning, arkiven är översvämmade av pappersluntor som ligger staplade på varann, i många domstolar är mellan 50 och 80 procent av tjänsterna inte tillsatta. Detta i ett system där det formella har givits en avgörande roll. Det händer att utredningar, som det tagit åratal att slutföra, ändå måste göras om på grund av ett struntfel som ändå inte förändrar något i sak.
Det är framför allt i Syditalien som det saknas domare och åklagare. Det finns domstolar som den i Caltanisetta på Sicilien som bara har en tredjedel av tjänsterna tillsatta. Samma sak gäller i maffiaområden som i Kalabrien.
Att i det här läget komma med en tidsbegränsning för en rättsprocess, verkar vara att börja i fel ände. Enligt oppositionen kommer 100.000-tals processer att avbrytas. Folk som begärt domstolens hjälp för att få sin rätt, får till slut bara ett besked att målet avskrivits efter att tidsfristen löpt ut.
– Än en gång har majoriteten (partierna runt Berlusconi) visat att den fungerar som en maffia, varnade Antonio Di Pietro, ledare för Italia dei Valori och underströk att lagen bara har ett syfte – att skydda Silvio Berlusconi. di Pietros partikamrater visade upp tryckta plakat med texter som: Processo breve Morte giustizia.
– Detta är inte en lag ad personam utan försvar mot en ”rättvisa contra personam”, förklarade Maurizio Gasparri, gruppledare för PdL (”Frihetens Folk”, dvs Berlusconis eet parti).
Ett par uttalanden som visar att alla försök att lugna ner samtalstonen misslyckats.
Silvio Berlusconi själv spädde på: – Att ställa upp i de rättegångar som drivs mot mig skulle vara som att ställa sig framför Milanoåklagarnas exekutionspatrull, förklarade han.
La Repubblica har idag en lång intervju med Gomorras författare, Roberto Saviano (som just idag inleder sin första universitetskurs som lärare i ett seminarium han kallats till vid Italiens verkliga elitskola, La Normale di Pisa).
– Man kan inte öka hastigheten i rättssystemet på bekostnad av dem som väntar på rättvisa, säger han. Budskapen är klara: Om någon i Italien tror att han kan vända sig till Staten för att få rättvisa, kommer han snart att se att så inte är fallet.
– Och för dem som lever i gränstrakterna till den organiserade brottsligheten är budskapet nu att han har lättare att klara sig undan fällande domar.
Och Roberto Saviano tar ett exempel:
– Processen Spartacus, ledde för några dagar sedan ledde till att HD (Corte di Cassazione) bekräftade domarna om livstidsstraff för 16 bossar i Camorran. Med den nya lagen hade detta inte varit möjligt. Utredningen var så omfattande att den hade dragit över den nu bestämda maxtiden. Det hade varit omöjligt att visa att Staten, om än med svårighet och med stora förseningar, ändå griper in mot de skyldiga.
Saviano är inte ensam. De samlade riksförbunden för alla advokater, även de som jobbar i Corte dei Conti, riksrevisionen, säger i ett uttalande nej till en lag ”som förstör rättssystemet”.
Hittills är det alltså senaten som godkänt lagen. Nu går senatens text till deputeradekammaren. Där är regeringskoalitionens majoritet om möjligt ännu starkare. Men oppositionen lovar en ny het strid. I det här läget har samtidigt en ny valkampanj börjat. Det handlar om regionalval och ingen kan idag säga annat än att högersidan har alla möjligheter att vinna över ännu några regioner till sin egen sida.
Regeringssidan har dock ännu en projektil att skjuta av mot domarkåren, åklagarna och domstolarna. För att Berlusconi skall vara absolut säker på att ingen domstol skall kunna tvinga honom att inställa sig, kommer nu också ett förslag som går under beteckningen ”legittimo impedimento”. Vilket uttytt är ungefär som ”giltig frånvaro”. Med Processo breve dör alla rättegångar mot honom. Med Legittimo impedimento har han vapnet som dessutom ger honom rätt att aldrig mera behöva visa sig i en domstol.
Skulle nu en åklagare ifrågasätta att en sådan lag överensstämmer med författningen, och skicka en fråga till Författningsdomstolen, som skall kontrollera att den nya lagtexten inte strider mot författningen, får det motsatt verkan. Hans förfrågan kommer att indirekt bidra i spelet ”Rädda Silvio”. Därför att för varje försening kommer preskriptionen allt närmare.
Regeringschefens egna partikamrater, medger mellan skål och vägg, att lagen med säkerhet aldrig skulle godkännas i Författningsdomstolen, om nu någon dristar sig att skicka en förfrågan dit. För lagen innebär i praktiken en slags allmän amnesti, men utan att parlamentet haft möjlighet att besluta om den först.
Å andra sidan bör många mäktiga män nu känna en djup tacksamhet mot Silvio Berlusconi. Rättegångarna mot dessa, inblandade i en lång rad finansskandaler, kommer att läggas ned. Det gäller storföretag som byggjätten Impregilo, storbanken Antonveneta och många andra.
Åke Malm
Se Marco Travaglia ang bl.a. Impregilo och det nya sjukhuset i jordbävningsstaden l´Aquila