Kvinnlig makt!
Om tre starka kvinnor

Ida Westin om tre franskspråkiga böcker som, alla olika, breddar synen på det feminina: Elisabeth Badinters Le pouvoir au féminin om kejsarinnan Marie-Thérèse av Österrike, Amelie Nothombs Frappe-toi le coeur och Délphine de Vigans Les loyautés.
 

Den franska historikern och filosofen Elisabeth Badinter född 1944, har under fyra decennier utövat starkt inflytande på den franska samhällsdebatten. Hennes bidrag till att lyfta fram kvinnliga tänkare under upplysningstiden, kan inte överskattas. I trebandsverket Les Passions intellectuelles studeras de frihetsstävanden som ledde fram till revolutionen. I och med denna nydanande forskning befäste hon sin ställning som en av de stora specialisterna på Upplysningen.

badinter_pouvoir_feminin_dixikon.se
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag (Amazon.fr)

I Badinters fem feministiska essäböcker (varav två finns på svenska) om moderskapet i relationen mellan kvinna och man, framhävs könens större likheter än skillnader. Ofta med hänvisning till de fyra senaste seklens högst varierande syn på barnet, på den goda modern och på mannens roll i familjen, framträder godtyckligheten i hur varje tid ser på manligt och kvinnligt. Om könen till stor del är konstruktioner ger det individen större handlingsutrymme. Målet är frihet och jämlikhet för båda könen.

Liksom hos andra franska tänkare som Foucault och Derrida har Badinters studier av historien befruktat den nutida blicken på samhället. Deras forskning får ofta konsekvenser för samhället i stort: en större tolerans för de utsatta, en medvetenhet om mekanismer för förtryck. Badinter försvarar en egalitär feminism i Beauvoirs efterföljd, kallar sig bouvarienne och culturaliste. Det är med klassiska upplysningsideal omsatta i realpolitik som båda könen blir fria från förtryck. Hon tycker att feminismen är inne på fel spår när man diskuterar om biologiska skillnader finns eller inte; det är en förenkling av den feministiska diskussionen. Det är klart att skillnaderna finns. Men de är enbart nyanser i sättet att exempelvis utöva makt, något som är en av den vuxna individens drifter, också kvinnors.

I sitt senaste verk har Badinter återgått till arkiven och historieforskningen för att exemplifiera denna kvinnliga vilja till makt. Le pouvoir au féminin – Marie-Thérèse d’Autriche 1717-1780, l’impératrice-reine (2016) porträtterar den habsburgska kejsardrottningen som härskade över Europas mäktigaste rike. I krig och maktspel, genom diplomati och charm, lyckades hon övertyga alla i sin närhet om sin kompetens. Här framträder en människa som utan att ha någon kvinnlig förebild för sin maktutövning, lär sig att förhandla med ett spädbarn vid sin barm. Hon födde sexton barn under sina fyrtio år vid makten, varav det mest kända är Marie-Antoinette.

Kejsarinnan med make och tretton av barnen
Kejsarinnan med make och elva av barnen

Det femtonåriga successionskriget mellan Preussen lett av Fredrik II och Österrikes Marie-Thérèse blir den sistnämndas stora seger. Trots att Katarina II av Ryssland och Ludvig XV av Frankrike tar parti för Preussen, vinner Marie-Thérèse. Senare svär Ludvig XV trohet till Österrike i och med sitt barnbarn Ludvig XVI:s giftermål med Marie-Thérèses dotter Marie Antoinette.

Elisabeth Badinter tecknar en bild av Marie-Thérèse med hjälp av drottningens enorma privata korrespondens (22.000 brev, många tidigare opublicerade). Här framträder kejsarinnan som krigisk, politiskt välinformerad, och som en öm men sträng mor. Som arvtagare till Habsburgska riket och med absolut makt var Marie-Thérèse tvungen att manövrera i tre slags liv, ofta i konflikt med varandra: som hustru till en avgudad men frånvarande make, som mor till sexton barn och som envåldshärskare över ett enormt territorium. Denna utmaning, som ingen manlig envåldshärskare behövt uppleva, tycks ha lockat Elisabeth Badinter. Hur lyckades Marie-Thérèse förena dessa tre roller? Hennes styrkor och svagheter, hennes prioriteringar och oundvikliga motsägelsefullhet mäts och vägs.

I presentationen av sin studie skriver Badinter: “Även om hon är oefterliknelig i sin samtid, där hon manifesterar en ny bild av envåldshärskande och moderskap, liknar hon i vissa aspekter 2000-talets kvinnor.” Ibland framträder Marie-Thérèse som en outhärdlig despot, men även med känslomässig subtilitet, då hon levde med en man som hon älskade men som ofta var borta, kom hem och gjorde henne gravid sexton gånger – och bedrog henne. När han dog sörjde hon honom resten av livet. Den starka katolska tron, som ofta tas upp i samband med Marie-Thérèse, är inget som Badinter lyfter fram. Kanske undviker hon den rentav. Den privata religiositeten är för samhällsdebattören Badinter inget som bör påverka samhällen och dess maktstrukturer. Likväl utgör hon en förebild i sin förmåga att utöva makt trots sina “kvinnliga tillkortakommanden” som en av kejsarinnans rådgivare benämnde hennes biologiska kön. ”Tillkortakommanden” som vi i vår egen tid, med dagis och andra möjliggörande friheter för hälften av jordens invånare, kanske delvis har lärt oss se som dygder.

nothomb_frappe_toi_dixikon.se
Boken finns på Bokus för 239 kr eller kan laddas ned som e-bok från franska e-pagine.fr för 11:99 €

För historikern och feministen Elisabeth Badinter bör alltså könsnyanserna inte spela någon avgörande roll i hur vi respekterar könen. Inte heller bör kvinnor särbehandlas på grund av dessa skillnader. Mäns drift ska inte skuldbeläggas och kvinnors sexualitet ska inte offras på ett upphöjt altare – så uppfattar jag denna Badinterska feminism. Istället måste kvinnor lära sig att säga nej, som hon sa till mig i en intervju 2015. Det handlar om en skillnadens feminism. I konsekvens med det har Badinter, som ofta är tillfrågad i den franska samhällsdebatten, varit stark opponent till tvättbara blöjor, könssegregerade dagis, höjda kostnader för mjölkersättning… Man bör inte skuldbelägga kvinnor som inte vill vara i första hand mor. Följdriktigt fick Badinters tre egna barn, efter hennes essäbok L’amour en plus (1981), höra i skolan att deras mamma inte älskade dem. Tesen hon driver i denna bok är att moderskärlek inte är naturgivet utan något man uppövar och har premierat olika i olika tider.

Två av den franska skönlitteraturens nuvarande stora författarnamn – storsäljare tillika litterärt ansedda – är Améilie Nothomb och Délphine de Vigan, båda givna förebilder för Badinters skillnadens feminism (det finns nyansskillnader mellan män och kvinnor men de är absolut inte avgörande för huruvida makten bör tillfalla det ena könet, tvärtom. En förståelse för det kvinnliga är det centrala). De har båda ägnat sina produktiva författarskap åt den kvinnliga erfarenheten, eller diverse “kvinnliga handikapp”, som moderskap, psykisk sjukdom till följd av övergrepp, duktig flicka-sjukdomar som anorexia, kvinnliga uteliggare, omsorgen om barnets och framför allt den uppväxande flickans perspektiv.

Nothomb är en kosmopolitisk belgiska, uppvuxen litet överallt i världen, tillika en av den franskspråkiga världens mest översatta och hyllade författare under det senaste decenniet. Märkligt nog har hon på nu tiotalet år inte längre översatts till svenska. Varje höst kommer hon med en ny bok. 2017 var det Frappe-toi le coeur (ett Alfred de Musset-citat) om en liten flicka och hennes kärlekslösa mor. Ett tragikomiskt drama med djup psykologisk insikt om risken att upprepa barndomstrauman i möten man gör som vuxen.

Flickan växer upp med en självbevarande förlåtelse för moderns oförmåga att älska sin dotter – medan brodern dyrkas. Ett av Nothombs effektiva stilgrepp är överdriften som balanserar på det trovärdigas gräns, och resultatet blir svindlande roligt och allvarligt på samma gång.

I Vigans senaste Les Loyautés (i dagarna på svenska med titeln Lojal) handlar det om tolvåriga Theo, ett skilsmässobarn som dricker alkohol för att döva oron för sin apatiske, arbetslöse far, vilken han aldrig i livet skulle ange för sin perfektionistiska och mentalt blinda mor. Tack och lov finns Hélène, Theos lärare, som genom sina egna erfarenheter av misshandel i barndomen, känner igen tecknen på negligering av ett barns behov av uppmärksamhet och omvårdnad. Vigans roman är, samtidigt som den är enkel i språket, hjärtskärande i sin tematik kring barns omutbara lojalitet med missbrukande föräldrar.

Trots stora olikheter i Nothombs och Vigans stil – Nothomb är rapp och humoristisk, Vigan glasklar och gravallvarlig – har deras romaner från 2017 respektive 2018, en sak gemensamt: de belyser barnets relation till en frånvarande men maktutövande mor. Lästa parallellt med Badinters påminnelse om kulturellt betingad feminitet, ger de en befriande tolerans för kvinnlig agens: den imperfekta modern.

 

– Badinter om sin bok i franska TV-programmet La Grande Librairie:

– Nothomb i samma TV-serie om sin bok:

– de Vigan om boken:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!