Av PETER LANDELIUS
Som diplomat ställs man ofta inför den vanskliga och stimulerande uppgiften att försöka beskriva historien medan den pågår, en uppgift som vi har gemensam med många journalister och statsvetare. Utmaningen att försöka fånga det som rör sig i samtiden har alltid varit viktigare för mig än risken att ta fel.
Den som delar min inställning har allt att vinna på att läsa Tony Judts Thinking the Twentieth Century, författad i dialog med kollegan Timothy Snyder under historikerns sista levnadsår (2012) medan sjukdomen gör samtalet allt svårare. Judts storverk är Postwar, en av de bästa framställningarna av efterkrigstidens historia. Det intressanta, för att inte säga charmen, med Thinking the Twentieth Century är att den speglar historikerns arbete med nittonhundratalets historia medan den ännu pågår och medan hans eget liv utspelas.
Tony Judt var engelsman, son till östeuropeiska judar med rötter i Tjeckoslovakien, Polen och Ryssland. Hans var var trotskist och antisionist, och hans mor ville att familjen skulle slå rot i England. Samtalet med Tim Snyder följer hans livshistoria samtidigt som det utforskar de olika Europa som har format honom och hans samtid.
Det första av bokens nio kapitel heter “The name remains: Jewish questioner”. Det judiska ursprunget gör Tony Judt väl rustad att förstå Europa och inte minst dess tjugonde århundrade, men hans historiska forskning har inte fokuserat på ämnet. Det andra, “English writer”, understryker hans hemkänsla i den brittiska litterära och historiska traditionen som har fött så stora berättartalanger. Kapitlet “Familial socialism: political marxist” berättar om villkoren för nyinvandrade östeuropeiska judar i London.
Tony får i unga år ett fint stipendium till Cambridge och gör en egensinnig akademisk karriär genom att skriva sin doktorsavhandling i Paris om tjugotalets franska socialism. Ett ungdomligt intresse för sionismen för honom till Israel, men därifrån återvänder han besviken och hamnar mest av en tillfällighet i Berkeley. Där finns massor av ungdomar som tilltalas av trotskismen, den lära som hjälpt hans far att hålla fast vid sin kommunistiska tro—genom möjligheten att vara kommunist och antikommunist på samma gång—men som Tony Judt redan har börjat tvivla på.
Tillbaka i England, nu i Oxford, börjar han intressera sig för Östeuropa. Också här spelar tillfälligheter in. Genom sin familj är han intresserad av Tjeckoslovakien, men nya vänner får honom att fästa sig vid Polen. Revisionismens tid—från Budapest 1956 till Prag 1968—är redan förbi. Det är dags för den västeuropeiska vänstern att ta adjö av den sovjetkommunism som den inte ville se som den var ens vid Moskvaprocesserna på 30-talet.
De ideologiska strömningarna i Europa är ett återkommande tema i samtalet, med täta kopplingar till Judts egen intellektuella utveckling. Judt menar att det spanska inbördeskriget är den viktiga vattendelaren i förkrigstiden, ett övningsfält för både Moskva och Berlin och en avgörande faktor för den motsättning mellan kommunister och fascister där så många demokrater—socialister, liberaler, kristdemokrater—skulle hamna i kläm av världskriget.
Helsingforsdialogen blev en uppmaning att ifrågasätta systemen på båda sidor om muren, de etablerade institutionerna ställdes inför krav på transparens och legitimitet. Under intryck av europeiska tänkare som Kolakowski, Aron, Garton Ash och Michnik, men också amerikaner som Rawls och rentav Nozick, hade Judt vid det laget tagit avstånd från marxismen och betecknar sig sedan dess som demokratisk socialist. Nu gäller det om och hur den alleuropeiska enhetstanken—ursprungligen ett högerprojekt för Västeuropa men med tiden alltmer uppfattad som en uppgift just för vänstern—ska kunna genomföras.
Så följs historikern och historien åt. Samtalet tog slut förra året, och det pekar rakt in i vår samtid. Deras konversation är så rik och växlande att den är svår att sammanfatta i en artikel. En läsare med hygglig kunskap om nittonhundratalets europeiska historia känner sig välkommen, följer fascinerad dialogen och får bekräftelser och uppenbarelser om vartannat.
För min del blev jag särskilt tilltalad av rubriken på det avslutande kapitlet “The banality of good” (i kontrast till Hannah Arendts ryktbara bok om nazismen). Men där finner jag ingenting av det specifika för nordisk socialdemokrati med dess stadiga förankring i vardagsmödan. Samtalet spårar ut i ganska klena teoretiska resonemang om ekonomisk planering — och en tryggt provinsiell förvissning om anglosaxiskt förnuft contra kontinentala galenskaper
– Se en video med den sista intervjun som gjordes med Judt