Mycket av det som vi kallar historia är numera samhällets planlösa anpassning till ögonblickets behov och händelser efter hand som de dyker upp. Det är politikens uppgift att bilda en motkraft som påverkar framtiden.
Så avrundar Henrik Thune sin insiktsfulla och tankeväckande essä om samspelet mellan media och politik. Hans exempel är i huvudsak hämtade från Norge, men de är i hög grad även relevanta för Sverige och andra länder i västvärlden. Hans centrala tes är att vi numera lever i ett samhälle som kännetecknas av ett överflöd av digital information med en politisk elit som låter sig dikteras av krav på omedelbara reaktioner på olika enskilda händelser. Det ögonblickliga blir styrande över framtiden.
Själva observationen är ingalunda originell, snarare närmast banal. Men det intressanta är att Henrik Thune identifierar hur två olika fenomen är sammankopplade och förstärker varandra. Det ena är den teknologiska förändringen i informationsflödet och det andra är den nationella politiska elitens växande vanmakt inför gränsöverskridande, internationella och globala problem. Med min erfarenhet av drygt fyrtio år som nyhetsjournalist och utrikeskorrespondent påstår jag att Henrik Thune korrekt identifierat två grundläggande förändringar.
Den teknologiska förändringen i nyhetsförmedlingen är särskilt påtaglig inom TV, med övergången från film till elektronik. Idag är vi allt färre som minns hur vi med flygfrakt skeppade hem oframkallad film från utlandet som med flera dagars fördröjning sändes ut till allmänheten som nyheter. Med elektronisk inspelningsteknik och allt billigare satellitförbindelser blev det möjligt att få hem materialet snabbare. Nyheterna blev nyare och direktrapportering blev rutin. Samtidigt förändrades nyhetsprogrammens sändningstider med CNN som modell så långt att de idag i princip är tillgängliga dygnet runt, även om nyhetsredaktionerna av gammal ritual håller kvar sina invanda sändningstider.
För den enskilde journalisten innebär förändringen att det gamla systemet med en fast deadline eroderar och att man i princip skall kunna rapportera non-stop. Så blev det tidigt på 1970-talet på radion med så kallade pip-ekon varje timme och så är det numera på TV och allt mer även inom pressen (som också gör TV-sändningar). En konsekvens har blivit att medarbetarna får allt mindre tid över att inhämta bakgrundsinformation och göra sammanfattande analyser. I värsta fall blir den utsände reportern hänvisad till att lita på uppgifter från myndigheternas och politikernas så kallade talesmän. I internationella sammanhang, som EU, blir ibland den enklaste lösningen på tidspressen att bara lyssna på det egna landets representanter. Så kan ett EU-toppmöte komma att likna ett europeiskt mästerskap i någon sportgren, ett EM med vinnare och förlorare.
Den politiska elitens svar på det ökade tempot i nyhetsflödet med det växande kravet på omedelbara reaktioner har blivit den nya, expanderande branschen med informationsstaber. Henrik Thune hämtar sitt exempel från Tony Blair där ”spin doctors” med Peter Mandelson och Alastair Campell i spetsen försökte manipulera media. När Blair tillträdde 1997 hade den brittiska statsförvaltningen 300 medierådgivare. När han avgick tio år senare var de 3000 och PR-budgeten hade tredubblats. För Tony Blair – liksom för Bill Clinton – blev medietaktik non-stop helt grundläggande för politiken. Numera har väl alla myndigheter och förvaltningar på alla nivåer så kallade kommunikationsstrateger och varje politiker tvingas löpa som en hamster för att hänga med i det ständigt uppdaterade nyhetsflödet.
Genom intåget av dessa kommunikationsstrateger i förvaltningarna uppstår en symbios mellan två samhällsroller som i regel uppfattats som strikt åtskilda, mellan makthavaren och nyhetsförmedlaren. En ny hybrid, en korsning mellan politiker och journalist institutionaliseras.
Resultatet av samspelet mellan förändringarna genom den nya medieteknologin och den politiska maktens försök att i det nya medielandskapet styra samhället blir i Henrik Thunes analys att ögonblicket vinner på bekostnad av framtiden. Enskilda dramatiska händelser här och nu fyller mediernas arena och den politiska makten värderas efter förmågan att hantera dem. Helheten och långsiktigheten försvinner. I grunden handlar detta om att val vinner man genom kommunikation mer än på grundval av uppnådda resultat.
Henrik Thune redovisar både vad journalisterna tycker om politikerna och vad politikerna tycker om journalisterna. Det är emellertid fåfängt att försöka besvara frågan om vilken kategori som vunnit och vem som förlorat på de nya villkoren. Det är antagligen lika meningslöst som att drömma sig tillbaka till gamla tidens betingelser. Jag äter hellre ”slow food” än ”fast food” liksom jag föredrar ”slow news” framför ”instant news”, men det har antagligen mest med min ålder att göra.