Gunther Schuller (skärmavbild från Youtube, se nedan)

Gunther Schuller

Nyheten om Gunther Schullers död tidigare i år verkar ha undgått de svenska kulturredaktionerna. Schuller vars föräldrar var tyska immigranter, pappan var violinist i Metropolitanoperans orkester, framhävde inte det europeiska arvet. Tvärtom kom han att fungera som portalgestalt för den amerikanska musiken.

Gunther Schullers död är sålunda en helt igenom amerikansk angelägenhet. Han inledde en spektakulär karriär som hornist då han hoppade av skolan vid femton års ålder för att bli solohornist i Cincinattis symfoniorkester, gick vidare till Metropolitans orkester vid tjugo. En av hans nästan två hundra enastående kompositioner, Of Reminiscences and Reflections (1994) renderade honom ett Pulitzerpris.

Det banbrytande dirigentarbetet, där han bland andra lyfte fram Charles Ives’ mest komplexa orkesterverk och visade att de gick att framföra, resulterade även det i nationell utmärkelse. Hans musikalisk gärning och priserna han tilldelades gällde framförallt hävdandet av amerikanska samtida och äldre amerikanska tonsättare, som hans musikvetenskapliga arbete med att orkestrera, spela in och framföra Scott Joplins opera Treemonisha.

Till det skivinspelningar och repetitioner på dagarna med jazzens största musiker, som Miles Davis i tubabandet, i Gil Evans enastående arrangemang, med alla kända namn som Charles Mingus, John Lewis, Bill Evans, Jim Hall, Benny Golson, Max Roach, Dizzy Gillespie, Ornette Coleman och Eric Dolphy. På kvällarna satt han i orkesterdiket på Metropolitan och spelade solohornstämman i Mozarts, Verdis, Wagners och Strauss’ operor.

Den europeiska musikens olika modernistiska spår och strömningar hade lockat, influerat och påverkat ett antal jazzmusiker sedan decennier tillbaka. Flera av dessa europeiska ikoner, som Bartok, Schönberg och Stravinsky befann sig dessutom i USA sedan trettiotalet. För Schuller, som hade sina musikaliska rötter djupt förankrade i den europeiska klassiska musiken, kom upptäckten av jazzen men också den inhemska konstmusiken att fungera som en aldrig sinande skattkista. Han satte i system att låta jazzen och konstmusiken dras till varandra som poler av energi. Han bjöd in till musikaliska utflykter och inspirerade till att utforska stigar som ingen visste vart de ledde.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

1967 erbjöds han tjänsten som rektor för The New England Conservatory, NEC, i Boston. Schuller såg här sin chans att omsätta tankarna i verklighet och skapade den första akademiska jazzutbildningen på ett musikkonservatorium i USA. Han anställde de främsta lärarna och instrumentalisterna på området. Därpå formade han institutionen för det han kallade ”Third Stream”, en syntes mellan jazz och klassisk musik, där improvisation är centralt. Utbildningen i den moderna västerländska musikens teori och komposition skärptes, likaså operautbildningen och den gängse instrumentalundervisningen. Utbildningens outtalade credo låg just i den speciella attityd som det innebar att respektera varandras musik, att riskera och våga lämna den musikaliska bekvämlighetszonen.

Som en logisk konsekvens uppstod The New England Ragtime Ensemble som leddes av Schuller själv och bestående av skolans bästa instrumentalister. För sin inspelning av The Red Back Book fick ensemblen en Grammy 1974. Året efter pensioneringen tilldelades han en doktorstitel av skolan, den enda akademiska titel han någonsin innehaft.

Som pensionär fortsatte han arrangera, komponera, dirigera och författa – och fick ytterligare priser och utmärkelser. När han som kommit att framstå som nestorn för den amerikanska 1900-talsmusiken, blev festivalgeneral för en Bachfestival, där han att dirigerade de stora Bachverken, hade han slutit cirkeln.

Här New England Conservatory Ensemble med Maple leaf rag

Under Schullers sista fyra år som rektor på NEC befann jag mig själv några år i det paradis som skolans utbildningsvärld erbjöd. Medan jag på morgonen hängde av mig ytterkläderna i skåpet och hämtade noterna för att börja öva, stod jazzkompisarna som vanligt redan sedan sju på morgonen och blåste skalor i båsen i källaren. Några timmar senare vidtog kammarmusikrepetitioner, arbete i skolans skivbibliotek, en musikhistorieföreläsning för John Heiss om nutida musik utifrån ett amerikanskt perspektiv, därpå teorilektioner där Schuller kunde dyka upp för att prata om Charles Ives och så en stunds tjuvlyssning bakom dörren på Jaki Byards jazzpianolektioner. På kvällarna i Jordan Hall var det konserter med skolans symfoniorkester, solokonserter med någon av lärarna, som pianisten Russell Sherman, eller skolans förnäma storband med kompositioner och under ledning av George Russell.

Nu – när konceptet ”worldmusic” är etablerat, det som vi generöst benämner musik från utanför Europa – hade Gunther Schuller redan i decennier utforskat och lyft fram musik som kanske inte alltid ansågs som konstmusik, också från andra delar av världen än Europa. Det är dags att vi i Sverige upptäcker Gunther Schuller. Hans gärning angår oss.


Ruth Pergament

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: