Vilka uppgifter i våra liv kan vi rimligen betala oss ifrån och överlåta åt andra?
I Sverige finns det fortfarande ett starkt – och för mig obegripligt – ideologiskt motstånd mot att anlita städhjälp: det är pigjobb, kantänka, och var och en borde själv skaffa undan sin egen skit. Men i dessa dagar har jag igen läst den amerikanska sociologen Airlie Russell Hochschild och har insett att det åtminstone i dagens USA är mycket mer än städning den som är upptagen – och har råd – kan betala sig ifrån: numera kan man hyra in personer som arrangerar ens barns födelsedagskalas eller röjer i ens garderober eller betalar ens räkningar eller skriver ens julkort eller köper ens julklappar eller pyntar ens hem till jul. Eller sorterar ens foton och sätter in dem i album.
Men mest tankeväckande är följande platsannons som Hochschild hittat på nätet:
”Vacker, skärpt värdinna, god massös – fyra hundra dollar i veckan
Det här kan tyckas vara ett egendomligt jobberbjudande och jag känner mig fånig som lägger ut det, men det här är trots allt San Francisco. Rekryteringen kommer att ske ytterst konfidentiellt:
Jag är en intelligent, belevad, berest men blyg miljonär, nyinflyttad och överlupen av inbjudningar och sociala förpliktelser. Jag söker en personlig assistent som skulle kunna
Vara värdinna vid bjudningar i mitt hem (40 dollar i timmen)
Erbjuda lugnande och sensuell massage (140 dollar i timmen)
Göra mig sällskap till vissa sociala evenemang (40 dollar i timmen)
Resa med mig (300 dollar om dagen + alla utgifter)
Sköta räkningar, kontakter med hantverkare osv. (30 dollar i timmen)
Du måste vara mellan 22 och 32, ha god kondition, vara attraktiv, sensuell, verbal, uppmärksam. Du behöver inte ställa upp på mer än tre eller fyra evenemang per månad och det kan väl bli 10 timmar i veckan massage och andra uppgifter. Du måste vara ogift.
Jag är en intelligent 30-årig man och jag diskuterar gärna mina skäl att lägga ut den här annonsen. Skicka gärna ett foto och en beskrivning av dina kvalifikationer för jobbet och dina intressen.
OBS: Inget sex.
Tack.”
Vad ska man säga om detta?
Om redan inköp av födelsedagspresenter åt ens nära och kära är något som kan förvandlas till en tjänst man betalar för är det väl bara att säga att San Francisco-miljonären tar det steg som logiskt sett är det nästa.
Jag tror det gäller att säga ifrån ren tidigare. Därför är jag lättad när jag läser om Lynn Corsiglia, VD i Kalifornien, som greps av stark ruelse när hon såg sin dotters besvikelse över att det inte var mamma själv som arrangerat hennes födesedagskalas.