Vem som är det tyska kulturlivets viktigaste hovnarr och enfant terrible, Rolf Hochhuth eller Fritz J. Raddatz, kan vara hugget som stucket – men klart är att den senare är den roligare och satiriskt mer begåvade.
Det är nu slutgiltigt bevisat genom denna tegelsten på nära 1000 sidor, dagböcker som kan läsas som ett slags “Hänt i veckan” över alla som mot slutet av förra seklet hörde till den tyska kultureliten i ordets vidaste mening. Samtidigt är det en akribisk – manisk skulle man också kunna säga – uppteckning av stort kulturhistoriskt värde som sträcker sig långt bortom elakheter och rent skvaller.
Raddatz är full av idiosynkrasier och fördomar och försätter inget tillfälle att plocka en gås med någon av sina många fiender. Homosexuell, dandy och samtidigt vänster, verkar han ideligen hamna i situationer där allt ställs på sin spets och han lika kongenialt som giftigt framställer de stora elefanterna i grällt ljus.
Men i denna dagbok skonas inte heller den som för pennan: yrkeskritikerns skoningslöst kalla öga förblir hans, också ensam med sig själv.
– Se ett samtal med Fritz J. Raddatz här: