Stanley Aronowitz – Taking It Big

C. Wright Mills

Fri radikal i konformismens samhälle

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ANDERS BJÖRNSSON

C. Wright Mills (1916–1962) var en samtida med John F. Kennedy och dog vid exakt samma ålder som denne. Deras storhet var av olika slag. Kennedy steg mot de politiska skyarna direkt efter andra världskriget, i kraft av sin familjebakgrund. Mills gjorde det till en livsuppgift att studera maktens män och mekanismer i det amerikanska samhälle som Kennedy fick presidera över i knappt tre år.

Detta samhälle var mer konformt än han inledningsvis hade föreställt sig. Han trodde att krigshändelserna och den ekonomiska trettiotalskrisen hade diskrediterat de gamla eliterna och att en ung och omgestaltande generation av politiska och fackliga ledare nu var redo att ta över och skapa en ”kapitalism med mänskligt ansikte”. Istället sopades de snabbt undan från scenen eller sögs upp av existerande organisationer och strukturer, med militärapparaten som den drivande kraften.

Den bildade medelklassen, vad Mills kallade ”the new white collars”, eller ”symbolproducenter”, radikaliserades ej. Den skrämdes till tystnad av den massiva antikommunistiska propagandan och istället för att bli bärare av det kritiska förnuftet sögs den upp av kultur- eller medvetandeindustrin och gjorde sig till de samhällsbevarande krafternas megafoner. Kändisskap och välmåga lockade. Någon motkraft underifrån skulle inte ge sig till känna under Mills livstid och – möjligen med undantag av proteströrelsen mot Vietnamkriget – inte därefter heller.

Det var det kriget som öppnade mina och många andras ögon. Vi som försökte skaffa oss en mera realistisk och reflekterad kunskapssyn än den gängse studerade inte bara Marx utan även andra tänkare som rimmar på M: Max Weber, Machiavelli och just C. Wright Mills. Makteliten, den enda bok av Mills som är översatt till svenska, blev en intellektuell väg ut ur en värld av dominans och manipulation, av andligt mörker: den kallade saker och ting vid deras rätta namn.

Som sociolog var Mills en maverick, en udda typ i en akademisk värld som annars rymmer ett stort antal kufar. Han tillhörde ingen skola och bildade ingen, och bland annat därför kom hans insatser snart att falla i glömska. Mills var inte rädd för att ta ställning, skriver Stanley Aronowitz i sin bok om honom: ”he refused the distinction between scholarship and partisanship.” Vetenskapen måste hålla sig till empiriska fakta, vara objektiv, men detta dömde den inte till neutralitet. Mills svärmade i sin politiska filosofi för sociala eller gräsrotsrörelser – vad vi skulle kunna kalla deltagardemokrati till skillnad från åskådardemokrati. Hans misstänksamhet mot byråkratier var notorisk.

Aronowitz’ bok har närmast karaktären av intellektuell biografi. Den påminner oss om en typ som har gått ur tiden: den lärde mannen som satte en ära i att tala så att vanligt folk förstod honom och i sin forskning röjde massor av ny mark. Hans språk hade muskler, han visste hur långt en lyckad fras kunde bära. I sina publika framträdanden var han en skarp kritiker av amerikansk militarism lika väl som av en maktägande kommunism. Han satte mycket av sin lit till utvecklingar i Tredje världen, var en anhängare av den kubanska revolutionen och har alltjämt sina beundrare i Latinamerika; rätt mycket liknar han väl vad som i Sverige under kalla krigets tidiga faser kallades ”tredjeståndpunktare”.

Och han larmade när han tyckte det fanns anledning att larma, ty feg var han ej. Som professor ägnade Mills inte universitetet sitt huvudsakliga intresse, och när han var där tyckte han mest om att undervisa på grundnivån. Rikedomen i hans verk, originaliteten i hans personlighet framträder på snart sagt varje sida i Aronowitz’ bok.

 

2 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Intressant och läsvärt! Alldeles ensam var dock inte heller Mills. Vietnamkriget öppnade ögonen på en hel generation på båda sidor om Atlanten. Vi har väl sällan varit så ense som på 60-talet när vi på den europeiska sidan påstods vara antiamerikaner (jfr Olof Palme). Och det är litet orättvist att kalla den generationen för tredjeståndpunktare, för vid det laget var Sovjetunionen redan i de flestas ögon en slocknad vulkan.

    Jag passar på att gratulera till din översättning av Joseph Roth, en annan läsvärd man (fast av en tidigare generation) som fått en välförtjänt Ehrenrettung på ömse sidor om pölen!

  2. Anders Björnsson says:

    Tack. Tredjeståndpunktare är väl en samlingsbeteckning för någonting rått oenhetligt. Alla var inte så prosovjetiska som Artur Lundkvist här i Sverige, men Tingsten buntade ihop dem till något slags femtekolonn. Mills uppslutning runt den kubanska revolutionen var dock entydig – fastän i ett läge då den ännu inte kastats i händerna på Moskva.
    För övrigt har jag nu avslutat läsningen av ”Job. Historien om en enkel man”, en Roth-roman som till stora delar spelar i New York (och är två gånger översatt till svenska, 1931 respektive 1988: den första av Mariam Ehrenpreis–Nathanson verkar komplett, den andra av Ingegärd Martinell är kortad och till stora delar en rewrite; icke desto mindre är de hopplösa att få tag på antikvariskt och av någon anledning har jag inte heller fört upp dem på förteckningen över Roth-verk på svenska i ”Kejsarbysten och andra noveller”, Atlantis 2012).
    Anders

Kommentera: