Det vilar ett sagoskimmer över den brännande aktuella romanen L’amas ardent av den tunisiske författaren Yamen Manai, född och uppvuxen i Tunis men numera bosatt i Paris. I romanen, som är flerfaldigt prisbelönad, skildras hur en fredlig biodlares egna bin utsätts för en attack av importerade bålgetingar, samtidigt som den tidigare lika fredliga byn, där fria val skall hållas, övertas av en grupp islamister.
Det vilar ett sagoskimmer över den brännande aktuella romanen L’amas ardent (2017). Den 38-årige Yamen Manai, född och uppvuxen i Tunis men numera bosatt i Paris, har för denna roman belönats med flera litteraturpriser, däribland Prix des cinq continents de la francophonie och Grand Prix du roman métis 2017. Den tunisiske författaren har tidigare utkommit med två prisade romaner, La marche de l’incertitude (2010) respektive La sérénade d’Ibrahim Santos (2011).
Med tiden kommer nog L’amas ardent, som i den franskspråkiga världen har fått ett entusiastiskt mottagande av både kritiker och läsare, att betraktas som hans litterära genombrott. Från kritikerhåll har man bland annat lyft fram miljöbudskapet i romanen samt Manais berättargåva och särpräglade sätt att förena humor med allvar, fantasi med verklighet.
I denna skenbart enkla berättelse om en biodlare vid namn Don ger Manai, om än i fiktiv form, en klarsynt men oroväckande inblick i ett nutida Tunisien där islamismen kastar sin skugga över den sköra demokratin. Vad gäller titeln L’amas ardent (Värmeboll) får den så småningom sin förklaring i romanen. Jag återkommer till det längre fram.
Vid läsningen av Manais roman förflyttas man till ett imaginärt land, vilket dock uppvisar slående likheter med Tunisien åren efter jasminrevolutionen. Någonstans på landsbygden ligger en gudsförgäten by kallad Nawa, där merparten av befolkningen är analfabeter och lever i ytterst knappa omständigheter. Utanför byn bor den åldrande biodlaren Don, eller rättare sagt le Don, vars namn fyller en betydelsebärande funktion i boken: av allt att döma syftar det på det franska substantivet don, ”gåva; begåvning, talang”. Samtidigt låter det oss ana ett slags valfrändskap mellan huvudpersonen och den idealistiske Don Quijote. När riddaren av den sorgliga skepnaden slåss med väderkvarnar och fårhjordar kämpar Don mot dödsbringande, bevingade inkräktare, och vid ett tillfälle även mot en grupp islamiska jihadister. Någon Dulcinea finns inte i hans liv, men hans ädla hjärta rymmer en gränslös kärlek till de hundratusentals bin han med största möjliga omtanke tar hand om. För deras skull är han beredd att offra sitt liv.
Att Don många år tidigare valt att bosätta sig strax utanför Nawa, fjärran från världens larm och skenhelighet, har sina förklaringar: här kan han leva i samklang med naturen, här finns framför allt optimala förutsättningar för hans bin, som får leva på tryggt avstånd från storskaligt jordbruk och dess kemiska bekämpningsmedel.
Don är snarast tystlåten, men det hindrar honom inte från att med jämna mellanrum besöka det lilla caféet i Nawa för att få en pratstund med byborna. Med stor generositet delar han med sig av honungen från bina, så att också invånarna i Nawa, i synnerhet barnen, får fröjdas åt dess utsökta smak.
Den rådande harmonin skakas dock av några egendomliga händelser. Till allas häpnad ankommer en septemberdag en bilkortege till den ensliga byn, och ur bilarna kliver en grupp män och kvinnor, de flesta unga, som säger att de vill sätta upp en valbyrå inför de kommande fria valen. Tiderna har förändrats, folket måste rösta, och ni är folket, förklarar de för de förbryllade byborna. Än bisarrare ter sig en månad senare ankomsten till Nawa av flera svartklädda, skäggiga män. Efter att ha hissat upp en svart flagga med en vit duva på börjar de vråla i högtalarna, Gud är stor, och byborna upprepar, Gud är stor, överväldigade av alla presenter de fått av de skäggiga männen: från skor och svarta klädesplagg till tvål, filtar och livsmedel. Aldrig tidigare har invånarna i Nawa sett ett liknande överflöd av varor.
När Don efter en veckas bortovaro återvänder till byn med sin åsna Staka kan han knappt tro sina ögon: kvinnorna är svartklädda från topp till tå, männen bär långa tunikor och har låtit skägget växa. Hur är det möjligt, undrar han. Till råga på allt får han veta att de skäggiga männen inför det fria valet har visat byborna hur de skulle markera symbolen för den vita duvan på röstkortet. Sedd genom Dons ögon liknar duvan dock snarast en olyckskorp. Skeptisk som han är mot islamister och deras attribut råder han byborna att ta sitt förnuft till fånga.
Det visar sig att ”Guds parti” vinner det första demokratiska valet (jag antar att Manai syftar på det islamistiska partiet Ennahda). Dons djupa misstro mot islamister bottnar i en bitter ungdomserfarenhet. I slutet av 1960-talet arbetade han för en arabisk prins ute i öknen, där han en dag kom att se vidriga ritualer regisserade av skenfromma bestar, av ”trons självutnämnda väktare”. Den gången skådade han in i mörkrets hjärta.
Vilka mörka trådar binder ihop de skäggiga männens besök i Nawa med det hårda slag som drabbar Don nästan ett halvår senare? En dag i slutet av mars upptäcker han till sin stora förtvivlan att drygt trettiotusen av hans älskade bin – en hel bikupa! – blivit brutalt massakrerade, och att även deras larver och honung försvunnit under oförklarliga omständigheter. Vem eller vilka kan ha utfört denna illgärning? Varken Don eller invånarna i Nawa kan förklara binas förbryllande död. Men några dagar senare ger sig förövarna själva till känna. Då uppfattar Dons öron helt oväntat ett obekant, tungt surrande, och en nästan svart jättebålgeting uppenbarar sig för honom. En insekt av gigantiska dimensioner, försedd med en hotfull gadd. Aldrig har biodlaren sett något liknande förut. Efter en kort stund flyger jättebålgetingen tillbaka mot skogen, men Don, iklädd skyddsdräkt, gör sig redo för den stundande konfrontationen. Och mycket riktigt, ett par timmar senare hör han ett ovanligt intensivt surrande innan ett tjugotal jättebålgetingar i sorgdräkt och med mördande avsikter väller fram från skogen, dock i riktning mot sin egen död. Don lyckas krossa nästan alla mellan de handskklädda fingrarna, och fångar den sista i en glasburk. Medan han med fasa betraktar den vresiga inkräktaren inser han att den har kommit långväga ifrån och, ännu värre, att hans högt älskade bin inte förmår försvara sig mot en sådan monsterliknande insekt.
Hur har jättebålgetingarna lyckats ta sig till Nawa? Någon i byn berättar att han tidigare sett ett tiotal likadana insekter flyga iväg från en papplåda han fått av de skäggiga männen. Föga anar byborna att alla svarta plagg utdelade i byn före valet kommer från provinsen Shaanxi i nordvästra Kina, att de varit specialbeställda av en prins från Qafar (!) och därefter transporterats på hans lyxyacht. (I romanens ironiladdade inledningsscen befinner sig prinsen ombord på sin lyxyacht, som just lämnat Sardinien, och pratar ”affärer” med en gäst vid namn… Silvio Cannelloni.)
Don inser att han måste hitta ett effektivt sätt att kämpa mot de mördande insekterna, annars kommer framtida bigenerationer att bli deras föda. Så han reser i väg till huvudstaden i hopp om att finna en bok som kan ge honom kunskap om de aggressiva jättebålgetingarna.
I hans avlägsna minnen av storstaden var den en sagolik plats. Nu är den i Dons ögon oigenkännlig, dyster och smutsig, många kvinnor är svartklädda från topp till tå och en del män bär långa tunikor. Minst lika oroväckande är taggtråden och de militära pansarvagnar som syns lite varstans. Och var finns böckerna någonstans? Till hans stora besvikelse lyckas han inte hitta en enda bokhandlare under sin vandring genom staden – så vitt han kan se är statyn över Ibn Khaldun ensam om att hålla en bok i handen…
Det står nu klart för Don att han än en gång behöver hjälp av sina medmänniskor. ”De andra är ofta helvetet. Och ibland räddningen”, tänker han i sitt stilla sinne medan han styr stegen mot ett hus där han hoppas kunna få hjälp. Där bor Jannet, en kvinna som i unga år tack vare Don fått möjlighet att fortsätta studera, och hennes man Tahar, verksam som universitetsprofessor. Båda två har med stigande oro sett hur islamismen börjat breda ut sig överallt i samhället, även i den akademiska världen, där Tahar blivit utsatt för några obehagliga incidenter och lagt märke till illavarslande tendenser bland allt fler studenter.
Paret Jannet och Tahar blir Dons räddning. Tack vare dem hittar han i ett franskspråkigt uppslagsverk på universitetsbiblioteket en utförlig artikel om den skrämmande insekt han fångat i glasburken: det rör sig om Vespa mandarinia, asiatisk jättebålgeting, som beskrevs i mitten av 1800-talet av Frederick Smith. Nu får Don visserligen sina värsta farhågor bekräftade, men en svag strimma av hopp tänds ändå inom honom när han får höra att japanska bin kan använda värme som dödligt försvar mot asiatiska jättebålgetingar. Det kallas värmeboll. När flera hundratal japanska bin svärmar samman kring en jättebålgeting bildas det från deras vingmuskler en temperatur på 47 grader, och getingen grillas slutligen till döds (temperaturen är bara ett par grader ifrån att vara dödlig även för bina själva).
Tanken slår Don att kanske även hans bin kunde lära sig att forma dödande värmebollar för att försvara sig mot den asiatiska jättebålgetingen. Detta skulle dock förutsätta att flera av deras drottningar byttes ut mot drottningar från japanska bisamhällen. Men var och hur skulle Don kunna få tag på dem? Vid första anblicken verkar det vara en ouppnåelig dröm. Ingenting är dock helt omöjligt, i synnerhet som Jannet och Tahar inser hur värdefulla bina är för jordbruket och för ekosystemen i allmänhet – och därefter börjar planera en resa till Japan…
Väl tillbaka till sina ”döttrar” – som Don med stor ömhet brukar kalla sina bin – är han fast besluten att använda sina nyförvärvade kunskaper om asiatiska jättebålgetingar för att bättre bekämpa dem.
Från livsfarliga rovinsekter till islamistiska terrorister är avståndet inte särskilt stort i Manais roman. Efter att ha genomfört en riskfylld aktion mot en svärm jättebålgetingar gömda i skogen står Don plötsligt ansikte mot ansikte med en grupp islamistiska terrorister som just utfört ett terrordåd med dödlig utgång. Eftersom han känner igen Toumi, en tjugoåring från byn, tillika nyrekryterad terrorist, svävar han själv i livsfara. Utan att förlora sinnesnärvaron hittar biodlaren dock snabbt en utväg ur den hotfulla situationen – genom att omvandla terroristernas seger till det ultimata nederlaget.
Som läsare kan jag inte låta bli att dra en parallell mellan å ena sidan de ilskna jättebålgetingarna som kan slå ut hela bisamhällen, å andra sidan islamisterna, vars växande inflytande i det tunisiska samhället kan underminera de demokratiska framsteg som gjorts av Tunisien efter jasminrevolutionen. Således får själva romantiteln ”Värmeboll” i mina ögon en metaforisk värdeladdning och ett rikare betydelseinnehåll än vad som framgår av texten vid första anblicken.
Trots att Manai i L’amas ardent sätter fingret på den fara islamismen utgör för en demokratisk utveckling i hans hemland, bär inte romanen spår av nattsvart pessimism. Inte heller är den präglad av en verklighetsfrämmande optimism. Berättelsen om den framtidsvärnande, livsbejakande idealisten Don pendlar mellan hopp och oro, ljusglimtar och hotfullt mörker, ömhet och våldsyttringar, livets nektar och människans destruktiva potential.