Yedikule, Sjutornsborgen, Istanbul (Wikicommons)

Feridun Zaimoglu – Siebentürmeviertel

Feridun Zaimoglu, hyllad tysk författare sedan decennier, blev känd när han 1995 debuterade med ”Kanak Sprak” (”Blattespråk” ungefär), ett rasande språkfyrverkeri på invandrartyska, tätt följd av ”Abschaum” (”Avskum”), »Koppstoff” (slang för huvudduk), ”Liebesmale, scharlachrot” (”Kärleksfläckar, scharlakansröd”), ”Kopf und Kragen”(”Hals och huvud”), ”German amok«”(Tysk amok) med flera.

I German amok låter han 24 personer prata i ett rap-liknande ordflöde. Hans figurer, som kan ses som förebådare av en samhällsförändring, blir långsamt medvetna om sin egen roll i ett större sammanhang, likt anhängarna av Black Consciousness-rörelsen i USA. Utan provokation finns ingen förändring. Och de människor med utländsk bakgrund som Zaimoglu beskriver låter sig aldrig inordnas i förutfattade meningar och fack. De får inte plats i den gamla kulturen, lika lite som de finner sig tillrätta i Tysklands konsumtionssamhälle eller den västerländska mainstream-kulturen. De har en alldeles egen föreställning av hur de vill förverkliga sig själva. Och det är dags att lyssna på dem.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Feridun Zaimoglu föddes 1964 i anatoliska Bolu i Turkiet, växte upp runt om i Tyskland och studerade först medicin och sedan konst i Kiel, där han bor idag. Hans föräldrar kom som gästarbetare. Mamman var städerska och pappan arbetade på en kemikoncern och som metallarbetare, innan han öppnade en egen liten skriv- och översättarbyrå för sina landsmän. Hans karriär liknar många andra kulturarbetares: student, frilansskribent, författare, dramatiker. Han har med sin bakgrund blivit en frontgestalt i Tyskland för den litteratur som brukar kallas invandrarlitteratur, jämförbar med Jonas Hassen Khemiri och Mustafa Can i Sverige.

Det riktiga genombrottet fick han med romanen Leyla (2006) som handlar om en ung kvinnas väg till Tyskland, ett oerhört vackert och ömt porträtt av en människa som aldrig själv hade kunnat göra sin röst hörd.

Några av romanerna har blivit film, men det är som dramatiker han är mest provocerande. Till dokumentärpjäsen »Schwarze Jungfrauen« intervjuade Feridun Zaimoglu och Günter Senkel 30 unga kvinnliga muslimer, som de kallar »neomuslimer«. I Neco Celiks uppsättning på Theater HAU 3 i Berlin påminde scenografin om ett gigantiskt sätterikast, en låda som grafikerna förr hade sina blybokstäver i. Det stod en svartklädd kvinna i varje låda som belystes när hon talade, som i ett dockhus eller en peepshow. Sedan började strippen, av med huvudduk, kappa och peruk, kvar fanns fem skalliga skyltdockor i hudfärgade kroppsstrumpor. Alla med olika bakgrund och historier, det enda gemensamma var att de frivilligt bekänner sig till islam.

En ung kvinna berättar öppet om sina kärleksaffärer. En dag får hennes turkiska familj reda på dem och hon flyr till Berlin: »Jag är kvarterets hora, jag måste bort! Jag är rena klichén: två turkbröder, en moskébesökare till pappa och en fet mamma i köket.« Hon lever partyliv i Berlin, förför tyska killar. Så plötsligt börjar den unga kvinnan berätta om islam. »Då smäller det. Övermättnad. Övertryck. Den allsmäktige har fångat mig. På några dagar har jag ändrat mig. Men jag bär ingen mumieduk. Jag lever inte i askes. Jag ber fem gånger om dan, jag fastar och är 100 procent muslim.«

Schwarze Jungfrauen

Kvinnorna skonar inte någon i sina uttalanden, varken det tyska samhällssystemet eller islamska moralföreställningar. ”På fredagar går du till en negerhora, men när du vill gifta dig, vill du ha en orörd med en hel mödomshinna?! Det är bara en orörd man som kan vara med en orörd kvinna. För häller du rent, klart vatten i en kloak, blir ju vattnet skitigt”, säger en av kvinnorna till sin pojkvän. En annan säger: ”Jag gillar jihad. Men det skulle kunna funka med kärlek med. Jihad och kärlek – då hade jag varit lycklig.” Dessa unga kvinnor ber inte om förståelse eller integration. De skapar sin egen tro. De är politiskt inkorrekta. De blandar hardcore-islamism och storstadsliv. Zaimoglus »neomuslimer« är arga, problematiska och motsägelsefulla. Men det är just det som gör dem realistiska. Med sin islam-feminism visar de något nytt. Det är som en fortsättning på Eve Enslers »Vaginamonologer«.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Zaimoglus senaste roman Siebentürmeviertel (”Sjutornskvarteret”) var nominerad till 2015 års Deutscher Buchpreis. Boken handlar om pojken Wolf, sex år, som bor hos sin antinazistiske pappa Franz i Berlin. Hans mamma har dött. Året är 1939 och efter en varning från Gestapo måste de lämna landet. De flyr till Istanbul och får bo hos Abdullah Beys familj, en före detta arbetskollega. Efter att det ryktats att Franz har ett alltför gott öga till familjens dotter, lämnar han huset och sin son i den turkiska familjens händer. Kvarteret är en smältdegel av folk med olika bakgrund och religioner. Men Wolfs integration, han kallas ”Hitlersonen” eller ”ariern”, är ändå inte smärtfri.

Boken utvecklas till en närmare 800 sidor lång odyssé med många starka, överlastade beskrivningar och ett nästan överdrivet vackert språk. Som läsare drunknar jag i mängden av karaktärer och har svårt att finna mig tillrätta. Återkommande är Wolfs önskan att leva ut sina sexuella fantasier, att placera ”sitt grillspett rätt”. Det är romanens svaghet, dessa tröttsamma tonårsfantasier vi läst av alltför många medelålders författande män.

Det är första gången Zaimoglu skriver en roman som utspelar sig utanför Tyskland, dessutom i ett omvänt perspektiv, där tysken är den främmande som ska passa in, som får skydd och kämpar att bli en del av en gemenskap. Om Zaimoglu – eller en modig förläggare – vågat korta materialet avsevärt, hade detta kunnat bli en riktigt stor roman – väl värd att vinna nomineringen till Deutscher Buchpreis 2015.

Feridun Zaimoglu är en av de bästa tyskspråkiga författarna idag och jag önskar han förvaltar sin briljans bättre i nästa roman. Innan dess hoppas jag att hans roman ”Leyla” äntligen blir översatt till svenska.

En intervju med Zaimoglu om boken


Margareta Flygt

Margareta Flygt

Kulturjournalist och översättare. Bloggar om böcker och läsning.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: