”Något populärt till jul – då måste du ta den här”, sa den blonda bokhandelsexpediten i ett vattenhål att nyttja som av någon anledning bär namnet Notebook. Just i hörnet vid ingången till Roms auditorium. Det var så den här boken med sin förföriska ciambella på omslaget hamnade i köppåsen. Som alla vet handlar det om en donut, eller Krapfen, en friterad förförelse som naturligtvis tillhör listan över förbjudna kaloritillsatser.
Fausto Brizzi är en succétillverkare, 45-årig romare, filmmanusförfattare, regissör och filmproducent. Hans första långfilm hette La Notte prima degli esami, Kvällen före examen. En nostalgisk skolavslutningshistoria för den generation som idag tycker att det är 80-talet man vill drömma sig tillbaka till.
Cento giorni di felicità, Hundra dagar av lycka, verkar vara ett synopsis för Brizzis nästa film. Ett djärvt projekt, kanske, för redan på sidan åtta avlivar han huvudpersonen, Lucio Battistini. Han är en medelmåttig gymnastiklärare som älskar vattenpolo över allt annat, något han har gemensamt med en annan legend inom italiensk film, Nanni Moretti. Lucio lever ett fullständigt normalt romerskt liv, på morgonen en ciambella hos svärfar som är pasticciere, konditor, och därefter försöker göra dagen på gymet så intressant den nu kan bli. Samt gräma sig över fettringarna runt magen.
Problemet är att på gymet finns också en signora Moroni, vars make tillbringar alltför mycket tid långt från hemmet och familjen. Signora Moroni känner sig övegiven och – ja, resten behöver man inte ens berätta. Två oförglömliga månader med signora Moroni inträffar just som han tvingar sig själv att gripa sig an smärtorna i magen som blir allt svårare och som får honom att tappa andan. Hos läkaren får han beskedet, levercancer med uppskattningsvis 100 dagar kvar att leva. Så hur skall man tillbringa dessa tre månader? Hur komma tillrätta med det elände, som historien med signora Moroni ställt till med, för Lucios egen Paola och de två barnen? Och hur lämna en hyfsad bild av sig själv kvar i familjens och vännernas ögon?
Det kunde ha varit en tämligen banal historia – och ja, mot slutet blir det nog lite för mycket av den varan. Men däremellan har Fausto Brizzi fått till en historia man inte lämnar från sig oläst. Den är skriven med massor av gott humör, ger en högst trovärdig bild av medelålders manliga romare, charmtroll med svårigheter att både hålla ihop vänkretsen och låta familjen vara med på ett hörn.
Och hela tiden tickar tiden i kapitelrubrikerna: – 99, – 98, – 97… Ångesten stiger men balanseras av humor och utredningar om historiens jättar. Som den hyperviktiga frågan om vem som uppfann hålet i Krapfen? (Svar: Frau Veronica Krapf). Naturligtvis stärker det Lucios självkänsla att han gång på gång kan konstatera att svaret är: Leonardo da Vinci.
En lugnande berättelse om kamp mot tiden som redan sålts till 12 länder – men inte till Sverige.