Av MARTIN LAGERHOLM
T. S. Eliots enorma inflytande på den moderna diktkonsten var resultatet av en rad nyskapande stilgrepp och välberäknade poetologiska föreställningar. Med sitt flitiga bruk av klassicerande allusioner, jungianska arketyper och mytiska metoder kom han att revolutionera den modernistiska expansionslyriken. Ett än mer genomgripande inslag i hans poesi är hans så kallade ”objektiva korrelat”, en uppsättning objekt, en situation eller händelsekedja avsedd att omedelbart och undermedvetet framkalla en bestämd känsla hos läsaren och som i stor utsträckning ersätter den traditionella metaforen. Många är de efterföljande 1900-talspoeter som inspirerats av Eliots raffinerade uttrycksmedel (på svensk mark inte minst Erik Lindegren), men få har kommit ens i närheten av mästarens suggestionskraft och noggrant utarbetade hantverk.
En av vår tids lyriker som i all sin unika särställning ändå kan sägas verka i Eliots tradition är den tyske poeten och essäisten Durs Grünbein, årets Tranströmerpristagare. Alltsedan debuten med diktsamlingen ”Grauzone Morgens” (1988) har han gradvis renodlat ett diktspråk som skvallrar om en lärdomsmässigt bevandrad lyriker och idédiktare som låter sina poetiska undersökningar av nuet flätas samman med den klassiska kulturens och vetenskapens tankegods. I dikter, uppsatser och essäer har han beväpnad med ett suggestivt bildspråk spanat efter och upptäckt hårfina nervtrådar mellan till synes oförenliga storheter som vetenskap och poesi och mellan tidlösheten och frånvaron.
Glädjande nog finns en del av Grünbeins titlar översatta till svenska, huvudsakligen genom mästaren Ulrika Wallenströms försorg (essäerna ”Cartesianska dykaren” och ”Atlantis barer”, liksom dikturvalet ”Biologisk vals”). Tidigare i år utökades beståndet med ytterligare ett samlingsband, ”Interiör med uggla”, där Anna Bengtsson tolkar ett tjugotal dikter skrivna mellan 1999 och 2012. Flertalet av dessa är tagna från den diktsamling som nu kommit ut i Tyskland med den Grünbeinskt Eliotska titeln ”Koloss im Nebel” (Koloss i dimma).
Det är en omfångsrik utgåva med inte mindre än 115 dikter och prosapoem presenterade i sju avdelningar. Dikternas form och motiv växlar — landskaps- och stadsbilder, självporträtt, historiska miniatyrer, oväntade seriekopplingar mellan myt och vardag — men genomgående präglas de av diktarens adelsmärke, den klassiska elegansen och språkliga lekfullheten i sublim förening. Poemens titlar — ”Libellen in Liberia” (Sländor i Liberia), ”Insel ohne Sirenen” (Ö utan sirener), ”Artefakte” (Artefakter) och ”Paulus wechselt die Schiffe” (Paulus byter skepp) — vittnar om Grünbeins forsatta förflyttningar mellan levande liv och vittrade civilisationer, mellan det organiska och det petrifierade. Med språklig precision och verkningsfull inbilllningskraft bygger han här vidare på sin väldiga och intagande valvbåge som sträcker sig mellan gamla och nya världar. Eller mellan de döda markerna och aprils syrener, för att tala med Eliot.
 
– Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken
– Se en längre intervju med Durs Grünbein här: