Drömmarnas republik. En essä om Bruno Schulz (III)

Av STEVE SEM-SANDBERG

En bödel och hans offer

Av de himmelska nedslagsplatserna är i dag få spår märkbara. Det enda som syns i skogarna kring Drohobych i dag är massgravarna som SS:s Einsatzkommandon tvingade sina judiska offer att gräva innan de radades upp i par eller en efter en för arkebusering. Massgravarna är möjliga att ta miste på där de avtecknar sig som lågt liggande flak eller svackor i terrängen.

landau_bruno_s

Felix Landau

Under nazisternas ockupation fördes tiotusentals judiska familjer från Drohobych och närbelägna orter ut till skogarna kring Truskawiec för att bli avrättade. En av dem var Bruno Schulz brevvän Anna Płockier och hennes man Marek, båda från Borysław. Schulz hade skrivit och betygat henne sin villkorslösa kärlek bara en knapp vecka innan hon fördes bort. En av administratörerna av dessa massavrättningar var en viss SS-Hauptscharführer Felix Landau (1910–1983), högste ansvarig för det Arbeitsamt som upprättas för att sätta judar i arbete innan tid och plats medgavs i maskineriet för att låta dem mördas.

Landau var en före detta skåpmakare från Wien, en av dem som planerade mordet på den österrikiske förbundskanslern Engelbert Dollfuss 1934. Sådana meriter räckte gott och väl för att skaffa honom den ansvarsfulla position han i tre år intog i Drohobych.

Under dessa tre år förde han oavbrutet dagbok, i vilken han i detalj beskriver hur mördandets hantverk gick till.

“Drohobycz – 12 July 1941 … Klockan sex på morgonen väcks jag plötsligt ur en djup sömn. Anmäla mig för en avrättning. Nåväl, jag skall alltså spela bödel, och sen dödgrävare, varför inte … Tjugotre skulle skjutas i dag, bland dem … två kvinnor … Vi var tvungna att hitta ett lämpligt ställe att skjuta och begrava dem på. Efter ett tag hittade vi ett ställe. De dödsdömda samlades med spadar för gräva sina egna gravar. Två av dem grät. De andra visade verkligen prov på ett ofattbart mod … Underligt, jag är helt oberörd. Inget medlidande, ingenting. Det är så här det är, och sen är det över … Värdeföremål, klockor och pengar läggs alltihop i en hög för sig … De två kvinnorna får ställa sig upp på kanten av graven för att skjutas först … Kvinnorna var helt samlade när de gick för att ställa sig vid graven. De vände sig om. Vi var sex som sköt dem. Arbetet fördelades sålunda: tre skott mot hjärtat, tre mot huvudet. Jag valde hjärtat. Skotten avlossades och hjärnorna flög genom luften. Två skott mot huvudet är verkligen ett för mycket. De sliter nästan av dem … 3)

Som framgår var Felix Landau inte främmande för en viss självstilisering. Han såg sig som en konstnärsnatur, tillbringade gärna tid i sällskap med andra med ”konstnärlig läggning”. Under åren i Drohobych valde han ut Bruno Schulz till att bli hans särskilda skyddsling. Det är i dag knappast lönt att försöka föreställa sig hur den spik såg ut som höll just denne bödel fästad vid just detta offer.

Det är i alla fall svårt att tänka sig ett mer omaka par. Den fysiskt bräcklige Schulz med sin ständigt vikande blick, sina genanta tvångsrörelser (som att plocka med händerna i byxfickan eller envist stå och stryka med handflatan mot kavajslaget); och så den bredskuldrade österrikaren Landau som älskade att excellera i manliga bedrifter som prickskytte och dressyrritt.

vaggmalning_bruno_sMen Landau gav Schulz mat och pengar. Mer än så: han såg till att konstnären Schulz fick fortsätta att utöva sitt yrke och därmed undantas från det öde som Drohobychs övriga befolkning nu närmast maskinmässigt drabbades av.

Landau hade för egen räkning låtit konfiskera en stor villa i de mer attraktiva lägre liggande delarna av Drohobych. Från tredje våningen i villan har man en makalös utsikt över dalsänkan norrut mot mordplatserna vid utfartsvägarna mot Stryj och Truskawiec. Schulz beordrades av Landau att utföra konstarbeten hemma i villan. Väggarna i sonens rum skulle illustreras med motiv från bröderna Grimms sagor.

Likt en modern Sheherazade målade Schulz ena dagen, strök ut (med svamp och lösningsmedel) nästa. Han hade aldrig behärskat freskmålarens teknik. Om någon frågade skulle han i värsta fall ha kunnat skylla på att färgen inte torkade eller fäste ordentligt.

Den svarta torsdagen

Det är möjligt att Schulz skulle ha kunnat överleva ytterligare en tid i Drohobych under Landaus beskydd. Säkert var det så Bruno Schulz själv resonerade när han avvisade vänners och brevkollegors vädjanden om att försöka fly medan det ännu fanns tid. Han hade ju ändå i Landau en mäktig beskyddare, kanske kunde han faktiskt måla så att det räckte till efter krigsslutet.

Vad han då inte räknat med var med den rivalitet som rådde mellan de ambitiösa SS-män i karriären som befolkade detta väldiga Ostgebiet. Alla hade de sina ”favoritjudar” som de utfodrade som kaniner och vars liv och ära de var beredda att försvara med alla medel. Några veckor före den dag som skulle gå till historien som den svarta torsdagen i Drohobych hade Felix Landau skjutit ihjäl en judisk apotekare vid namn Löw, som råkade stå under beskydd av en av hans rivaler, SS-Scharführer Karl Günther. Günther i sin tur hade svurit att hämnas dådet och fick sin chans den 19 november då Felix Landau själv tillfälligt var bortrest.

Schulz hade samma morgon lämnat den relativa tryggheten i Drohobychs getto för att bege sig till det lokala Judenrat på Mickiewiczagatan där veckans brödransoner fördelades. Planerna var att han skulle gå ombord på tåget till Warszawa samma kväll. Vad han inte visste när han gick hemifrån var att en annan jude i gettot samma morgon skjutit med ett stulet vapen mot en SS-vakt och att nazisterna som hämnd inlett vad som brukade kallas en ”vild aktion”. Det vill säga: alla SS-män i tjänst hade fria händer att skjuta på alla judar de såg.

exekution_bruno_sKarl Günther kände med en gång igen ”Landaus jude” bland de drohobychbor som skingrades av skottlosningen. Enligt ett vittne skulle Schulz när skottlossningen inträffade precis ha varit på väg över gatan för att sätta sig i säkerhet i Judenrats lokaler, men hade varit för utmattad av hunger för att orka springa. Günther lär ha lyft Schulz från marken och hållit honom i famnen nästan som ett barn innan han sköt två skott genom huvudet på honom med sitt tjänstevapen.

Efteråt lär han ha sagt till Landau:

– Du dödade min jude, nu dödade jag din – !

Rummet innanför

Så säger Fadern, den oförbätterlige improvisatören, fantasins fäktmästare, till de sömmerskor som vaktar provdockorna:

– “Ni vet nog, mina damer, att det i gamla lägenheter brukar finnas rum som blir bortglömda. De besöks inte på månader och vissnar i sin övergivenhet mellan gamla murar och det händer att de sluter sig inne i sig själva, blir överväxta av mögel och när de en gång för alla gått förlorade för vårt minne, förlorar de också så småningom sin egen existens. Dörren som leder till dem från en avsats i en baktrappa kan bli förbisedd så länge av dem som bor i huset att den gror igen, går in i väggen, som utplånar spåren efter den i en fantastisk teckning av sprickor och rämnor. – En gång tidigt på morgonen, det var mot slutet av vintern, kom jag efter flera månaders frånvaro in i en sådan halvt bortglömd länga och jag häpnade över rummens utseende. Ur alla golvspringor, från alla lister och nischer, sköt det ut späda skott och fyllde den gråa luften med sitt skira lövverks skimrande spetsar, med en genomskinlig husdjungel, fylld av något viskande, glittrande, böljande, en falsk och salig vår. Runt sängen, under den mångarmade lampan och utmed skåpen vajade klungor av späda träd, som högt uppe sprutade ut lysande kronor, i fontäner av ett spetsliknande lövverk, och stänkte sitt finfördelade klorofyll ända upp i takets målade himmel. I denna forcerade blomningsprocess sköt också väldiga vita och skära blommor fram i lövverket, de knoppades för ens ögon, svällde inifrån av sitt rosafärgade kött och svämmade över sina bräddar, fällde sina kronblad, blommade snabbt ut och föll sönder.” (Kanelbutikerna, övers Johan Malm)

Bruno Schulz hade knappast kunnat lämna några mer utförliga instruktioner till sina efterkommande än ovanstående rader. Ändå skulle det komma att dröja nästan sextio år innan en tysk dokumentärfilmare vid namn Benjamin Geissler lyckades utverka tillstånd av de ukrainska myndigheterna för att ta fram målningarna som fanns gömda i Landauvillan.

Geissler och det team av konservatorer han fört med sig från Warszawa fick dock leta länge. De hade först, rimligt nog, utgått från att Landau skulle ha använt något av rummen mot gården som sin sons barnkammare. Men i alla de rummen visade sig väggarna vara släta och tomma. Det var först när de lyfte ner skåp och hyllor i det rum de nuvarande ägarna använde som kök som de träffade rätt.

I den svullna, fuktspruckna putsen, under decennier av gasos och stekfett, skymtade plötsligt de första klara stråken från Schulz pensel. Först fick de syn på ett krigaransikte under en trekantig hjälm – uppenbarligen satt krigaren till häst. Sedan följde en drottninglik kvinnogestalt i en praktfull dräkt med högt klänningsliv. En katt som smög fram på avvaktande tassar – med blanka ögonspringor och hotfullt krökt rygg.

Och så fortsatte det. Bild efter bild. Allt som allt syntes i köket spåren av fem hela väggpaneler. Nu var köket i Landauvillan inte ett kök längre utan just ett sådant förslutet inre rum som fadern sett framför sig i sina drömmar och sedan klarvaken, med vidöppna ögon, försvunnit in i.

Ett förrått arv?

In i det längsta hade konservatorerna som arbetade i Landauvillan vädjat till de ukrainska myndigheterna om att kulturminnesmärka huset. På det sättet skulle de ostört ha kunnat fortsätta ta fram bilderna, en process som säkert skulle ha tagit många år. Men på kulturdepartementet i Kiev tvekade man.

Beslutet skulle säkert ha varit lättare att fatta om Schulz varit av ukrainsk börd eller nationalitet, men Schulz var polsk jude och vid den tidpunkt målningarna utförts hade Drohobych legat utanför Ukrainas nuvarande statsgränser och kunde därför enligt de regler och statuter som rådde inte klassas som nationellt kulturarv.

Säkert stack det många i ögonen att konservatorerna från Warszawa sprang in och ut ur en villa som bevisligen var ukrainsk egendom. Polska familjer hade ju tidigare haft besittningsrätt till nästan all egendom i Drohobych. Försökte de nu på annat vis, och med andra medel, återta den egendom som de efter Stalins fördrivning tvingats avträda?

Den känsliga frågan återfördes därför från nationell departementsnivå till det lokala stadsfullmäktige i Drohobych som fattade sitt beslut förvånansvärt snabbt och effektivt. En morgon tidigt i oktober 2001 klev ett halvdussin ”experter” från Yad Vashem-museet i Jerusalem in i det före detta köket i Landauvillan, satte kil och ram kring de fem nyligen avtäckta väggpanelerna, skar ut dem (med sten och murbruk och allt) och tog dem sedan med sig tillbaka till Israel. Närmare bestämt till ett bergrum under förintelsemuseet i Jerusalem där de fortfarande förvaras.

Inom loppet av några få dagar blev författaren Bruno Schulz, vars främsta kännetecken under sin livstid varit att han skytt all form av publik uppmärksamhet, en angelägenhet som upptog en hel värld. Det israeliska förintelsemuseets beslagtagande av Schulz målningar beskrevs i upprörda förstasidesartiklar i allt från FAZ i Frankfurt till New York Times och Boston Globe i USA. I New York Times Book Review publicerades upprop där amerikanska författare och intellektuella krävde att bilderna skulle föras tillbaka dit där de ”hörde hemma”.

De som argumenterade för Schulz sak hävdade att Yad Vashem låtit besticka stadsförvaltningen i Drohobych för att denna skulle gå med på den skandalösa utförselsakten. Från Yad Vashems sida hävdade man, och har fortsatt att hävda, att den judiska staten Israel inte bara har en juridisk utan också moralisk rätt att förvalta Bruno Schulz kvarlåtenskap eftersom han är och var ett av Förintelsens offer. Så har skett med andra kända judiska konstnärer och författare världen över. Varför skulle det inte kunna ske med Schulz? 4)

Skandalen följdes sedan av år av till synes ändlöst käbbel tills vår tids geopolitiska realiteter tvingade fram en lösning. Under ett statsbesök i Jerusalem i november 2007, vars yttersta syfte var att diskutera ukrainska inköp av israelisk vapenteknologi, satte Ukrainas president Viktor Justjenko sitt namn under en överenskommelse av vilken det tydligt framgår att Bruno Schulz väggmålningar är ukrainsk egendom men att Yad Vashem har rätt att förfoga över dem och kan förnya kontraktet vart tjugonde år.

I praktiken innebär det att målningarna aldrig kommer att återföras till Drohobych igen. Om de alls kommer att visas – och i så fall när, och i vilket sammanhang – är fortfarande en öppen fråga.

Nomansland

Vem eller vad tillhör då Bruno Schulz? I vilken stat, nation eller religion hör han egentligen hemma?

Fram till 1918 hade det Galizien han växte upp i status som ett av Österrike-Ungerns kronländer vilket i praktiken innebar ett stort mått av självstyre inom imperiets ramar. I allt utom till namnet var de östra delarna av Galizien åtminstone från och med 1873 polskt territorium och blev det fullt ut när Polen efter första världskriget återbildades ur de delar av Stor-Polen som styckats upp vid Wienkongressen.

Lwow (i dag: L’viv, på tyska: Lemberg) hade varit en polsk stad sedan 1300-talet och var länge ett av de viktigaste kulturella centrumen i regionen jämte Krakow och Lublin. Före andra världskriget räknade sig närmare nittio procent av Lwows befolkning som antingen polacker eller judar (ca 200 000 polacker, 70 000 judar); bara en knapp tiondel skrev sig som rutener eller ukrainare.

Hitlers och efter honom Stalins utrensningskampanjer gick med andra ord i princip ut på att tömma Galizien på dess ursprungliga befolkning. Sedan dess har hela denna sydvästra del av Ukraina – Transkarpatien, Öst-Galizien och de ukrainska delarna av Bukovina – förblivit något av ett ingenmansland: en genomgångs-eller kanske snarare utfyllnadszon vars kulturella och politiska hemvist också innanför ramen för den nuvarande statsbildningen Ukraina förblivit osäker, full av skuld, antisemitism och oklar etnisk revanschism. 5)

Det intressanta med Bruno Schulz författarskap är att det så tydligt speglar Galiziens kulturella obestämbarhet. Man skulle rentav kunna säga att Schulz författarskap är något av en bastard precis som Galizien är det.

Också på en litterär karta är Schulz författarskap svårt att placera. Man har liknat hans prosa vid Prousts – men det är i så fall en Proust utan Prousts främsta egenskap: förmågan att minnas. Också Kafka är ett namn som då och då dyker upp vid jämförelser. Det är belagt att Schulz tyckte mycket om Kafka; han hjälpte till och med sin fästmö Jozefina Szelinska att översätta Kafkas romaner. Men utöver absurdismen och den svarta humorn har de två mycket litet gemensamt.

Om man i stället vänder på förhållandet kan man vara säker på att den asketiske Franz Kafka – med sina till absurt regelverk avskalade berättelser – skulle ha haft ohyggligt svårt för Schulz prunkande, närmast barocklikt överdekorerade prosa.

Som jude bekände sig Schulz med stor övertygelse till Tanaks och Gamla testamentets berättelser, men snarare till Thomas Manns sekulariserade uttolkning av dem i det flerdelade romanverket ”Josef och hans bröder”. Bortom den rent ytliga beundran Schulz måste ha känt för Thomas Mann, sin tids viktigaste författare, fascinerades Schulz av själva tanken på att det finns ett slags urberättelse som återföds och sedan kan omgestaltas i ständigt nya versioner.

Här märks i Schulz fall ett tydligt estetiskt vägval. Han föredrog den föränderliga kopian eller variationen framför det statiska originalet. Noga sett förhöll sig Schulz ganska kallsinnig till judendomen. Mycket av den debatt som på senare år kretsat kring Schulz hemhörighet bortser från detta faktum, och att han växte upp och fick hela sin skolning i en nästan helt sekulariserad miljö. När äktenskapet med Jozefina Szelinska kom på tal anmälde Schulz till och med sitt utträde ur den mosaiska församlingen.

Det är detta faktum som gör den offerroll som efteråt pådyvlats honom så problematisk. Det är som om man upphöjer SS-officeren Günthers båda pistolskott till en väsentligare faktor för definitionen av vem och vad Schulz var än ett helt livs konsekventa försök att undfly varje sådan kulturell eller konfessionell bestämning. 6)

Det sägs att Bruno Schulz sista arbeten är utförda i ett tillstånd av mental och psykologisk paralysi. Det är säkert riktigt. Det är säkert också riktigt att de inte blir begripliga om man inte ser dem i ljuset av den världsomspännande pogrom som nazisterna vid denna tid iscensatte i Europa. Men genom att påstå detta har man inte sagt någonting om hur Schulz bilder och texter skall tolkas.

Faktum är att allt han gjorde passar sällsynt illa in i en värld som definieras av begreppsparet förövare och offer. Hans barndomsvärld är möjligen oskuldsfull i den bemärkelsen. Men just den dikotomin, så betydelsefull för all judisk litteratur som skrivits före och efter andra världskriget, finns över huvud taget inte med i hans begreppsvärld.

Själv betraktade han sig uteslutande som invånare i den stora hädelsens regioner: en plats som inte återfinns på några geografiska eller politiska kartor. Här är himlen låg, alla ansikten masker och bara det som är statt i sönderfall kan sägas äga verkligt bestånd. Ingenting i denna värld följer några lagar, skrivna eller andra, tid och rum förblir godtyckliga storheter och den ende vars ord betyder något är han själv.

Julinatt

“Skall jag avslöja att mitt rum är igenmurat? Hur är det möjligt? Igenmurat? Hur skulle jag då komma ut ur det? Ja, just det: den goda viljan vet inte av några hinder, ett intensivt begär kan ingenting stå emot. Jag måste bara föreställa mig en dörr, en gammal hederlig dörr, som i min barndoms kök, med järnhandtag och regel. Det finns inget rum som är så igenmurat att det inte skulle öppna sig för en sådan pålitlig dörr, om bara krafterna räcker till för att intala det att den finns där.” – Bruno Schulz, ”Ensamhet”, ur Sanatoriet Timglaset (övers Johan Malm)

Bruno Schulz föddes den 12 juli 1896. Av den anledningen var han beredd att tillskriva just månaden juli exceptionella egenskaper. Juli är sommarens krön; det är den tid på året då livets vilda växt kulminerar, men också den tid på året då raset ned i mörkret tycks som vildast. Varje hetflimrande dag balanserar som på en rand eller en knivsegg ovanpå ett kompakt frodigt bultande och pulserande mörker.

Julinatt är titeln på en av de märkligare berättelser Schulz skrev. Texten är realistiskt förklädd till en skildring av ett biografbesök, men är egentligen en berättelse om död och återfödelse. Det biografmörker som berättaren stiger ned i är julinattens. När han stänger dörren om salongen är det sin egen födelses mörker han befinner sig i: ett land av tunga pulsljud och höga bjärta färger.

När han sen stiger ut ur biografens mörker kommer allt att visa sig vara förvandlat. Kassörskan sitter och sover i biljettbåset, som hon alltid gör. Men den pånyttfödde berättaren ser att det egentligen inte är hon. Kvar är bara utsidan av en biljettkassörska:

”hennes yttre skal, ett bedrägligt fantom, som stirrade in i ljusets tomhet med uttråkade, grant bemålade ögon och frånvarande klippte med ögonfransarna …”

Och så är det med resten av världen också. Den dör och föds på nytt varje gång berättaren stiger ned i sitt inre och sluter dörren. Juli är själva embryot; den tid på året då Schulz hela mytologiska universum kläcks. I Schulz kalender växer månaden ut till ett helt sekel, och hur många främmande invasioner förmår inte ett sådant sekel svälja?

Beklagligtvis finns det inte längre någon biograf i Drohobych. Den biograf som en gång fanns var inhyst i en gråfärgad betongbunker av det slag som brukade kallas Kulturhus och som det fanns tusentals av under Sovjeterans eviga 1970-tal. Av Drohobychs kulturhus återstår bara en sliten hörnlokal som byggts om till snabbköp. En gles skara kunder går in och ut under det isblåa skenet från mobiloperatören KYIVSTAR:s ljusreklam på bankbyggnaden mitt emot. En påminnelse om att även i denna undanskymda del av Europa är den verkliga världen i första hand virtuell.

Bruno Schulz har beskrivit Drohobychs döda centrum i titelnovellen i Kanelbutikerna. Det är till dessa butiker som Stryjgatan och dessutom alla andra gator i Drohobych leder för att som gränderna i en orientalisk basar – eller som gångarna i ett ut- och invrängt kappfoder – bara leda en runt i en och samma vindling. Där Kulturhuset står i dag finns hjärtat av labyrinten: biografen dit Schulz lät sitt alter ego inträda en magisk julinatt.

Hans läsare inbjuds att inta samma plats som han själv. På väggen framför och överallt runt omkring träder nu målningarna fram som de en gång måste ha trätt fram för honom där han stod uppkliven på stolar och pallar och försökte täcka allt som fanns av väggyta i Landaus villa med färg.

Men den som i dag öppnar dörren till den landauska villans kök hittar inga krigsherrar och sagolika féer. Och Landau är borta, utdömd och uttömd av historien, precis som det av biografkassörskan som vakar över biljettbåset när Schulz kommer ut ur biografen bara återstår ett tomt urgröpt insektsskal. Bara en mask; en kvarbliven rest.

Från en av de bemålade väggpanelerna i Landauvillan vänder sig Bruno Schulz mot oss under det föga trovärdiga kamouflaget av en gummas påskgula huckle. Från den stunden – som det heter om den först till illerboa, sen till krabba förvandlade Fadern i den sista novellen i Sanatoriet Timglaset – ser vi honom aldrig mer.

STEVE SEM-SANDBERG

Noter

1) En författare och hans levnadstecknare. Efter att ha läst Bruno Schulz Kanelbutikerna skrev den då ännu helt unge polske poeten Jerzy Ficowski ett långt beundrarbrev till vad han trodde var författarens adress i Drohobych. Det var på sommaren 1942. Vad Ficowski inte visste var att Schulz själv vid den tiden inte längre bodde kvar på den av förlaget angivna adressen utan hade tvingats flytta in i ett av nazisterna upprättat getto; vad han heller inte visste var att Schulz skulle komma att mördas bara några månader senare.

ficowski_regions

Ficowski hade efteråt berättat med vilken bestörtning han efter kriget mottog beskedet om hur Bruno Schulz levt sina sista år. Han bestämde sig för att samla och sammanställa vad som fanns kvar av Schulz livsverk.

Det är Ficowski som skrivit den mest tillförlitliga biografin över Schulz liv och verk. Regiony wielkiej herezji utkom redan på 70-talet men har sedan dess givits ut i flera, småningom allt mer utvidgade utgåvor; den senaste kom i engelsk översättning 2003 – Regions of the Great Heresy – och innehåller två helt nyskrivna kapitel.

Tyvärr har också Ficowski kommit att stå fadder för mycket av den mindre vederhäftiga mytbildningen kring Schulz. Inte minst vad gäller vad som hänt eller inte hänt med Bruno Schulz påstått efterlämnade sista bok, ”Messias”. Schulz refererar i och för sig i sina brev flera gånger till ett manuskript med den titeln men det är långt ifrån säkert att det rör sig om ett separat manuskript (flera av de texter som Schulz refererar i breven finns med redan i Sanatoriet Timglaset).

Ficowski fortsatte dock ända fram till sin död 2006 oförtröttligt att söka efter detta försvunna mästerverk i tron att detta skulle ge något slags slutgiltig nyckel till Schulz prosavärld. Att redan färdigredigerade manuskript av Bruno Schulz förkom i samband med att han sände iväg manuskripten är dock ett faktum alldeles oavsett om romanen ”Messias” existerat eller ej. Schulz referar till ett komplett manuskript med fyra tidigare otryckta noveller som han skickade iväg till vänner och kolleger runt om i Polen. Inte heller detta manuskript har dock hittats/återfunnits. Tillbaka

2) Omogenheten. Med sitt tal om ”omogenheten” i detta brev till kritikern Andrzej Plesniewicz refererar Schulz helt uppenbart till Witold Gombrowicz roman Ferdydurke, en bok som Schulz beundrade mycket och till och med skrev en lång essä om.

De två författarnas sätt att förhålla sig till temat ”omogenhet” skiljer sig dock markant åt och gav upphov till en på sin tid beryktad offentlig träta. Om kulten av ungdomen hos Gombrowicz snarast är ett likna vid ett slags ritualiserad upprorsakt handlar det hos Schulz mer om att väcka till liv eller återknyta förbindelsen med något längesedan förflutet eller förlorat.

Det tydligaste exemplet är titelnovellen i Sanatoriet Timglaset där berättaren uppsöker en plats, ett sanatorium, där inte bara sjukdomar hejdats utan också själva tidsflödet. Det första han gör när han kommer dit är att krypa upp i den säng där hans döende far ligger. Tillbaka

3) Kärleksbrev. En av orsakerna till att Felix Landau formulerade sig så väl i dagböcker och brev, och en särskild ironi om man jämför med den flitige brevskrivaren Schulz, var att han ville göra intryck på den kvinna han lämnat kvar hemma i Riket.

Landaus kvarlåtenskap finns dokumenterad i Love letters of a Nazi murderer in Lemberg and Drohobycz (Haifa Institution of Documentation in Israel for the Investigation of Nazi War Crimes, 1987). Tillbaka

4) Skandalen i Drohobych. En sammanfattning av debatten ges av Benjamin Paloff i artikeln ”Who owns Bruno Schulz”, i Boston Review dec 2004/jan 2005. Uppropet till förmån för Schulz bilder publicerades i New York Review of Books den 29 november 2001. Tillbaka

5) I Galizien, det vill säga ingenstans. I sin essäsamling Det sista territoriet (2003) skriver den ukrainske författaren Jurij Andruchovitj så här om sitt hemland Galizien, med uppenbar referens till Bruno Schulz:

”Galizien: det är icke-Ukraina; ett geografiskt överskott; en polsk hallucination. Galizien: det är en provdocka, en uppblåsbar docka; jämt och ständigt försöker det i sina sionistiska laboratorier pådyvla Ukraina något slags icke-ukrainsk frihet. Galizien saknar epos. Här härskar sen länge bara vitsen, ju gemenare desto bättre. Galizien: det är ett rum utan rötter, ett land för nomader. Armenier, zigenare, khazarer, chassider; en småstadshamn för frimurare och marxister. Galizien: det är hyckleri och falskhet och lånta fjädrar; en stinkande zoologisk trädgård full av monster och nattdjur. I Galizien finns bara bastarder som Bruno Schulz och tallösa exemplar av Franz Kafka från Iwano-Frankivsk. Och om du en gång för alla tillhör bastardsläktet återstår dig inget annat än att som Wasyl Stefanyk åka till Rusiw och hänge dig åt spriten.”

Tillbaka

6) Schulz och judendomen. I ett ofta citerat samtal med Philip Roth, omtryckt i den senares Shop Talk (2001), vidhåller Isaac Bashevis Singer den kritik han uppges ha riktat mot Schulz redan när den första engelska utgåvan av Kanelbutikerna publicerades i början på 1960-talet.

Schulz, säger Singer, var en begåvad författare som i stället för att skriva ”riktiga romaner” ägnar sig att imitera, parodiera och karikera sina barndomsminnen. Vad ”riktiga romaner” är för något förklaras inte i intervjun.

Samtalet mellan Philip Roth och Isaac Bashevis Singer är också besynnerligt eftersom det präglas av en så uppenbar okunnighet från båda sidor. Bland annat frågar Philip Roth Singer om Schulz skrev på jiddisch. Ändå har detta samtal, framför allt Singers krassa och onyanserade omdöme, bildat något slags norm för hur Schulz skall tolkas i den judiska världen; se bland annat litteraturkritikern David Strombergs onyanserade anmälan av den senaste engelskspråkiga nyutgåvan av Schulz berättelser – Bruno Schulz: The Street of Crocodiles and Other Stories (Penguin Classics, 2008) – i Ha´aretz 21 maj 2008 Tillbaka

1 kommentar

  1. Någon något says:

    Tack för en fin essä.
    En detalj: det står ”Tanaks och Gamla testamentets berättelser” – är det kanske en redaktör som varit inne och fingrat? Tanak är ju just det som de kristna kallar ”Gamla testamentet”.

Kommentera: