En gång bilade vi från Norwich längs Englands ostkust upp till Lindisfarne, på gränsen till Skottland. Orten var oss bekant, det var där vikingar första gången bet sig fast på brittisk mark. Lindisfarne Castle på Holy Island ligger högt på en klippa, man kommer dit på en tidvattensväg.
Att det var en sådan insåg vi först när vi dundrat förbi stora skyltar vars varningstext försiktigare bilister stannat för att läsa. På vägen tillbaka kom vi inte många hundra meter innan vattnet forsade in med kraft, först över däcken, sedan över navkapslarna. Vi lyckades vända, åkte tillbaka till ön och tvangs invänta ebben, otåliga att nå fastlandet.
Andra som varit mindre lyckosamma plockades allt som oftast upp med helikopter, fick vi veta. Och jag kände plötsligt igen platsen från Roman Polanskis ”Cul de sac”. Efter sina tjuvstreck (jag kommer inte längre ihåg vad de bestod av) flyr filmens gangstrar, en av dem den skallige Donald Pleasence, i en Morris Minor men kommer inte långt när högvattnet väller in över vägen. Bilen går i stå och fylls med havsvatten.
För en vecka sedan hände samma sak i en helt annan del av världen. I vår västra utpost av Auckland har vi en vid utsikt över havet. Bortom horisonten finns Australien, på närmsta håll grunda vikar där skillnaden mellan ebb och flod är många meter. Några oförvägna äventyrare, dummare än spån, vågade sig ut med sina bilar på den inte särskilt torrlagda havsbottnen, och körde fast i dy och lera. En av bilarna kunde dras i land med hjälp av traktor, fast först efter att ha hamnat på taket och plattats till.
Den andra tillbragte natten som ubåt. Nästa dag hakade man på tomma oljefat, så kunde den flyta i land, men säkert totalförstörd av saltvattnet, ”a total write off” som ingen försäkring täckte. Så dumt, och så onödigt.
Kusten utanför bergskedjan Waitakere Ranges är vacker och omväxlande, men förrädisk, inte bara för dem som väljer osäkra genvägar. Fiskare som vågar sig ut på de yttersta klipporna dras alltför ofta ut i havet och kan inte alltid räddas, drunkningsolyckor är inte ovanliga.
På Lopdell House i Titirangi ställs just nu ut två dussin färgteckningar från den kusten, av en av Nya Zeelands mest kända konstnärer, den sjuttioårige Don Binney. På vernissagen talade han, eftertänksamt och mycket hörvärt, om sina många minnen från dessa trakter. ”Drawing the Waitakere Coast” (Godwit) innehåller alla teckningarna med hans ledsagande kommentarer.
Det är en vacker bok som i ord och bild följer vägen från Huia i söder till Bethells Beach i norr (på omslagets baksida finns en detaljerad karta), bland annat via Karekare där flygeln i Jane Campions film ”The Piano” så när sveptes i väg av bränningarna.
Don Binney vars verk finns på de flesta muséer är känd för sina stiliserade landskap, alltid med en emblematisk fågel.
Så inte med dessa nya bilder från Waitakere-kusten. På min lite fåniga fråga vart fåglarna tagit vägen – han måste ha hört den till leda – svarade han vänligt att nog fanns de bland kullarna och bergen, fast dolda. Inte heller ser man några människor på hans tavlor, de står i stället utanför ramen och betraktar dem.
Och så ser jag på sidan 17 att Don Binney, om än några år äldre än jag, också han kommit ihåg Polanskis bil som fastnade i vattnet:
”I think of the hexed emptiness Donald Pleasence moved through in some 1960s films… though such qualms must blow away on an ocean beach as wide as this.”
Ivo Holmqvist