Av MERETE MAZZARELLA
Förtroende har jag funderat på de senaste dagarna. Jag har nämligen fortsatt att läsa den alldeles utmärkta Deception och det är just förtroende som det kanske allra mest tankeväckande kapitlet – skrivet av den tyske samhälsvetaren Guido Möllering – handlar om. Förtroende definieras här som:
”ett psykologiskt tillstånd som bygger på avsikten att acceptera sårbarhet utifrån positiva förväntningar på andras avsikter och beteende.”
Det svenska ordet, slår det mig, är ypperligt såtillvida att det uttryckligen är fråga om tro: man kan visserligen väga för och emot men i slutändan handlar förtroende om att ta ett slags språng, att släppa misstankar och tvivel, att helt enkelt välja att bete sig som om man ingenting har att frukta.
Förtroende är en fråga om sammanhang. Om man berättar sitt livs historia för en främmande människa på ett tåg handlar det inte om förtroende utan om att man inte räknar med att träffa vederbörande igen. Den som ger sig ut på någon kontaktsajt på nätet vore dum att genast förhålla sig förtroendefullt: på nätet behöver ingen människa vara den hon utger sig för att vara
Också en annan bok jag nyligen läst – The Future of Reputation. Gossip, Rumor and Privacy on the Internet tar upp frågan om förtroende. Lagstiftningen i USA utgår ifrån att den som anförtror sig åt andra måste räkna med att bli förrådd, konstaterar författaren, juristen Daniel J Solove. Efter att konsumentaktivisten Ralph Nader 1970 hade gått ut med beskyllningen att General Motors bilar var osäkra inledde företaget en kampanj mot hans person som byggde på skvaller de fått fram genom att intervjua hans vänner. Nader stämde General Motors men även om domstolen var kritisk mot den taktik som använts mot honom ansåg de rent principiellt att han fick stå sitt kast.
I Storbritannien gör man andra bedömningar. När en man som haft ett homosexuellt förhållande med skådespelaren Michael Barrymore talade ut i tidningen The Sun tog domstolen Barrymores parti: ”Ett personligt förhållande av det här slaget är inte avsett för The Sun eller någon annan tidning.”
Det är svårt att se annat än att det brittiska förhållningssättet är rimligare än det amerikanska, att det är rimligt att samhället upprätthåller normen att förtroende bör respekteras. Det tycker för övrigt Möllering också. Om det är någon mer övergripande slutsats man kan dra av både Deception och The Future of Reputation så är det att vi behöver ett samhälle där människor kan lita på sina myndigheter men framförallt på varandra.