Nos débuts dans la vie.
Théatre av Modiano

När Patrick Modiano nu på äldre dar publicerar en teaterpjäs innebär det i praktiken ett återvändande till ungdomen. Att denna ”text om teater”, som författaren kallar den, kommer ut samtidigt som prosaboken Souvenirs dormants är ingen tillfällighet. Även här vaknar personliga minnen till liv. Hans mor, Louisa Colpeyn, var en flamländsk skådespelare som av krigets stormar drevs till Paris under ockupationen och som där drog sig fram på småteatrar och med filmroller där hennes flamländska dialekt kunde komma till pass.

”Jag är en riktig skådespelerska nu. I morgon bitti skall jag åka till Jelets i tredje klass … med bara bönder i kupén, och i Jelets kommer de teatersugna grosshandlarna att förfölja mig med sina inviter. Vilket tarvligt liv!” – säger Nina i Anton Tjechovs Måsen. Något liknande blev också Louisa Colpeyns lott. I den öppet självbiografiska En stamtavla skriver Modiano att han misstänker att hon var påtänkt som Inez i Sartres Inför lyckta dörrar, förmodligen därför att hennes tyska kontakter kanske kunde underlätta nödvändiga tillstånd för ett framförande. Men modern fick nöja sig med teaterscenerna i de ökända kvarteren Pigalle i det ruskiga Artonde.

Tonåringen Patrick, som ofta satt backstageväntade på att föreställningen skulle ta slut, läste läxor och lyssnade genom väggen eller räknade de fåtaliga i salongen som ofta var där i andra avsikter,  kunde betrakta det tarvliga livet därifrån. Känslan för de miljöerna, som en del av vad han alltid kallat ”Paris mysterier”, har han behållit. Scenerna därifrån dyker då och då upp i romanerna, tydligast i den tyvärr oöversatta Vestiaire de l’enfance.

Föga överraskande då att hans nu aktuella Nos débuts dans la vie utspelas på och kring ett sådant etablissemang långt bortom boulevarderna. Liksom att Måsen är det stycke som där väntar sin premiär. Här repeteras scenen mellan Nina och Konstantin i andra akten. Dominique och Jean är det unga paret, fyllda av förhoppningar om en framtid som konstnärer.  Måsens Irina och Trigorin motsvaras kanske av Jeans mor Elvire, vars karriär sett bättre dar, och av hennes älskare Caveux, en teatersprätt vars höjdpunkt i karriären tycks ha varit att han fått stryka några repliker i en av Sartres pjäser.

Det unga paret är ”debutanterna i livet” medan de äldre svartsjukt och bittert bevakar de ungas väntande entré och försöker stoppa deras gemenskap utanför teatern. Jean skriver på en egen pjäs och har för säkerhets skull portföljen fastkedjad vid sin handled. Man vet aldrig, kanske Caveux är ute efter att stoppa hans författardrömmar eller att åtminstone ge dem en annan riktning.

Porträttet av den åldrade Elvire har sina föregångare i flera av Modianos romaner. Det är hans mor Louisa Colpeyn själv som spökar, hon som i verkligheten kunde dyka upp när som helst och kräva sonen på stöd och pengar, pantsätta gåvor han fått, priser han erhållit. I till exempel romanen Horisonten, och där i sällskap med en haltande svartrock, som kunde vara en släkting till pjäsens Caveux, antastar hon sin son.

Ungdomens utsatta skörhet, dess sökande efter en riktning ut i livet är bärande teman i stycket, precis som i Tjechovs första mästerverk. Nu är inte Patrick Modiano någon Tjechov – vem är förresten det? Styrkan i hans konst hör nog mer hemma i prosan, i hans fenomenala förmåga att med språket osäkra det mest vardagliga möte, det han brukar kalla surimpression, en egen variant av dubbelexponering. Teaterns och dramats värld med dess här och nu, dess krav på riktning och tilltal, är något annat, vilket han naturligtvis är fullt medveten om.

Stycket är därför inget egentligt drama, snarare ett slags drömspel fyllt av fragmentariska ögonblick. De dialogiska partierna för inte någon handling framåt utan skapar tillsammans skuggor, dagrar och kontraster, och är därtill en subtil lek med den ryske mästaren. Även här visar sig det äldre paret ömkansvärda i sin ensamhet och med sina nostalgiska behov. Modiano har ju också själv mött dem, han känner sig uppenbart hemma i den atmosfär han skapar, i svävningen mellan inre och yttre, i tillståndet av avvaktan inför det osäkra – eller i sorgen när allt är för sent, när minnet av en förödmjukelse sitter inbränt i själen.

Louisa Colpeyn i Bande à part (1964)

Frågan är då vad det här egentligen är för ett stycke. På titelsidan står helt enkelt théatre. Det kan betyda lite av varje, och definitivt något mer  än bara en dramatisk text. Jag misstänker en vink om att Nos débuts dans la vie lika väl kan läsas som litteratur som en text för uppförande. Eller som en scenisk installation mellan två pärmar. Det gör också läsningen öppnare och intressantare. Boken blir därmed en hyllning inte bara till scenkonsten utan lika mycket till själva teatern som värld och plats för drömmar och fantasier. Som en Schaubühne, det vackra tyska ordet för en plats för seende, eller skådande – svenskan har ju varianten ”skådebana”.

Och till sist är den kanske också en sorts posthum hyllning till modern Louisa Colpeyn, som aldrig fick de stora rollerna vare sig på scen eller vita duken, och som dog för inte så länge sedan på ett hem utanför Paris 103 år gammal. På internet kan man fortfarande se henne som Madame Victoria i Godards 60-talsklassiker Bande à part.

Nina i Måsen talar om det tarvliga livet som aktris. Men hon säger också: jag är en riktig skådespelare nu, jag spelar med lust och glädje. Och Modianos stycke slutar med ett vackert ackord, minnet av genrepet av Måsen den 19 september 1966, som Jean kallar ”vår debut i livet”. Och knappt ett år efter den debuten hade Patrick Modiano själv skrivit sin första roman.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!