Patrick Modianos nya prosabok heter Souvenirs dormants, den första efter nobelpriset för tre år sedan. Den kallas inte roman, har heller inget motto och ingen dedikation, en gest som författaren tidigare varit generös med. Allt kanske ett tecken på att boken om de slumrande minnena annonserar ett begynnande avsked från författarskapet? Vid sidan av det självbiografiska porträttet En stamtavla från 2005 är detta den kortaste bok som Modiano har presenterat.
Det här tycks närmast vara en personlig essä: kring författaren själv och hans klassiska teman, minnet och glömskan, fixeringen vid ”den eviga återkomsten” och ”den genomskinliga tiden”. En reflexion över författarskapets förutsättningar, i tid som person.
läsa ett utdrag ur boken
Minnen kan väckas till liv men de tenderar att återkomma av sig själva och inte alltid önskade. Patrick Modiano glömmer nog aldrig de där åren i 1960-talets början, en sextonåring på drift mitt i OAS-terrorns Paris, en sorts kompis till Antoine Doinel i Truffauts De 400 slagen. Den ständiga hemlösheten som sedermera fann sig tillrätta i författarskapet. Det förblir utgångspunkten.
Men Modiano glömmer nog inte heller att han förblir en författare med dryga trettiotalet romaner bakom sig. Därför kan man inte utesluta att även denna personligt utstyrda minneskonst har sina fiktiva dimensioner, sina kända grepp, undanflykter och besvärjelsekonster.
Få har haft en så konsekvent stil och hållning som Modiano. Den som följt honom genom åren känner här snart igen sig. Miljöer och personer, möten och och situationer, boklådor med esoterisk litteratur, den gamla lägenheten på 14 Quai Conti, alltmer tömd på möbler: vi har mött dem förut. Redan på bokens andra sida dyker en gammal bekant upp: Stioppa, ryssen på obestånd som var kompanjon med fadern Albert Modiano, och som hade så mycket pomada i håret att den lämnade fläckar efter sig i möbler och på väggar. Snart stöter hans dotter och andra till, Madeleine Pérault, Mireille Ourousov, Madame Hubersen. Och visst kallas bokens jag för Jean, Modianos ständige företrädare, den här gången med efternamnet Dekker – senast hette han Daragane.
Vår Jean erinrar sig ungdomens tidiga morgnar, mellan sex och åtta på tomma kaféer, då tiden liksom tog en paus. Det var också då som fadern Albert brukade stämma träff med honom, alltmer sliten för varje gång men med samma genomskinliga förmaningar. Och så fortsätter det, snart befinner sig läsaren i en av romanerna från 1980-talet, Minnets kvarter, i vilken den manlige berättaren mycket riktigt också heter Jean Dekker. Och när minnena insisterar verkar det nu, idag, som den tjugoårige Patrick, den gången och i verkligheten, själv räddade den romanens unga kvinna ut från Martine Haywards lägenhet på 2 Avenue Rodin, där Ludo F. låg skjuten.
Men var det verkligen så? Eller vill Modiano sprida sin vanliga dos av natt och dimma för att få oss att tro det? Scener från den tidigare romanen spelas i alla händelser upp igen, slutscenen med återseendet på Boulevard Serurier, den där mystiska vita Lancia Flaminian som kört runt på nätterna i Paris passerar tyst förbi.
Vill författaren fortfarande, femtio år senare, skydda någon? Så som han ofta skrivit: ”nous vivons à la merci de certains silences”, vi lever vidare tack vare tystnaden hos vissa. Eller är det en fiktiv undanmanöver? En erfarenhet han burit med sig sedan ungdomen och sedan adlat till estetisk princip? Så här har han ju alltid hållit på, gestalterna kommer och går i den speciella tidsficka som Modiano älskar att benämna ”Paris mysterier”, en gråzon mellan sanning och konsekvens. Och vi kan inte ens vara säkra på var vi befinner oss när vi på en sida plötsligt läser den exakta dateringen ”Idag, den 1 februari 2017, ångrar jag att jag då inte ställde tydligare frågor till henne.” Strategin har sedan länge ett namn: autofiktion.
Skillnaden är ändå att den här fragmentariska texten mer personligt rör sig fram och åter i författarens liv. Försiktigt och försåtligt träder de fram, ”les dames du temps jadis”, som det heter i François Villons gamla ballad. Bara för att snart försvinna in i dimman igen. Minnena slumrar till, inget blir uppklarat.
En typisk sen bok i ett författarskap? Allt glesar ut. Souvenir dormants liknar inget tidigare verk av Patrick Modiano. Han har ju ändå alltid hållit fast vid en historia, ofta liksom vänd ut och in men ändå. Den här prosan är rensad, som tunna linjer över papperet. Eller som de där sena pianostyckena av Franz Liszt, ensliga klanger och fragment.
Kanske slutar allt så här. Både sorgesamt och vackert.