Av MARGARETA FLYGT
Politisk samhällsdebatt har blivit ett kännetecken för tysk teater. Kritiken i pjäserna är ofta svidande – och det finns ett publikt intresse för att den ska gestaltas konstnärligt.
Den politiska teaterns status i det offentliga samtalet är betydligt högre än i Sverige. Det finns en dialog mellan vad som sker på den politiska arenan och på scenen – ibland kan dramatiken till och med påverka debatten.
En av de verkligt stora dramatikerna i Tyskland är Dea Loher. Ännu har hennes pjäser inte kunnat ses i någon större utsträckning på svenska scener. Hon har bara blivit uppsatt enstaka gånger, som 2008 när avgångseleverna vid teaterhögskolan i Malmö spelade ”Klaras relationer” på Bryggeriteatern och nu senast ”Oskuld” i regi av Melanie Merderlind som varit på turné med riksteatern.
Dea Loher föddes 1964 i Traunstein, en liten ort nära österrikiska gränsen. Hon studerade först historia och litteraturvetenskap i München, bodde ett år i Brasilien och började sedan på utbildningen Szenisches Schreiben (dramatiskt skrivande) hos Heiner Müller och Yaak Karsunke i Berlin, där hon också bor idag.
Dea Lohers dramatik provocerar, eftersom hon tar upp konflikten mellan individuell varseblivning och muntlig tradition och ställer det mot fasta, mytologiserade historieuppfattningar. Målet är aldrig ett konstnärligt samtal om teaterns form, utan alltid att stärka publikens kritiska hållning. Ändå tycker hon inte att det är okomplicerat att hon fått stämpeln som politisk dramatiker.
– Det är omöjligt att inte vara politisk. Även pjäser som först verkar vara opolitiska innehåller tecken som inom en samhällelig kontext har en politisk mening, till exempel att de klassas som reaktionära, som en lögn eller ett tomt nöje, säger hon när jag frågar henne om hennes pjäser är moraliska eller politiska. Och så citerar hon Lothar Müller ”att skärpa föreställningskraften för vad som är människomöjligt, är ett politiskt projekt.”
Till formen har Dea Loher tagit tydligt avstånd från den postmoderna estetiken, enligt henne bara ”postmodernt orienteringslöst babbel”. Istället återknyter hon till den modernistiska traditionen och Berthold Brechts teaterestetik, som hon både använder och kritiserar.
Det är bara innehållet som kan vara politiskt enligt henne, aldrig formen. Hon vidareutvecklar den politiska teatern med modern dramatik och sätter människan och hennes materiella förutsättningar under senkapitalismen i centrum.
Pjäserna består ofta inte av en linjär handling, utan av dialoger som byggs till en kollektiv berättelse. Hennes texter skapar en poetisk realism och är inte alltid lätta att följa. Hon bryter upp syntaxen och undviker naturliga radbrytningar och skiljetecken, allt för att få ett annat, långsammare lästempo – vilket gör att klichéer betonas och förtydligas på ett sätt så att de också ifrågasätts.
Återkommande teman hos Loher är kritik mot kapitalism och våld. Det är hon inte ensam om. Regissören Volker Lösch kritiserar också kapitalismen i sina verk. Han omarbetar andras texter och ger sina uppsättningar en mycket personlig prägel. Som i Hamburg när han i en uppsättning av Peter Weiss ”Marat” lät en kör av socialbidragsmottagare läsa upp stadens rikastes förmögenheter. Just nu spelas hans ”Berlin Alexanderplatz” i Berlin på Schaubühne. Pjäsen bygger på Alfred Döblins roman från 1929 om Franz Biberkopf.
”Där tusen lever, ska ännu en till leva”, säger Biberkopf när han blir frisläppt efter fyra års fängelsestraff för att ha mördat sin flickvän.
Volker Lösch använder sig av en kör bestående av 21 nyligen frisläppta fångar, från det så kallade Lumpenproletariat från före detta Östtyskland. Både Samuel Beckett och Lars Norén har tidigare engagerat fångar som skådespelare. Becketts ensemble rymde på premiärkvällen och författaren fick själv gå ut på scenen och ursäkta sig inför publiken.
Följderna av Noréns uppsättning har vi senast kunnat läsa om i Elisabeth Åsbrinks ”Smärtpunkten”. Några liknande missöden har än så länge inte Volker Lösch råkat ut för.
Schaubühnes scen liknar Joakim von Ankas kassavalv, ett myntberg som skådespelarna rullar i och vadar genom fyller scenen.
Innan föreställningen börjar talar kören. Den är utplacerad mitt i publiken och en efter en berättar om sin brottsliga bakgrund. En regianvisning, ”och!”, ropas ut och nästa man fortsätter att tala om mord, droger och utpressning.
När fångarna lämnar sina platser för att gå upp på scenen uppstår det tomrum i stolsraderna – när de senare återvänder kan de inte längre smälta in som andra teaterbesökare – på samma sätt som de alltid kommer att stämplas av resten av samhället efter ett avsuttet straff.
I ”Berlin Alexanderplatz” är det kören – den anonyma massan – som utmärker sig mest. Liksom i ett klassiskt, grekiskt drama sätter den tonen och för handlingen vidare.
Volker Lösch kan kritiseras för att vara enkelspårig, övertydlig och platt. Hans kritik av den orättvisa välfärdsstaten upprepar sig gång på gång – men så länge orättvisorna består är det kanske nödvändigt.
Filosofen Jürgen Habermas talade om hur hela livet har ekonomiserats. Pengar är inte längre inbäddade i sociala relationer, utan ekonomin styr dem. Den förda politiken strävar inte längre efter jämställdhet och social rättvisa, utan efter marknadsandelar.
Då behöver vi inte fråga oss varför teatern blir politisk.
Margareta Flygt
– Fakta:
Dea Loher har sedan 1991 skrivit 16 pjäser, radioteater och en roman (»Hundskopf«, 2005).
Ett urval av hennes pjäser: »Olgas Raum« 1992, »Tätowierung« 1992, »Blaubart – Hoffnung der Frauen« 1997, »Manhattan Medea« 1999, »Klaras Verhältnisse« 2000, Der dritte Sektor« 2001, »Magazin des Glücks« 2001, »Land ohne Worte« 2007 och »Das letzte Feuer« 2008.
– Klicka här för böcker av och om Dea Loher
– Se ett inslag från Youtube från Das Berliner Theatertreffen 2009 med bl.a. Volker Lösch här:
<p> </p>