Hon var för några år sedan nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Gjestene. Nyss fick hon det för romanen Dager i stillhetens historie (Aschehoug). För den tilldelades Merethe Lindstrøm tidigare i år också det norska ”Kritikerprisen”. Några av de senaste årens mest uppmärksammade nordiska litterära verk är genrehybrider; essäistiska, fiktivt självbiografiska, rättfärdighetsredogörelser, naken bikt och andra bekännelser. Dager i stillhetens historie är inget av detta. Och den hör inte till de särskilt mångordiga heller.
200 sidor kort rymmer och skildrar den likväl ett långt äktenskap med stora hemligheter. Det handlar om Evas reserverade emotioner och maken Simons närmast symboliska väg in i demensens radikala tystnad. Projektet förutsätter stark kompression i berättelsen, koncentration och varsam hantering av den långsamma förträngningens tema.
Gradvis och spännande avtäcks ett förflutet av judisk utsatthet, ett bortadopterat barn, valhänta tillkortakommanden när det gäller en svartjobbande hemhjälp från Lettland men också parets kontaktproblem med de vuxna döttrarna.
Intrigens sociala konstruktion är kanske något för iögonenfallande och omfattande och Lundström närmar sig sina läsare med oblyga krav på känslostyrd och sympatisk läsning. Men det låter sig ändå göras genom berättarjagets omsorgsfullt registrerande blick, riktad med samma undran mot maken som går tom på ord som mot egna svagheter.
Romanen blir så en vacker studie i kärlek med förhinder och den oundvikliga eftertänksamhetens ensamhet. Försöken att ta plats och rum i den andra ersätter livet så småningom med mer måttliga anspråk: en kyss, en hand, ett ord. Till sist är det mycket nog.