Visión desde el fondo del mar
Rafael Argullol och jagets virvelström

bokomslag

Klicka på bilden för att komma till Casadellibro

Av ULF ERIKSSON
Efter en tids bekantskap med den mångkunnige författaren och filosofen Rafael Argullols nya jätteverk Visión desde el fondo del mar (”Syn från havsbottnen”, Acantilado, 2010) känns det som en kär förpliktelse att påminna om essäkonstens centrala betydelse för det litterära skapandet, både när det gäller essäformens frihetslöften och dess fordringar.Det finns redan en rik mytflora kring denna 1212 sidor långa bok, tryckt i december 2010 och enligt författaren själv frukten av sex års kontinuerligt skrivande för hand åtta till nio timmar om dagen.

Hans medhjälpare Camilo Hoyos Gómez som under en lång process renskrev den nästan meterhöga stapeln av papper, har på den hispaniska litteratursiten El boomeran(g) – www.elboomeran.com – berättat underhållande om detta skeende präglat av pikturens långsamma framväxt och av det växande kaoset av papper, ändringar, hänvisningar och varianter. Här saknas inte ens anekdoten om de skälvande timmar då manuset existerade i en enda kopia, så man bör nalkas ryktesfloran kring detta jätteverk med sund skepsis.

Den som vill närma sig boken kan orientera sig via begreppskartor och textliga smakprov, samt ta del av ett rikt visuellt upplevelsematerial på siten www.visiondesdeelfondodelmar.com, men det viktiga sker förstås i mötet mellan läsaren och den till sitt inre nästan oändliga texten själv.

Samtidigt, och innan jag något går in på vad Visión desde el fondo del mar handlar om, kan man först som sist konstatera att denna text har ett både pregnant och konturskarpt dubbelväsen som massmedium betraktat.

Å ena sidan är det fråga om en uppfordrande övning i besinning, minneskonst och subtil stilomsorg, det vill säga om ett praktexempel på den gamla humanistiska kulturen, dess tidsarter och former av uppmärksamhet: introspektion, begrundan och tålmodig härbärgering (i stället för extroversion, brådska och impulsiv interaktion).

Å andra sidan, och detta är också ett perspektiv som understöds av Argullol själv, har redan många yngre läsare i detta väldiga fragmentarium funnit just det slags meningsbärande arkitektur som de är vana vid och gärna ger sig in i: ständiga avbrott, fokusskiften och omstarter. Man kan alltså säga att Visión desde el fondo del mar är en mycket lämplig plats att utgå från om man vill fundera över olika slags behövligt brobyggande i en samtid som man utan risk att låta gnällig kan hävda är präglad av desorientering, acceleration och glömska, med konsekvenserna förbistring, leda och våld.

Genast måste emellertid sägas att boken inte är någon manual som lär ut hur man navigerar i globaliseringens eller postglobaliseringens skymningsvärldar. Inte heller är den någon instruktion i hur man återuppfinner den slumrande filologen, kartografen eller flanören inom sig. Nej, utgångspunkterna för författaren är strikt personliga för att inte säga brutalt idiosynkratiska. Boken kommer ändå och just därför att vara till stor hjälp för sina läsare, men dess adressat är lika okänd eller ospecificerad som dess funktion. Vi har alltså att göra med litteratur. Och som sagt med essäkonst.

I sin i flera bemärkelser djupgående subjektivitet är Argullol nära besläktad med den moderna essäkonstens portalgestalt Michel de Montaigne, mannen vars utforskning av det egna jaget utgick från hans undran över sitt eget vetandes struktur och hans tacksamhet över vänskapernas och frändskapernas livselixir.

konstbild

Odysseus mellan Scylla och Charybdis - Johann Heinrich Füssli

Det finns en listig ödmjukhet inbyggd i denna typ av kringsynt, icke narcissistisk subjektivitet. Man avväpnas – den som skriver försöker inte företräda några andra intressen än sitt eget lika korta som oöverskådliga liv – och man gör sig redo att lyssna.

Vad man då erfar, också hos Argullol, är att upptagenheten med egna minnen, världsvida resor genom djungler, öknar och städer, vänskaper, anfäktelser, drömmar och kulturupplevelser bildar ett väldigt burspråk av text, där varje fasett vetter ut mot en värld som inte lider under självupptagenhetens sterila halvdager, utan är en sorlande och skuggrikt skiftande verklighet, befolkad av denna boks egentliga invånare: nämligen alla ”de andra” som bär upp författarens liksom allas vår identitet. Dessa är de människor som lever samtidigt som vi själva, lika väl som de som i kraft av sina verk lever postumt inuti oss, och till och med de ännu inte födda vars förflutna omger oss som vårt egentliga historiska element.

Om allt detta och mycket mer handlar Rafael Argullols stora essäistiska textpolyeder. Men man kan urskilja vissa tematiska linjer liksom vissa grepp som hjälper en att känna igen sig under resan, för vi har att göra med en komposition.

Så prövar han till exempel ofta att förstå ett minne eller en dröm i ljuset av någon skickelsediger historisk händelse eller vetenskaplig landvinning. Vid andra tillfällen är det själva föreställningsinnehållet i en dröm eller en syn eller ett reseminne som blir föremål för undersökning.

Individer författaren känt dyker upp, men boken är inget skvallerförråd och inte heller någon autofiktiv text av det slag där författaren ger sig hän åt en desperat tolerans eller efterlåtenhet gentemot det egna jaget. Människointresse och självrannsakan förenas till en impuls att skapa en skriftlig karta över ett rikt liv, och på så sätt hålla detta liv öppet för okändas medvetanden.

Men lärorik när det gäller essäkonstens betydelse är boken också i den precisa bemärkelsen att man snart, under trycket av dess tyngd och lockad av dess vidd förnimmer den motsättning essäkonsten lever av: striden mellan frihet och formkrav.

Essäkonsten kan förstås utifrån en distinktion mellan genre och litterär form. Som alla vet finns det bara tre litterära genrer: lyrik, epik och dramatik. Essän är så sett ingen genre, lika litet som romanen eller novellen är det. Det beror på att litteraturformerna alltid också är former av liv på ett sätt som genrerna i sin epoköverskridande beständighet svårligen kan vara. Alla inser också genast att en viss bok kan ingå både i genrebegreppets dimension och i de litterära formernas: tänk på en lyrisk roman, en dramatisk dikt eller en episk novell.

konstbild

Narcissus - Caravaggio

Läsningen av Argullols bok påminner gång efter annan om att den erfarenhet essän växer ur har att göra med särskilda krav som uppstår i skrivaktiviteten, och det kan hända att bokens handskriftliga tillkomst har bidragit till att dessa krav är särskilt tydligt förnimbara för läsaren.

Essäkonstens öppna och tillåtande karaktär när det gäller infall, hugskott och stilvilja är långtifrån oskyldig. Tvärtom lurar bakom den inbjudande klaviaturen ett allvarligt hot som varje essäist känner till, eftersom hotet är en del av det egna jaget. Det är samma hot som väntar på oss i varje löfte om frihet. För visst är det väl så, om man tänker efter, att den varelse vi är löper den allra största risk att svepas bort från planetens yta av den expansiva drift, den abstrakta framstegslidelse och det löfte om kravlöst förfogande som hägrar för oss i illusionen av den rena friheten.

Därför kräver essän gränser och barlast, och även i sin fragmentform en väl timad egg som hugger av ansatsen i rätt ögonblick så att det sagda och det antydda, det explicita och det efterklingande eller suggererade balanserar i stället för att stjälpa.

Men denna dubbla essäistiska fordran – bejaka öppenheten och sätt upp gränser – kommer inte från någon genre utan från livet självt, och det gäller inte minst Argullols bok. I början berättar han ett en gammal fiskare gav rådet att den människa som har fångats av en virvelström bör låta bli att kämpa. I stället för att försöka komma loss ur strömmen bör man låta sig dras ned till strömmens mitt, där den släpper en och man kommer upp igen.

Detta är motsatsen till Narcissus halsstarriga självbespegling: man låter sig sjunka och skådar havets yta från bottnen. Strömmen fungerar som de andra människorna i ens liv: de sveper iväg en, men släpper en samtidigt fri om man inte kämpar emot det faktum att liven pågår inuti varandra.

____________

– På svenska finns av Argullol – tillsammans med Eugenio Trias – Det utmattade Västerlandet

 

 

Kommentera: