Från Everything remains av Juli Apponen & Jon R. Skulberg med Juli Apponen

CPH Stage
Teaterfestival i Köpenhamn 2016

Frågor om identitet, kulturell tillhörighet och historia står i fokus för dansk scenkonst just nu. Theresa Benér reflekterar över årets CPH Stage, Danmarks största och yngsta teaterfestival, där scenkonstnärer – många i nordiska samproduktioner – i originella projekt gestaltar normbrytande och gränsöverskridande handlingar.

______________

På ett scengolv i Köpenhamns Dansehallerne ligger en naken människokropp, dunkelt belyst, med ansiktet bortvänt och magen nedåt. Dov elektronisk musik pulserar kontrollerat, med djupa bastoner och pauser. Oändligt sakta kommer kroppens delar till liv, figuren reser sig och rör sig i slow motion mot fonden, sedan åt sidan, längs kanten av en vit spelyta. Håret är satt i stram knut, som hos en samuraj, men man anar konturerna av kvinnobröst. Det unga ansiktet är uttryckslöst, även när det vänds mot publiken. I denna återhållna, minimalistiska koreografi rör sig dansaren och performern Juli Apponen som på en inre arena. Hon påminner i sin ensamma utsatthet om en Francis Bacon-gestalt, iscensatt i butohdans. Med subtila, statuariska poser och gester målar hon bilden av en kropp i vardande, kanske en människas uppvaknande, från ett nedfruset tillstånd till bultande liv. Hon kränger sig fram, hukar, reser sig, stapplar, åmar sig i kramper och konvulsioner, och kan sedan ligga orörlig, länge. Musiken intensifieras, scenen täcks med rök, medan figuren till sist står upp, viker ihop den vita golvduken och försiktigt öppnar sin kropp mot livet, blicken utåtriktad och gesterna alltmer frigjorda. En lång sekvens av stroboskopljus hackar visuellt upp hennes rörelser i det större rummet, så att varje steg och position framstår som något erövrat.

Everything Remains, en dansperformance av den norske, Köpenhamnsbaserade scenkonstnären Jon R Skulberg och finsksvenska dansaren Juli Apponen, med musik av Lil Lacy, är ett stramt, radikalt verk om en individs tillblivelse, om hennes möte med sig själv. Det grundas på Juli Apponens personliga, komplicerade resa genom en könskorrigering, från man till kvinna. Duon Juli/Jon betecknar Juli Apponen som en readymade, ett ”material” de använder för en konstnärlig utforskning av en människas styrka och svagheter i en smärtsam transformation. Men den 50 minuter långa föreställningen får en resonans bortom performerns biografi. Den nakna kroppen, ärrad av operationer, är snarare en kostym, kodad av manliga och kvinnliga egenskaper. I den extremt långsamma koreografin inbjuds vi som åskådare att betrakta en könsidentitet i vardande. Detta insisterande tilltal väcker reflektioner kring vilka fysiska och mentala uttryck som är bestämmande även för min egen identitetsuppfattning, som kvinna. Samtida queerteori om hur kön och genus definieras får här ett scenkonstnärligt uttryck, då verket skildrar ett slags nollpunkt utifrån vilken en individs självbild och vara stegvis konstrueras i en föränderlig, oförutsägbar process.

Everything Remains är en av de 110 produktioner som i juni presenterades på årets CPH Stage, Danmarks största scenkonstfestival (etablerad 2013), med grupper och teatrar från hela landet. Verket var del av sektionen Det Frie Felts Festival, som visar juryutvalda projekt från oberoende scenkonstnärer. Tematiken i Everything Remains var inte bara signifikativ för CPH Stage-festivalen, utan för dansk scenkonst just nu. Många scenkonstnärer är sysselsatta med frågor om identitet och social tillhörighet. Festivalens program tog upp personligt sökande efter kön och sexualitet, eller utforskning av historia, myter och plattformar för att befästa en nationell och kulturell samhörighet. Samtidigt påminde verken om hur identiteter kan ifrågasättas och omförhandlas, i samspel med en föränderlig omvärld.
Happy-Nation

Århusbaserade Teater Katapult kom till fickteatern Får 302 med ett rykande färskt ”Dogma”-projekt, Happy Nation, med text av poeten Bjørn Rasmussen och regi av svenske Moqi Simon Trolin. Happy Nation har utformats på tre veckor och är ett absurdistiskt, poetiskt kollage som kritiskt granskar utsagan att danskar är världens lyckligaste folk. Det inleds med en deprimerad familjs kollektiva självmord, där dock en liten dotter, Linda, bryter sig ut. Via en serie lösryckta episoder ur Lindas ungdom skildras hennes sätt att möta klichéerna om den lyckliga nationen speglad i dansk populärkultur, klassisk kanon (som HC Andersen) och naturlyrik. Lindas (Sicilia Gadborg Høegh) skeva existens gör henne alienerad inför denna ”normala” danskhet. Bjørn Rasmussens pjästext blir en verbal skrattspegel som förvränger den danska hyggen och småskaligheten till något skrämmande och instängt.

En annorlunda diskussion om danskhet fördes i Wunderverks köksbordsperformance Udsigter fra min bedstemors køkken, som fick premiär på Det Frie Felts Festival. Performern Anette Asp Christensen tog emot tio ”gäster” i en privat lägenhet på Vesterbro, där vi slog oss ner kring köksbordet och fick möta mormor Johanne, i form av en stor marionett förd av barnbarnet Anette. Under utspisning av kaffe med boller samt en gudomlig sydjylländsk plommontårta fick vi ta del av mormors minnen och tankar kring regionen Schleswig-Holstein som i århundraden varit ett omstritt gränsland mellan Danmark och Tyskland. Först 1920 blev det danskt, samma år mormor Johanne föddes. Hennes dialekt har en skön blandning av danska och tyska, och vi lyssnar på tysk schlager i hennes radio. Anette Asp Christensen arbetar skickligt i flera dimensioner, med ”mormor” i en arm, ett litet dockskåpskök på bordet, kartor och leksakssoldater som illustrerar gränskrig. En stark och sinnlig bild formas när hon tar fram två plastpåsar och häller ut jord på en bricka. Jorden i ena påsen är från Köpenhamn, i den andra från Schleswig. Hon blandar ihop det till ett enhetligt stycke mark, och i denna jord ligger små plastsoldater begravda, både danska och tyska. Så skapas en nation ovanpå en blandning av döda och påminner om att det territorium ett folk definierar som sitt eget kan förändras över tid. De döda och ännu icke födda frågar inte efter vilken nation jorden tillhör.

Från Udsigter fra min bedstemors køkken

Från Udsigter fra min bedstemors køkken


Politiskt har det dock betydelse vilken nation man föds i – eller söker sig till som flykting. Den välkända danska regissören och dramatikern Kamilla Wargo Brekling har i en rad populära scenkollage genom åren utforskat sociala teman som könsroller, åldrande och död, för att inringa vad det är att vara dansk i dag. I Uledsaget ger hon och en trepersonersensemble röst och kropp åt ensamkommande flyktingar: barn och ungdomar från Europa, Mellanöstern och Afrika som lämnat allt de känner till för att på farofyllda vägar bege sig till Danmark. Uledsaget (den danska termen för ensamkommande), som skapats för teatern Mungo Park använder effektiva teatrala uttryck för att fysiskt förmedla flyktens olika moment. Skådespelarna häller vatten i baljor som de sedan skakar för att ge en aning om osäkerheten i en gummibåt på oroligt hav. De springer och springer på ett löpband, så som dessa barn springer bort från krig och hemlöshet. En klick rödfärg nederst på en skådespelares mage blir spåret av en människosmugglares våldtäkt på en flicka. Vi känner igen vittnesmålen och berättelserna, men de får på scenen en närhet och konkretion som kräver ett gensvar. Här och nu.

Trailer för Uledsaget

Barn var också huvudpersoner i CPH Stages invigningsföreställning på Folketeatret, Next Day, där det belgiska kollektivet Campo pekade på det absurda i vår europeiska samtid. Verket är skapat av den franske scenkonstnären och festivalfavoriten Philippe Quesne – till vardags konstnärlig ledare på teatern Amandiers utanför Paris. Vi möter en grupp barn som i komiska former iscensätter reklamer till en konsumtionskultur där vapen och tvättmedel säljs med samma glättighet. Vidare utvecklar de militära strategier mot tänkta yttre hot, som blandas samman med en fiktiv spelkultur där de anfaller animerade groteska varelser. Next Day har en underfundig humor och minimalism men ett skarpt samtidskritiskt budskap, som förstärks av att det just är barn som agerar, den generation som faktiskt ska förvalta vår märkliga värld av krig, klimatförändringar och överkonsumtion.

Från föreställningen "Next Day". Bild © Phile Deprez

Från föreställningen ”Next Day”. Bild © Phile Deprez

Man kan ju då fråga sig vad scenkonsten egentligen kan och vill i denna bistra globala verklighet? Dansksvenska duon Erik Pold och Daniel Norback kom i The Great Scene Change fram till att teatern kan just ingenting och fantiserade kring vad som skulle ha kunnat utspelas på en tom scen i Dansehallerne. De botaniserade i scenkonstens historia för att söka inspiration från banbrytare: de antika grekerna, dansaren och koreografen Martha Graham, Bertolt Brecht… Men The Great Scene Change blev tyvärr en platt performance där man trots allt beklagade att upphovsmännen inte tog chansen att skapa sceniska former, när vi nu ändå hade samlats i en teatersalong.

Då var min beundran större inför svenska scenkonstnären Charlotte Engelkes, som tillsammans med Lindy Larsson hade antagit teater Republiques utmaning, att på tre veckor skapa ett stycke scenkonst med utgångspunkt i bildkonst. Engelkes hade valt Frida Kahlo, som hon tillsammans med Larsson, en orkester och scenografen Karin Ørum gav färgstark visuell och musikalisk gestaltning i Kahlo – the Concert. I en serie burleska sånger och danser tycktes de improvisera sig igenom den mexikanska konstnärens universum av fysisk smärta och handikapp, passioner och surrealistiska kompositioner. Kahlos kryckor och korsetter, fåglar, apor och dödskallar hanterades frivolt i scener som utmynnade i träffsäkra gestaltningar av hennes konstverk. På ytan kunde Kahlo – the Concert kanske framstå som en lättsam smällkaramell. Men i grunden var uppsättningen ett manifest, en rak hyllning till den flödande konstnärliga kreativitet som får en kvinna att leva ut med sina fysiska hinder, personliga svek och frimodiga sexuella begär – i en tid där kvinnor definitivt inte förväntas ta för sig. Frida Kahlo är i sig ett politiskt subversivt frihetsprojekt.

CPH Stage har också en frisk fläkt av något konstnärligt oförutsägbart, vilket skiljer den från andra festivaler. Den kombinerar institutionsteatrars stora produktioner med små kollektivs experiment. Jag imponerades av koreografen Tine Tarpgaards eleganta formstudie Stereo med danskompaniet Recoil, där scenrummet löstes upp av digital 3D-teknik (publiken bar 3D-glasögon) så dansarna Jonas Örknér och Fanny Barrouquere tycktes agera i rymden. Och jag berördes av min knappt timslånga ”konsultation” med performern Nini Julia Bang i det finsk-danska projektet Hamlet Private, utformat av finska scenkonstnären Martina Marti. Här skapade vi ”min” Hamlet i en privat, tarotliknande session med en kortlek utformad kring situationer och arketyper från Hamlet. Scener från pjäsen gav ett slags gåtfulla orakelsvar på mina inre frågeställningar. Det blev en genuint interaktiv och tänkvärd lek som gav annorlunda perspektiv på ett av teaterhistoriens största verk.

En av de stora kvalitéerna i dansk scenkonst, som CPH Stage illustrerar, är att det finns en reell öppenhet för skapande dialog med scenkonstnärer från grannländerna. I dessa projekt prövas och utvecklas teatrala uttryck, bortom klassiska texter och inrutade nationella traditioner. Detta lägger grund för samproduktioner och turnéer inom Norden, vilket torde öppna fönster även i svenskt teaterliv!


Theresa Benér

Teaterkritiker och kulturskribent, specialiserad på europeisk samtidsteater. Redaktör för Internationell scenkonst på Dixikon.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: