Carola Susani – Eravamo bambini abbastanza

Gatubarn Neapel slutet av 1800-talet, Bröderna Alinari (Wikimedia Commons)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IDA ANDERSEN

Ett underligt gäng bestående av sju trashankar till barn anförda av en karismatisk ledare – Il Raptor – drar en dag in i Rom. Här lever de på gatan och stjäl och rånar var de kommer åt, precis som de gjort var helst de stannat till på sin långa färd dit.

Det är Carola Susani, författare med flera uppskattade och prisbelönta romaner och barnböcker bakom sig, som berättar om dessa barn i sin senaste roman Eravamo bambini abbastanza (Ung: Vi var barn tillräckligt). Även om hon tar upp ämnen som gatubarn, trafficking och barns utsatthet i dagens hårda verklighet hemfaller hon inte åt pamflettskriveri. Istället ligger bokens styrka i att hon sätter sig in i barnens psyke, inte viker från deras sida och gestaltar den förvrängda men ändå fullt begripliga moral som råder inom gruppen. Ingen ifrågasätter de outtalade reglerna eller försöker fly utan gör allt för att vara lojala mot Il Raptor och hålla ihop mot polisen och världen ”utanför”.

Som läsare är det plågsamt att uthärda barnens hunger, törst, frusenhet, sömnbrist och allt våld de utsätts för. Men ännu mer plågsamt att tvingas alliera sig med den pennalism som råder inom gruppen och den skoningslösa attityd barnen har mot alla människor de möter.

Berättelsen rör sig framåt i takt med den lilla udda gruppens äventyrliga resa från Ukraina i norr, där Il Raptor kidnappar det första av barnen, söderut till Italien, där berättarjaget Manuel som den sista i gänget tillkommer, för att alltså sluta i Rom. Medan de mödosamt tar sig fram till fots över leriga åkrar eller sovande några timmar på en buss rullas barnens livshistorier upp, berättade av någon av barnen medan de försöker hålla värmen tätt ihop i en utkyld lagerlokal. Berättelserna väver samman den gåtfulla och sinistra värld där barnen befinner sig och får världen där läsaren befinner sig att te sig främmande och avlägsen. Men är det sanningen som sägs eller är det skrönor som skapar den samhörighet som till sist också leder dem alla in i en oundviklig återvändsgränd?

_______________

– Klicka här för att se en intervju med författaren

– Se en annan intervju här:

Kommentera: