Att George Orwell, känd för sin kritik av den totalitära staten i böcker som 1984 och Djurfarmen, en gång själv tjänstgjorde som polis i den brittiska kolonialarmén i Burma, är kanske mindre känt. I en roman, biografi eller något av båda skildrar Paul Theroux i boken Burma Sahib denna period av Orwells liv.
I sin allra första roman från 1934, Burmese Days, skildrar författaren och journalisten George Orwell den trettioårige virkesuppköparen John Florys liv och verksamhet i Burma efter första världskriget. Ämnesvalet var knappast en överraskning eftersom Orwell själv tjänstgjort under fem år i den brittiska kolonin, fast då inte under författarpseudonym, utan med sitt ursprungliga namn, Eric Blair.
När studierna vid internatskolan Eton var över år 1921 kunde de hårt drillade, artonåriga studenterna äntligen se fram mot en mer behaglig, social klättring uppför samhällsstegen vid universiteten i Cambridge eller Oxford. En förutsättning var dock att familjen tillhörde samhällseliten eller att kostnaderna på annat sätt ordnats. Ingetdera gällde för Eric Blair som därför lämnade Eton utan större förhoppningar om någon framtida karriär.
Fadern hade tjänstgjort vid brittiska kolonialadministrationens opiumavdelning i östra Indien – där Eric föddes 1903 – med den tvivelaktiga uppgiften att ordna så att kineserna alltid skulle ha tillgång till opium. Det var barndomsårens erfarenhet av Orienten i förening med att modern var född i Burma samt, inte minst, att mormodern fortfarande levde där som bidrog till att nittonårige Eric Blair istället för fortsatta studier i Cambridge bordade en ångbåt med destination Rangoon. Vid tidpunkten var Burma en del av brittiska Indien och Eric Blairs syfte med resan var att utbilda sig till polis vid den så kallade indiska imperiepolisen, en av det brittiska imperiets minst glamorösa positioner.
1927 var Eric Blair tillbaka i England, sjukledig för rehabilitering efter att ha drabbats av denguefeber. Han skulle emellertid aldrig återvända till Burma annat än i sitt skrivande, vilket skulle dröja flera år. Vad som istället sker är välkänt; Eric Blair börjar skriva reportage och böcker om social utsatthet och hotande totalitarism särskilt i dess kommunistiska inkarnationer samt om kolonialismens andliga och moraliska hyckleri. Fast nu är det alltså George Orwell som signerar texterna.
En bärande tanke i Burmese Days uttrycker Orwell så här: ”There is a short period in everyone’s life when his character is fixed for ever”. Detta ska rimligen förstås som att femårsperioden i Burma för unge Eric Blair kom att på ett konkret vis lägga grunden till hans vidare gärning och tänkande. Fast innebär det att romanens trettioårige teakhandlare John Flory rakt av bygger på verklighetens nittonårige polisaspirant? Bokens kritik mot kolonialismen och de psykologiska gestaltningarna av kolonialtjänstemännen var knappast något unge Blair artikulerade under sin polistjänstgöring, ej heller torde han då ha framfört tankar om politisk självständighet för imperiets kolonier. Det var först flera år senare som hans kritik mognade och fick sin välbekanta udd.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Vad var det då, under polistjänsten i Burma, som kom att definiera hans karaktär? Ja, den frågan är knepig att besvara i detalj eftersom Blair inte efterlämnade några dagböcker. Denna osäkerhet, brist på relevanta källor om man så vill, är emellertid själva utgångpunkten för amerikanske författaren och reseskildraren Paul Theroux som i sin nya bok Burma Sahib frambesvärjer spänningslägena och tilldragelserna som fick Eric Blair att bli George Orwell.
Skickligt tecknar Paul Theroux ett fiktivt porträtt av unge Blair och hans tid som polis i Burma. Han, Theroux alltså, utgår från Orwells roman samt de noveller om Burma vilka gavs ut under trettiotalet; hur mycket han återbrukar varierar dock en hel del. Till sin hjälp har Theroux även egna erfarenheter, dels konkreta upplevelser av koloniala miljöer i södra Afrika där han arbetade en tid som ung volontär, dels reseskildrarens välutvecklade blick från egna resor i Sydostasien. Sammantaget gör detta Burma Sahib till en i flera avseenden både djuplodande och välskriven roman.
Det är en hos Theroux osäker, skeptisk och föga social Eric Blair som inleder sin träning och provtjänstgöring i imperiets mest perifera provinser. Från gudsförgätna byar nere i Irrawaddys malariahärjade delta till mer avlägsna och högre belägna bosättningar, så kallade Hill stations. Han skickas iväg på tröstlösa spaningsuppdrag för att undersöka rykten om upproriska buddhistmunkar samt får i uppdrag att gripa mördare, särskilt sådana som bränt ihjäl unga kvinnor vid utebliven hemgift. Deras fattiga män hänger snart i galgen, trots att Blair förstår att det var svärmödrarna som tände på.
Att bekämpa terroriserande rövare ute på landsbygden står i bjärt kontrast till det rigida och rasistiska regelverk britterna upprätthåller och som Eric Blair successivt börjar avsky alltmer. Allra värst är dock arrogansen och den själsdödande inordningen vilken såväl Blair själv som andra underlydande inklusive alla burmeser och indier tvingas genomlida. Det förödande klassystemet – hur det reproduceras och tas för givet – beskrivs synnerligen drivet och utan onödiga åthävor av Theroux och det vore väl närmast ett mirakel om inte en ung människa med författarambitioner här fått sin karaktär fixerad.
Hur kompensera känslan av underordning, de motbjudande ritualerna över whiskyglasen vid kolonialklubbarna och polisarbetets vederstyggligheter? I Burma Sahib blir Eric Blairs vattenhål erotiken. Och Theroux tar med unge Blair till Rangoons bordeller, låter honom inleda långvariga sexuella relationer med tjänsteflickor samt bli eldig älskare åt uttråkade engelska fruar vars män ständigt är ute på långa arbetsresor.
Eric Blairs kärleksäventyr i Burma Sahib kan säkert provocera åtskilliga i George Orwells beundrarskara, men att Blair verkligen besökte prostituerade i Rangoon har han själv antytt. Frågan är emellertid intressant på ett annat sätt eftersom den handlar om vad det egentligen är för slags bok Paul Theroux skrivit.
Det är onekligen mycket lätt att uppfatta den som en ren biografi, trots att det alltså handlar om fiktion. Bäst är att läsa Burma Sahib som en skickligt genomförd rekonstruktion av en tid som inte ligger så värst långt bort, ruvande på nycklarna till ett av förra seklets viktigaste författarskap.
- Klicka här för att läsa fler texter av Torgny Nordin
- Se ett kortare videoklipp där Theroux talar om litterära genrer