Jag har just mönstrat av en seglats i det nära förflutna, det vill säga läst The Pillars of Hercules av Paul Theroux med undertiteln A Grand Tour of the Mediterranean, en bildningsresa runt Medelhavet med andra ord. Boken fann jag i ett litet antikvariat på en tvärgata till Cornmarket Street i Oxford, en solblekt utgåva i Penguin Travel inslagen i cellofan. På köpet får man valfritt vykort. Jag drog ett ur högen. Det föreställde templet i Delfi.
Theroux anlöper Galaxidion i Korintiska viken nedanför Delfi på sidan 325 och gör en utflykt. Han är inte nådig. I tvåtusen år struntade grekerna blankt i sina gamla kummel och pelarrader. Och varför skulle de inte det? De var inte greker, snarare illitterata ättlingar till slaver och albanska fiskare. Först med det uppblossande antiksvärmeriet på 1800-talet i främst Frankrike och England blev de varse sitt arv.
Kultplatser och historier, som den om det pårökta oraklet i Delfi, omgärdas med skyltar och skenheligt ritual. Visa respekt! Posera inte! Tala lågt! Ignoranterna som satts att vakta stenhögar och stympade kolonner förstår inte ett jota av de historiska sammanhangen. Reglementet är löjeväckande. Ingen med bara ben och axlar släpps in på stadion där hellenerna sprang spritt nakna runt dromen. Ett bigott och sakrosankt drag vidlåder verksamheten. Texten briserar i en smått bisarr scen över några sidor. Theroux har den dubbla blicken. Inte för en sekund låter han sig förblindas av raseri. Han har öga för platsens laddning och skönhet med den vidunderliga vyn över bergen och en flik av Joniska havet.
Boken kom 1995. Theroux gör mig upprymd. Jag var själv där eller i närheten de här åren, korsade hans vägar och vatten, Mallorca, grekiska övärlden, italienska fastlandet, Korsika, Sardinien, Sicilien, Egypten. Resenärens loggbok triggar mina egna minnen, Graves grav i Deia med det korrigerade årtalet på stenen som en liten division, Mirós ateljé i Palma som stod som han lämnat den med penslar och pinnar, Strintzis blå färja till Ithaka och lukten av spillolja, stationen i Trieste med turlistor till kriget på Balkan, katakomberna med kryddor och doften av shisha i basaren Khan el-Khalili i Kairo
Paul Theroux är bördig från Boston. Han har franskkanadensiskt och italienskt påbrå. Familjen påminner numera om en klassisk författardynasti. Klanen av bröder, söner och en brorson tillhör alla det skrivande skrået. Theroux själv har levt och verkat på flera kontinenter och publicerat ett gediget antal romaner. The Mosquito Coast filmades med Helen Mirren och Harrison Ford i brillor.
Med böcker som The Great Railway Bazaar och The Old Patagonian Express etablerade sig Theroux redan på 70-talet som reseskildrare av rang. Han umgicks med en annan Patagonienresenär, Bruce Chatwin, sedermera a one-time friend; vänskapen infekterades möjligen av ömsesidig avund och rivalitet. Efter Chatwins död publicerade Granta 44 en runa där Theroux begick vad somliga beskrivit som ett karaktärsmord på sin kollega. Chatwins levnadstecknare Nicholas Shakespeare nämner det i sin brett anlagda biografi, Bruce Chatwin. Han skildrar även minnesstunden i Bayswater. Ceremonin ägde rum i ett grekiskt kapell. Ingen förstod vad som sas och sjöngs. Mässan förrättades på grekiska. Chatwin stod vid sin bortgång i begrepp att konvertera till den ortodoxa tron och ville ha det så. Ett sista practical joke, kommenterade Salman Rushdie som var där tillsammans med Martin Amis. Samma morgon hade BBC toppat med nyheten om Khomeinis fatwa mot Rushdie. I raden bakom satt Theroux. Denne lutade sig fram och viskade: “Well Salman, I guess we’ll be here for you next week.” Episoden förvånar inte. Theroux är grov och sublim, rå och ömsint, krass och sensibel, vanvördig och medkännande; galghumorn hänger nära till hands.
I The Pillars of Hercules tar han färjan, någon gång tåg eller buss, från ett ställe till ett annat, Medelhavet runt, från den ena herkuliska pelaren, Gibraltar, till den andra, Monte Hacho i den spanska enklaven Ceuta på afrikanska sidan om sundet. På Gibraltar gör han gemensam sak med värdiga makaker mot korkade turister. Han reser längs en sönderbyggd spansk solkust bortom all satir. Malaga ensamt finner nåd inför han kritiska blick, ”… proud, tidy, a city of substance…”.
I franska Arles är det tidig vår. Träden skummar i vitt som en målning av van Gogh och trottoarerna är fulla av hundskit. I Marseille njuter Theroux en rykande bouillabaisse och ett sjudande folkliv som alla varnar honom för. Med tåget Le Grand Sud ankommer han Nice en regnig kväll i februari långt från den soliga Riviera av rumlare och bon vivants som uppfanns av F. Scott Fitzgerald. I Italien viker resenären av från sin tänkta kustnära rutt och tar upp i Basilicatas berg för att se Carlo Levis hus i byn Aliano dit denne förvisades av Mussolini på 30-talet.
Han färdas utmed den dalmatiska kusten med krigets krevader inom hörhåll, trycker ett tag i Dubrovnik och träffar oppositionella studenter i ett Albanien som tycks sjunka allt djupare i letargin. Det är strandhugg i tid och rum, möten med döda och levande. Theroux är nyfiken och pratsam och undrar och tjuvlyssnar och noterar i smyg. Skriver du en bok? Fråga aldrig en författare. Han vet inte. Eller kommer ändå inte att säga som det är.
På Korsika söker han upp Dorothy Carrington som enligt Theroux skrivit den bästa moderna boken på engelska om Korsika, Granite Island. På spiselkransen i hennes lilla fuktiga våning står ett foto av Dorothy i en soffa med cigarrett i munstycke taget av vännen Cecil Beaton. Hon kände alla. Hennes make var den engelska målaren Sir Francis Rose, vars namn odödliggjorts av Gertrude Stein i The Autobiography of Alice B. Toklas. Det är ingen hemlighet att Francis var homosexuell, påpekar Dorothy. I umgänget ingick Francis Bacon och Cyril Connolly, inga duvungar om man får tro exmakan – de skilde sig omsider. Förmodligen fick hon stå ut med en del. Men Dorothy Carrington är inte sorten som beklagar sig. ”Francis always had his own set”, konstaterar den gamla damen torrt.
Någonstans halvvägs – den lokala turistnäringen på grekiska Korfu knäcker honom tillfälligt – åker Theroux hem och tar hand om sin trädgård. Lagom till lågsäsong återvänder han, nu som rederiets gäst ombord på lyxkryssaren MV Seabourne Spirit från Nice till Istanbul. Han residerar i första klass och dinerar vid kaptenens bord, ett annat sätt att resa, fransyska visiter och guidade turer, Pompeji är en temapark på dekis, och Delfi som sagt. När de slutligen lägger till vid kaj i Istanbul och författaren lämnar skeppet är det som att drivas ut ur paradiset. Det är business as usual, ett trasslande och tråcklande. Han kommer över en biljett och stävar söderut genom den grekiska arkipelagen med destination Levanten via Alexandria. I sina vita uniformer påminner det turkiska befälet om ett sällskap förhoppningsfulla glassförsäljare som samlats till branschträff för att ta emot pris som årets säljare.
Från Alexandria gör Theroux en avstickare till Kairo. Han sitter vid Mahfouz sjukbädd. Nobelpristagaren har två veckor tidigare knivhuggits på öppen gata av en religiös fanatiker. Den gamle barden är vid gott mod. Men det gör ont när han skrattar. Theroux blir nervös av Kairos taxichaufförer och ficktjuvar men Alexandria gör honom lycklig, den låga staden i deltat, Kavafis Alexandria. Israel däremot är en dyster erfarenhet. Som roligast har författaren när han ackorderar med svartväxlarna. Shekels – han gillar namnet på den inhemska valutan, inte bara för dess onomatopoetiska kvalitet, ett rasslande, klirrande, schackrande, girigt ljud, utan också för att det är till förväxling likt ”shackles and sickles and Dr Jekyll, all money-lender’s meanings”.
De där små iakttagelserna i förbifarten är obetalbara. Pregnanta detaljer lyser momentant upp hela små världar. Det sker i otaliga möten med folk i en fransk bar, en italiensk kantin, ett hotell i Kroatien, en taxi i Tirana, en basar i Syrien. Från Aleppo bordar Theroux 7:20 Expressen ner till kusten genom en bukolisk idyll, ett klassiskt herde– och odlingslandskap med gröna dalgångar, pinjeskogar, olivlundar och små byar. I Syrien, vem kunde tro det? Men resenären anar oråd. Varje land med mer än en staty av den levande presidenten är illa ute, antecknar han.
Författaren har tagit på sig en herkulisk uppgift. Och än är han inte framme. Från Levanten avseglar han med färjan Sea Harmony till Cypern och Grekland, och snart finner vi honom ombord igen, nu på väg till Tunisien från Italien. Libyen och Algeriet på ömse sidor undviker han. Fler irrfärder följer, över Tyrrenska havet, längs Liguriens kust, utmed Côte d´Azure och Costa Brava, ner till Gibraltar sund, en främling korsande sina spår. När Theroux väl når Ceuta och får syn på den sydliga pelaren blir han besviken – ”hardly more than a hill” – men känner sig stärkt i uppfattningen att vägen är allt.
Ett par decennier sen, samma värld och ändå en annan, det nära förflutnas. Man glömmer lätt tills någon påminner en. Närminnet sviker, kanske för att nuet sköljer över oss med full kraft. Ett slags kollektiv demens griper kring sig. Historien är full av lakuner, allt det där vi glömde. Författarens uppgift är att minnas åt oss.
En sak återstår, Theroux beger sig till Tanger, det gåtfulla Tanger som han hört så mycket om. Han vill träffa Paul Bowles, mannen som stannade när alla andra for, Edith Wharton, Henry Miller, Gertrude Stein och hennes entourage, Cecil Beaton, Barbara Hutton, Francis Bacon, Gore Vidal, och the beats, Orlovsky, Gregory Corso, Kerouac, Allen Ginsberg, William Burroughs. Det regnar i Tanger. Invånarna drar upp huvan och Tanger förvandlas till ”a city of monks”. Det går ett par dagar. Han är inte lätt att hitta. Gatan har bytt namn och Paul Bowles har ingen telefon. Till sist tar han emot. Theroux är en stor beundrare av Bowles noveller och romaner, främst The Sheltering Sky som Bertolucci gjorde film av.
Bowles är sängbunden efter en operation men arbetar träget vidare, rummet mot gården luktar kamfer och eukalyptus, en mörk gardin stänger ute ljuset, bordet är belamrat med pillerburkar och servetter, överallt travar av böcker och högar av manuskript, den tunne amerikanen ser ut som en munk i sin cell. ”I’ve been traveling in the Mediterranean, trying to make sense of it…”, inleder Theroux trevande. Av samma skäl stannade Bowles. Den som kommit underfund med Tanger far sin väg. Bowles är kvar. Jo, Burroughs var här, säger han, men länge visste han inte var han var, sen skrev han Naked Lunch.
Mötet kastar ljus över ännu ett nära förflutet. Bowles kom redan 1931. Åk till Tanger, hade Gertrude Stein sagt. Ständigt denna Stein, och folk gjorde som hon sa, Hemingway for till Spanien, Rose och Carrington till Korsika, Graves till Mallorca. Slutstycket är en minor classic som publicerats separat i olika sammanhang. Det börjar som en formell intervju under ömsesidiga artighetsbetygelser och djupnar på några timmar till något som liknar vänskap. De tiger och röker en kif medan skymningen faller över Tanger. Vi ses kanske igen, säger Bowles. Jag reser nog imorgon, svarar Theroux. Alla reser imorgon, säger Bowles.
- Ett samtal med Theroux om boken: