Angela Merkel (Wikipedia)

Böcker om Angela Merkel

Under femton års tid har Angela Merkel varit ledare för Tysklands största politiska parti, kristdemokratiska CDU. Under snart tio år har hon samtidigt varit Tysklands Förbundskansler och inför nästa val till Förbundsdagen (2017) ser hon ut att ha nått en ointaglig position som Tysklands allra viktigaste politiker.

Parallellt med att Merkel befäst sin inrikespolitiska ställning har hon blivit en ofrånkomligt tongivande referenspunkt i internationell politik, dels genom Tysklands ekonomiska tyngd i Europa och dels genom Tyskland strategiska betydelse i den globala säkerhetspolitiken. Det är exempelvis Angela Merkel som direkt talar med Vladimir Putin för att försöka begränsa Rysslands expansiva aggression mot Ukraina.

I takt med Tysklands och Merkels växande betydelse har en stor mängd biografier kommit ut och ”merkelologin” har blivit ett slags sentida variant av den kremlologiska teckentydningen. Ty trots att Angela Merkels gärning dagligen kommenteras i internationella media så förblir det ganska okänt vad som bildar kärnan i hennes politiska övertygelser. Under över trettio år i DDR-diktaturen lärde Merkel sig konsten att hålla tyst och bevara en privat sfär utan insyn från utomstående.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

De mest genomarbetade och insiktsfulla böckerna om Angela Merkel har skrivits av politiska journalister. En av dem är Dirk Kurbjuweit, som under många år följt Merkel som redaktör på Die Zeit och Der Spiegel. Hans bok heter ”Alternativlos – Merkel, die Deutschen und das Ende der Politik” (2014). Boken är en blandning av personliga impressioner från olika möten med Merkel och övergripande jämförande resonemang om vad som skiljer Angela Merkel från tidigare regeringschefer i Tyskland. I synnerhet det långa perspektivet, med exempel från Konrad Adenauer och framåt, innehåller en hel del intressanta poänger. Slutsatsen blir att Merkel kommer från en annan miljö än den som präglade de västtyska föregångarna och att hon ändå snabbt lärde sig grundslagen i den ofta brutala tyska inrikespolitiken.

Dirk Kurbjuweit urskiljer fem lärdomar.

– Det största hotet kommer från missnöje i den närmaste kretsen inte från oppositionen.
Från Konrad Adenauer till Gerhard Schröder har detta varit det generella mönstret.
– Det avgörande är viljan att utöva makt och visa auktoritet. Det kräver också makt över sig själv; självbehärskning.
– Makt är någonting flyktigt, ingenting fast.
– Stora projekt riskerar att erodera maktställningen.
– Den som vill bli långvarig måste vara hårdhudad och uthållig.

De här insikterna förvärvade Angela Merkel först som partiledare och senare förbundskansler. Alla de självsäkra utmanare som betraktat henne som en tillfällig övergångsfigur försvann efterhand ut i periferin. Listan över de namnkunniga storheter som Merkel manövrerat ut är imponerande. Överst står hennes egen mentor, Helmut Kohl, som först behandlade henne som sin egen lilla maskot, som flickan från gamla DDR. I samband med skandalerna om CDU-partiets finansiering skildes deras vägar. Till de mest spektakulära offren för Merkels hårda nypor hör Edmund Stoiber, före detta regeringschef i Bayern. Han blev ekonomiminister i Berlin och kanslerskandidat för CDU/CSU i övertygelsen att han skulle leda Tyskland. Efter alla bakslag fick Stoiber nöja sig med ett anonymt utredningsuppdrag i Bryssel med uppgift att krympa byråkratin i EU.

Stefan Kornelius som är politisk kommentator i Süddeutsche Zeitung i München har skrivit en mer utrikespolitiskt orienterad biografi över Angela Merkel: ”Angela Merkel – Die Kanzlerin und ihre Welt” (2013). Den är uppenbarligen skriven i mycket nära samarbete och samförstånd med Merkel själv och med hennes närmaste medarbetare. Även om det inte är någon officiellt sanktionerad biografi så deltog Merkel själv när boken presenterades första gången.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Till det mest givande i Kornelius skrift hör hans förmåga att rekonstruera helheter av de många fragment som cirkulerar kring Merkel. Det gäller hennes uppväxt och liv i DDR, som dotter till en protestantisk präst i Templin norr om Berlin. Både genom fadern och modern hade familjen släktband med Polen, som Merkel ibland påpekat. Prästfamiljen levde ett ganska isolerat om än hårt övervakat liv i en idyllisk småstad som samtidigt var en militärstrategisk förläggning för Röda armén och sovjetiska flygvapnet. Eftersom järnridån blockerade kontakterna västerut drev reslusten Merkel till omfattande besök i Sovjetunionen och Östeuropa. Hon fick möjlighet att lära sig ryska så väl att hon belönades och trots belastningen att komma från en prästfamilj fick hon möjlighet att studera naturvetenskapliga ämnen i Leipzig och Berlin.

När Berlinmuren föll 1989 kom Angela Merkel genom tursamma omständigheter att på kort tid nå de politiska höjderna i det nya Tyskland. Plötsligt var hon i ledningen för CDU och familjeminister i Helmut Kohls regering.

I det nya livet blev Merkel bekant med men aldrig riktigt engagerad i villkoren i Västeuropa. Trots höga ambitioner lyckades hon inte tränga igenom språkbarriärerna i länder som Italien och Frankrike. Ändå intresserade hon sig från början för det partipolitiska samarbetet i den kristdemokratiska familj som dominerade EU (EPP-gruppen). Hon lyckades exempelvis övertyga den franske presidenten Jacques Chirac om att partivännen från Portugal, José Manuel Barroso, skulle efterträda Romano Prodi som ordförande i EU-kommissionen. Detta mot förbundskanslern Gerhard Schröders vilja. Merkels stöd för Barroso försvagades emellertid snabbt när det visade sig att han var alltför opportunistisk och anpasslig för att vara en pålitlig partner.

Under Angela Merkels snart tio år som Förbundskansler har den europeiska dagordningen mest handlat om finanskrisen och dess efterverkningar. Från Lehman Brothers bankrutt (2008) till dagens kroniska kris i Grekland. Stefan Kornelius påstår att det tog ända fram till 2011 innan Merkel började förstå sig på finanskrisens förlopp och gränsöverskridande verkningar. Var och en får ta hand om sin egen skit, förklarade hon för Nicolas Sarkozy. Med den attityden har Merkel i hög grad skaffat sig fiender även bland partivänner i södra Europa. Idag tycks hon närma sig en försonligare linje som öppnar för mer av gränsöverskridande solidaritet, bland annat för att rädda Grekland undan ett ännu värre elände.

När Kornelius försöker rekonstruera Merkels europeiska hållning så kommer han till slutsatsen att Merkel avviker från den traditionella linje som varit förhärskande bland tyska kristdemokrater, från Konrad Adenauer till Helmut Kohl. Medan hennes föregångare varit ideologiskt övertygade om den gemenskapslinje som Jean Monnet drev så ligger Merkels attityd närmare den som general de Gaulle företrädde med ”nationalstaternas Europa”. Det är en ganska paradoxal slutsats med tanke på att Frankrikes betydelse för Tyskland samtidigt försvagats.

Emellertid har Merkel så småningom övertygats om att det ligger i Tysklands och Europas intresse att rädda den gemensamma valutan, euron. Därför har hennes omsvängning efter hand allt mer kanaliserats genom den Europeiska Centralbanken (ECB) vars chef, Mario Draghi, i det tysta tagit en rad djärva initiativ för att till varje pris säkra euron. Det är länderna i eurozonen som kommit att bilda den nya kärnan i EU och det viktigaste landet i den kretsen är Tyskland.

En dokumentär om Merkel från BBC


Rolf Gustavsson

Rolf Gustavsson

Journalist, författare och föreläsare, EU-kännare och kolumnist på Svenska Dagbladet.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: