Blickens intensitet
Paula Modersohn-Becker i Paris

Jag lever bara med ögonen. Orden är Paula Modersohn-Beckers. Denna tyska konstnär som gick bort endast trettioett år gammal har i år på Musée de l’Art moderne i Paris ägnats en utställning som pågår fram till 21 augusti. Tidigare har hon inte varit särskilt känd utanför sitt hemlands gränser men tycks under senare år mer och mer ha nått en internationell publik. Till exempel visades hennes verk på Louisiana 2014.

Det är en mäktig utställning man i sommar har kunnat se i Paris. Det hundratal målningar man där visas presenteras såväl kronologiskt som tematiskt. Den omfångsrika katalogen, synnerligen innehållsrik både beträffande text och bild, är väl värd sitt pris på 35 euros. Vad man särskilt fäster sig vid när man vandrar runt på utställningen är Modersohn-Beckers barn- och självporträtt liksom hennes framställningar av mor och barn. Hon målar barn som ingen annan. Det är inga idylliska porträtt i romantikens tradition, inga oskuldsfullt lekande barn omgivna av dockor, gunghästar eller andra föremål som indikerar en barnkammarmiljö.

Utställningskatalogen
Utställningskatalogen

Den enda utsmyckning som barnen bestås med kan vara en blomsterkrans i håret, en frukt i handen eller en kedja om halsen. Modersohn Becker arbetar inte i naturalismens anda. Hon vill mer än att ge individuella porträtt fånga barnets väsen, uttrycka dess psykologi. Hennes barn, nästan alltid flickor, är ofta målade utan några detaljer som markerar den sociala miljön. De är allvarliga och inåtvända, som vore de redan vuxna, och uttrycker en tidlös melankoli. Aldrig ser man ett leende på deras läppar. Deras ögon, mörka och stora, blickar sorgset mot betraktaren.

Barnporträtten liksom andra porträtt visar den blickens intensitet, ”l’intensité d’un regard”, som också är namnet på utställningen i Paris. Modersohn Becker är dessutom den kvinnliga konstnär som är först med att måla sig själv naken. Stående framför spegeln kunde hon experimentera med olika positioner och olika perspektiv. I de målningar som visar mödrar med små barn, ibland ammande, finns en påtaglig kraft och tyngd i det kroppsliga. Här har Modersohn-Becker skapat något som helt skiljer sig från den västerländska traditionen präglad av bilderna av jungfru Maria och Jesusbarnet. Hennes kvinnor är jordnära, varken madonna eller sköka, nära förbundna med sitt barn som vore de huggna i ett och samma block. Ofta är såväl mor som barn nakna. Det är monumentalt och intimt på en och samma gång, utan detaljer, som i tavlan ”Mère allongée avec un enfant”(1906). Här saknas all erotisering av kvinnan. Kvinnan är inget objekt sedd med manlig blick. Här är det ett kvinnligt öga som ser.

Paula Becker föddes 1876 i Dresden, och tolv år senare flyttade familjen till Bremen. Paula började måla tidigt och kom efter studier i bland annat Berlin till konstnärsbyn Worpswede utanför Bremen, en tysk motsvarighet till den franska konstnärskolonin i Barbizon. Där träffade hon sin blivande man, konstnären Otto Modersohn och gifte sig med honom 1901. Hon fick en tid undervisning av konstnären Fritz Mackesen, en av dem som 1889 grundade konstnärskolonin i Worpswede. I likhet med konstnärerna i Barbizon ville målarna i Worpswede ge naturen en större plats i måleriet. De sökte en frihet bortom det akademiska måleriet, tog avstånd från staden och industrialiseringen och hyllade det lantliga livet.

I stämningsfyllda målningar fångade man det nordtyska hedlandskapet och dess bondebefolkning. Ämnesmässigt anslöt sig Modersohn-Becker i början till Worpswedemålarna. Till exempel var fattighuset i Worpswede den unga Paulas viktigaste arbetsplats. Här, där fattiga och utarbetade män och kvinnor levde, ibland också barn, fann hon sina modeller. Här, skriver hon i dagboken, tyckte hon sig komma folket i trakten nära. Hon ville hon i sina målningar kunna uttrycka den bibliska enkelheten. Men snart avlägsnade sig Modersohn-Becker från konstnärsidealen i Worpswrede särskilt i fråga om stil och form. Hon sökte en större förenkling, en större radikalitet och blev en viktig föregångare till den tyska expressionismen liksom till kubismen.

I sin längtan efter förnyelse och inspiration från andra håll än det nordtyska måleriet drogs Modersohn-Becker till Paris som så många andra konstnärer vid denna tid. Det kändes alltför instängt i Worpswede, och de husliga sysslorna inkräktade för mycket på hennes måleri. Också det alltmer krisande äktenskapet gjorde att Paula önskade komma bort. Längtan efter att få uppleva något nytt var stor hos henne. ”Att man som gift blir så fastlåst är svårt”, kan man läsa i Paulas dagbok.

På nyåret 1900 steg Modersohn-Becker i Bremen på nattåget till Paris. Det tog vid denna tid 17 timmar att komma fram till konstens metropol. Där sjöd det av liv och aktivitet. I april skulle den stora världsutställningen öppna och i samband därmed också en nationell och internationell konstutställning. Intrycken väller över den unga Paula, som inte minst fascineras av de nya avantgardistiska strömningarna i Paris samtidigt som hon nästan varje dag besöker Louvren. Hos konsthandlaren Vollard upptäcker hon Cézannes och troligen också van Goghs verk. Hon är full av beundran. ”Mitt liv är en fest, en kort, intensiv fest”, skriver hon i dagboken sommaren 1900. Det är som om anade hon att hon inte skulle komma att leva särskilt länge.

Till hösten återvände hon till Worpswede. Dit kom också diktaren Rainer Maria Rilke och med honom utvecklade Paula en bestående vänskap och målade också hans porträtt. Men Paris lockade ständigt. Det blev totalt fyra resor dit. Under den sista år 1906 träffade hon Ellen Key som då var i Paris och bland annat träffade sin gode vän Rilke. Glädjen över att vara i Paris, att gå runt på alla muséer och studera konst framkommer i de brev Paula Modersohn-Becker skrev till både maken och vänner. Breven liksom dagboksanteckningarna har bevarats och även utgivits. Den första utgåvan kom 1916 på initiativ av Paulas mor. Biografier över Modersohn-Becker är oftast rikt försedda med brev- och dagbokscitat.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Så är till exempel fallet med den fiktiva biografin Paula Becker. La peinture faite femme av Maïa Brami, publicerad 2015. Brami fångar finstämt en kvinnlig konstnärs kamp för att finna sin väg och sin identitet och lyckas även göra människorna omkring Paula levande. Det tycks framför allt vara kvinnor som fascinerats av Modersohn-Becker liv och konstnärskap. Den franska författaren Marie Darrieussecq har till Parisutställningen gett ut en fiktiv biografi över Modersohn-Becker med titeln Être ici est une splendeur. Titeln, ”Här är härligt”, är ett citat från Rilkes Duinoelegier. Med sig själv som referenspunkt skildrar Darrieusseque den tyska konstnärens liv och verk. Hon håller hela tiden kvinnoperspektivet levande och ger en bild inte bara av Modersohn-Becker utan också av tidsandan åren runt sekelskiftet 1900.

Det främsta temat i dagboksanteckningarna är arbete och åter arbete. Konsten var det Modersohn-Becker satte högst i sitt liv. I sin ateljé var hon lycklig. Där strävade hon oförtrutet efter att finna den rätta formen, det rätta uttrycket. Hon kunde gå upp mitt i natten och bättra på en målning. Ibland tycks hon måla som i trans. ”Jag arbetar med en passion som utesluter allt annat.” Inte konstigt att det knakade i äktenskapet med konstnären Otto Modersohn. Särskilt som Otto vilken först hänfört hyllat hustruns konst började kritisera henne för det alltmer grovhuggna i hennes måleri. Hon målade händer som stora gafflar och munnar som sår. Enligt maken var hon alltför modern. Men Paula gick tveklöst sin egen väg, följde sin inre röst och ville alltid vidare till nya mål.

Hennes arbetstakt var hög och vid sin död efterlämnade hon 750 oljemålningar och över 1000 teckningar. Sin första utställning hade Modersohn-Becker i Bremen 1899. Hon fick då svidande kritik, och hennes tavlor beskrevs som helt okvalificerade verk. Men ganska snart efter hennes död ordnades i Tyskland en rad utställningar av hennes verk. Och redan 1927 fick hon ett eget museum i Bremen. Det kom till stånd tack vare mecenaten och kaffehandlaren Ludwig Roselius. När nazisterna kom till makten fördömdes dock hennes konst. Under den intensiva jakten på ”entartete Kunst” utmönstrades ett sjuttiotal av Modersohn-Beckers målningar. Några visades 1937 på en utställning i München som exempel på vad makthavarna ansåg vara ”degenererad” konst, det vill säga alltför avantgardistisk konst. Nu ser man annorlunda på Modersohn-Beckers verk. Det finns de som menar att hon kunnat bli Tysklands Picasso, om hon hade fått ett längre liv.

 

  • Klicka här för att läsa Margareta Flygt om utställningen på Louisiana
  • Klicka här för att se tillgängliga böcker om Modersohn-Becker
  • En tysk video om Modersohn-Becker:
  • Marie Darrieussecq på franska om utställningen:
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).