Otto von Bismarck var obestridligen 1800-talets främste statsman på den europeiska scenen. Han föddes mitt under Wienkongressen, den 1 april 1815, och som Christoph Nonn framhäver i sin nya biografi, kom den Heliga allians som då ingicks mellan segrarmakterna Preussen, Ryssland och Österrike att bli vägledande för honom under hela hans politiska gärning: ett fast förbund riktat mot republikanism och nationell frihet, till den dynastiska principens och de aristokratiska ståndsprivilegiernas försvar.
Egentligen stod hans håg inte till politiken och till offentliga värv. Han vanskötte sina akademiska studier och avbröt en föga lovande ämbetsmannabana. Trots att han gärna avbildades i soldatrock i mogna år, gjorde han heller ingen lycka i det militära. Hans läggning var lantjunkarens, hans trivdes förträffligt på sina gods som gav honom en vacker avkastning som resultat av de kapitalistiska jordreformerna i seklets början och även som sitt lands ledare föredrog han den friska lantluften framför de stinkande storstadsmiljöerna.
Hans konservativa sinnelag flammade upp under de revolutionära striderna på kontinenten 1848–49, då han hade djärvheten att personligen och utan mandat söka mobilisera de reguljära stridskrafterna mot borgargardena i Berlin. Hans robusta anti-demokratism var lika stark som hans förakt för statsbyråkratin som ville lägga det sociala livet till rätta i upplysningens anda. En sådan sak ansåg han vara bördsadelns prerogativ, utbildad till sitt värv som den hade blivit under generationernas lopp. Inte heller kungligt envälde var hans melodi. Han ville ha balans i samhällskroppen, liksom i relationerna stater emellan.
Efter vilda ungdomsår – då han lade sig till med excessiva dryckesvanor, en permanent övervikt och lekamliga krämpor här och var – nådde han genom umgänge bland pietistiskt lagda ståndsbröder fram till sin kallelse någon gång i fyrtioårsåldern. Som ett oprövat kort fick han framskjutna diplomatiska positioner, först som ambassadör i Frankfurt, där de tyska staterna hade sin samlingsplats, senare i Sankt Petersburg. Den österrikiska vekheten lärde han sig att sky och småningom förgöra, det auktoritära Ryssland hade städse hans sympatier. Sitt politiska program lade han med förkärlek fram i polemiskt vassa tidningsartiklar.
Att han var som klippt och skuren som sitt lands utrikesminister gjorde han absolut ingen hemlighet av. Men istället utsåg honom den preussiske konungen, sedermera kejsar Vilhem I, till ministerpresident efter Rysslandssejouren, 1862 – på Bismarcks envetna villkor att han samtidigt fick ta hand om utrikesministeriet vid Wilhelmstrasse i Berlin! Därifrån skulle han regera i närmare tre decennier, under två därjämte som Tyska rikets kansler.
Christoph Nonn med sin ”jubileumsbiografi” skiljer sig från flera av sina föregångare, till exempel Lothar Gall och Ernst Engelberg, och inte bara till det smidiga format han valt. Strukturanalytisk samhällshistoria ger han inte mycket för: den Hans-Ulrich Wehler som författade mästerverket Bismarck und der Imperialismus (1969) och stridsskriften Das Deutsche Kaiserreich (1973) får åtskilliga tjuvnyp i boken. Nonn prövar olika förklaringar till Bismarcks historiska insats som den tyska enhetens konstruktör och döljer därvid ingalunda sin huvudpersons många felsteg, hans något svajiga omdöme i kinkiga situationer, hans lynnighet och spel med tillfälligheter. Framförallt väljer han att se honom ur ett europeiskt snarare än ur ett tyskt perspektiv. Aristokratin var inte nationell utan gränsöverskridande; den hade sin förankring i lokalsamhället och gjorde staten endast sina tjänster. Den hotades av den liberala samhällsandan och försökte appellera till den agrara underklassens lojalitet gentemot sina närmaste herrar. I stort sett lyckades Bismarck och hans kamrater i detta uppsåt. Till råga på allt hann denne, överöst med titlar och dekorationer, på kort tid med att göra det preussiskt dominerade Tyskland till Europas ledande nation – militärt, ekonomiskt, politiskt, om också inte kulturellt.
Författaren ställer Bismarcks statsskapelse i relief till samtida mönsterstater som det kolonialt-merkantila Storbritannien, det brokiga och konfliktridna Habsburgriket, den ostyriga franska republiken, det eftersläntrande tsarriket med sina konstitutionella skavanker, Italien med sin religiösa ballast. Bismarck-Tyskland var i allt väsentligt en modernistisk skapelse. Järnkanslern kunde tukta parlamentet, riksdagen, även om liberalerna tidvis hade ett flertal där, genom en fintig finanspolitik, och han ställde både den katolska minoriteten och partikulärt lagda småfurstar åt sidan med tämligen bryska metoder. När den stora ekonomiska depressionen (1873–1896) infann sig kunde han lägga hela skulden på marknadsfundamentalismen, komprometterad som den blivit genom börskrascher och masskonkurser. Kanslerns krislösning blev ständigt stigande skyddstullar, främst på agrarprodukter, en politik som hela Europa (utom Storbritannien) efter hand övergick till. Protektionismen var givetvis ett livsintresse för den jordägande junkerkasten som såg sin bärgning hotad av billig rysk och transatlantisk livsmedelsimport. Det politiska dilemmat för Bismarck var emellertid inte oväsentligt: för när den ryska agrarsektorns inkomster krympte blev det mindre överskott att föra över till behövande industri och infrastruktur i detta land, samtidigt som rysk företagsamhet fick allt svårare att låna upp investeringskapital från tyska banker. Istället övergick den till skaffa sin kredit i Frankrike – Bismarcks huvudfiende – och 1894, några år efter Bismarcks påtvingade avgång, var ententen mellan det republikanska Frankrike och det despotiska Ryska riket ett faktum. Tjugo år senare kom storkriget.
Varför gick Bismarck? Han var sjuttiofem när det skedde. Man har hävdat att det berodde på meningsskiljaktigheter mellan kanslern och den nye kejsaren, Vilhelm II, inom utrikespolitiken. Denne ville bygga en flotta och göra Tyskland till en världsmakt; Bismarck hade litat på armén, varit försiktig med att stöta sig med britterna och endast under något år (1884–85, då Tyskland förvärvade land i Afrika) gjort ett avsteg från sin icke-koloniala hållning. Nonn tonar ned denna skiljelinje. Det som gjorde Bismarck politiskt obrukbar var att han hade fått en potentiell vänstermajoritet mot sig genom ett riksdagsval 1890, då socialdemokraterna som han förföljt genom en energiskt tillämpad förbudslagstiftning hade blivit den tyska riksdagens största parti. I detta läge övervägde Bismarck en statskupp och kastade de ideologiska ögonen mot Ryssland. Detta kunde inte kejsaren gå med på. Det hade detroniserat honom.
Bismarck förmådde under sin tid som kansler hålla de politiska och krigiska lidelserna i Europa någorlunda på mattan. Skärmytslingar förekom endast i periferierna, i viss mån i kolonierna. England och Ryssland spelade sitt ”Great Game” i Centralasien. Det osmanska riket föll ihop genom interna myterier. Österrike hade trängts ut ur det tyska statssystemet, Wien blivit en juniorpartner till Berlin och den så kallade dubbelmonarkin, grundlagd 1867, hade mer och mer antagit karaktären av ett slaviskt imperium. Frankrike vågade inte revanschera sig för nederlaget 1870–71 och förlusten av Elsass-Lothringen. Ett samförstånd mellan Berlin och London hade nog varit en framtidens melodi, Bismarck gnolade litet på den, men han kunde inte fördra Gladstone, och då spelade det ingen roll alls att den brittiska monarken länge hade varit en tysk furste.
I tider som våra, med stark dissonans inom vad som en gång kallades ”den europeiska konserten”, kunde det löna sig att reflektera över hur forna tiders statsmän gick till väga – och hur de inte sällan högg i sten. Bismarck var inget undantag därvidlag, annat än att han fortsatte att hugga. Som regel fick han som han ville.