”100 kronor i månaden gör skillnad, DU kan göra skillnad” uppmanade ett av Tv4:s välkända ansikten. Tittaren uppmuntrades bli ”världsförälder” och företag att skänka större summor för att få sitt företag uppvisat på bästa sändningstid. Under programmets gång får vi bland annat följa med programledaren till Bangladesh där hon möter en liten flicka som försörjer sig genom att samla sopor som hon sedan säljer på kåkstadens marknad. Den sparsamt sminkade, men likväl välstylade tv-profilen, ber oss – med tårfyllda ögon – att engagera oss, att skänka pengar för att ge flickan möjlighet att vara ett barn.
Ett annat reportage tar oss till Tchad där en svensk världsförälder möter en familj bestående av en äldre kvinna och hennes nio barnbarn vars föräldrar är döda. Då kvinnan är gammal och skröplig och snart kommer att vara för svag för att sörja om barnen är framtiden med all säkerhet mörk för de nio ungarna.
Inte en enda gång under programmet får vi som tittare inblick i den ekonomiska och politiska situationen i de områden som UNICEF:s hjälpverksamhet riktar sig mot. Den misär som människor genomlider framträder som någonting oförklarligt ont och inte som ett resultat av konkreta maktförhållanden. Medicinen mot detta onda bortom både tid och plats tycks vara en humanistisk och etisk hållning, annorlunda uttryckt solidaritet, medmänsklighet och ett försvar för de mänskliga rättigheterna. Det är tillräckligt vagt uttryckt och emotionellt framställt för att vi skall kunna träda in i rollen som just etiska och ansvarsfulla.
Det är delvis denna negativa, tomma, etik som den franske filosofen Alain Badiou vänder sig mot i sin närmast manifestliknande L’éthique – Essais sur la conscience du Mal. Boken är en av Badious mer lättillgängliga och tillåter oss att träda in i dennes filosofi och bekanta oss med centrala teman och begrepp på ett sätt som till exempel tegelstenen L’être et l’événement inte möjliggör. Detta är föga förvånande då boken ingår i en serie vars syfte är att introducera centrala filosofiska begrepp inom den franska samtida filosofin för en studentpublik.
I boken kritiserar Badiou vad han menar vara en liberal-humanistisk etisk ideologi. Karakteristiskt för denna form av etiskt tänkande är att man förutsätter ett universellt subjekt som på ett naturligt vis ”äger” rättigheter mot vilka vi felar. Etiken bygger således på en, för givet tagen, konsensus utifrån vilken vi försvarar det ”mänskliga” mot det ”onda”. Begrepp som på inget vis definieras inom denna diskurs. Badiou framhåller Kant och Levinas som indirekt ansvariga för denna samtidens etiska diskurs, där människan och mänskliga rättigheter definieras utifrån en förståelse av människan som ett offer. Denna förståelse är enligt Badiou oacceptabel. Delvis eftersom den utgår från en definition av människan i sin ”substructure animale” och därför förnekar henne möjligheten att överskrida denna natur, att bli mer/något annat än bara dödlig: ”autre chose qu’un mortel”. Människan förstådd som ett offer mot illgärningar och inte som ett handlande subjekt, ger oss en etik som handlar om att begränsa onda handlingar snarare än att på ett radikalt vis förändra det samhälle vi lever i. I detta avseende blir den liberal-humanistiska etiska ideologin konservativ till sin karaktär, då det goda enbart handlar om att tygla det onda snarare än överskrida den givna situationen och låta något nytt träda in.
Genom att bestämma det onda som en a priorisk kategori och låta det etiska ges en negativ definition i relation till detta blir den liberala etiken oförmögen att tänka enskilda och specifika situationer av våld och en reell väg bortom dessa förtrycksstrukturer. Detta eftersom det onda inte är historiskt specifikt utan här förefaller vara en ständigt närvarande kraft. Enligt Badiou måste etiken alltid förstås utifrån sitt sammanhang. Därför rör det sig inte om ett konservativt bevarande utan om en ständig rörelse, eller process, som vill sanningen och är trogen denna. Etiken i Badious tappning blir således en form av sanningsprocess. Det rör sig – för att bruka sig av Badious egna begrepp – om en ”éthique des vérités”. Denna etik är långt ifrån konsensuell, utan söker hela tiden att definiera vilka maktförhållanden som bestämmer enskilda händelser:
”Contrairement à l’éthique consensuelle, qui prétend éviter la scission, l’éthique des vérités est toujours peu ou prou militante, combattante…[L]’éthique des vérités suppose la reconnaissance des ces tentatives, et donc l’ópération singulière qui consiste à nommer des ennemis.”
Att handla etiskt innebär med andra ord att vi strävar efter en förståelse av vad som egentligen bestämmer en specifik situation och – vilket är imperativet för Badious etik – fortsätter (continuer) att förhålla oss till de sammanhang vi befinner oss i, att vi är dem trogna. Här är kopplingen till psykoanalysen och Jacques Lacans välkända fras ”Il ne faut pas ceder sur son désir” uppenbar. Liksom Antigone är sann mot sitt begär bör vi vara sanna mot specificiteten i enskilda situationer av förtryck. Sanningen är en reva i våra etablerade uppfattningar, och således en händelse, ett uppbrott med det som existerar. Sanningens etik handlar om att vara sann mot händelsen, l’évenement.
Till skillnad från den etik som genomsyrar vårt samhälle idag kräver den etik som utarbetas i L’éthique – Essai sur la conscience du Mal ett ständigt engagemang och aktivt förhållningssätt. Där räcker det inte att bekymrat rynka på pannan inför den fattigdom som flickan i Bangladesh befinner sig i och därefter skänka en hundralapp för att rädda henne ur denna situation. Det är inte ”fattigdomen” som är det onda här. Det är istället ett ekonomiskt, politiskt och kulturellt system som skapar och söker att dölja aktuella maktrelationer. Ondskan kan således definieras som det som söker manipulera sanningen, simulera eller låtsas ”sanning”. Medicinen mot det onda är en aktiv trohet, fidélité, till det sanna som ideal. Det är i denna rörelse, denna process, som etiken har sin hemvist.
– Se en intervju med Badiou här: