Andrea Camilleri – La creatura del desiderio

Oskar Kokoschka - Porträtt av Alma Mahler (Wiki Commons)

Av ÅKE MALM
Andrea Camilleri är en pigg siciliansk 89-åring. Han producerar årligen deckare och funderingar i en takt som är häpnadsväckande. En man med stor utstrålning, en förunderlig, djup basröst ur den voluminösa kroppen och nästan alltid med en cigarett i handen. Hans avsky mot Silvio Berlusconi är legendarisk och det upprop mot politikervälde och hot mot den demokratiska författningen har ännu inte skrivits som inte bär också Camilleris namnteckning.

Mest är han förstås känd genom sina deckare med kommissarie Montalbano i huvudrollen (”Montalbano sono”). Eleganta intriger som stiger ur den sicilianska verkligheten och en kommissarie som med humoristisk cynism ser på den lokala verkligheten. Av dessa har, som alla vet, blivit en lång serie TV-episoder som varje gång leder till nya turistströmmar till de platser där Montalbano verkar. Berättelser som märkligt nog sällan talar direkt om maffian, även om det är lätt att förstå varifrån konflikterna kommer.

Camilleri har konstruerat sitt eget språk. I botten ligger sicilianskan, förstås. Verkligen ett språk – inte bara en dialekt. Men för att inte förstöra läsupplevelsen lägger han in översättningar i texten som läsaren ganska snart lär sig leva med.

Då och då sticker han emellan med böcker som varken är skrivna på siciliansk/italienska eller som har beteckningen ”giallo”, det ord man i Italien använder för ”deckare”. Giallo betyder gul och vad har det att göra med bloddrypande mordbeskrivningar, kan man ju undra? Svaret är enikelt: när Mondadori 1929 beslöt sig för att ge ut en deckare varje vecka, gavs böckerna gula ryggar. Snart frågade folk i tidningskioskerna bara efter ”dom gula”. Därav följde serienamnet ”I gialli di Mondadori” och sedan bara ”gialli”, de gula.

Ordet tillhör idag italienskans normala språkskatt. En tidning kan skriva i en rubrik: ”L’uomo trovato morto – è giallo”, vilket kan fritt översättas som ”En man funnen död – det handlar om något kriminellt”.

KLicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 137 kr inkl frakt)

KLicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository, 137 kr inkl frakt)

Nåväl, bortsett från böcker med gula ryggar producerar Camilleri också litteratur av annat slag. Den senaste är skär/lila och bär titeln La creatura del desiderio, vilket skulle kunna översättas med ”Åtråns skapelse”. Det är en högst konkret skapelse det handlar om. Året är 1912, ett år efter att Gustav Mahler dött. Hans änka är Wiens firade skönhet, Alma. Hon gifte sig mycket ung med Gustav Klimt som blev en av Art Nouveaus ledande företrädare. Hon tog beslutsamt steget att senare gifta om sig med den betydligt äldre tonsättaren Mahler. Som Frau Mahler hade hon fritt inträde till den sjudande intellektuella wienska världen under åren kring första världskriget.

En fascinerande miljö som bröt med fördomar och normer. Trots att Alma, efter Mahlers begravning, ålagt sig en tid av tillbakadragenhet, skickade hon bud genom vänner till Oscar Kokoschka, ännu en nyskapande målare. De träffades och Alma genomförde det hon föresatt sig: att förföra Oscar på mindre än 48 timmar.

Om deras från början passionerade förhållande och vad det kom att leda till handlar Camilleris lilla volym på bara 135 små sidor. När Almas passion svalnade flammade Oscars åtrå för fullt. Camilleri bygger sin dokumentära berättelse inte bara på Kokoschkas självbiografi, utan också på en lång rad brev mellan de två. Och inte minst några teckningar, erotiskt explicita. Från Almas synvinkel hämtar Camilleri fakta och inspiration ur Catherine Sauvats stora biografi Musa del secolo.

Camilleri gör en historisk utflykt i något ”som nästan är en prolog”, när han i Euripides finner en förlaga till den simulacro, den avbild, som är bokens verkliga huvudperson. För när Almas stora intresse för män, leder henne bort från Oscar Kokoschka låter han tillverka en docka som en kopia av Almas kropp. Ett uppdrag han ger till en specialist men vars arbete han följer dagar och nätter och beskriver i ett stort antal brev och notisrader. En passion som blir en besatthet, en avbild han samtalar med, sover med och tar med sig ut på restaurang. En docka som naturligtvis bär namnet Alma. Det hela måste sluta i en tragedi – och gör det också. I den slutliga katastrofen blandas Almas ord med Oscars – men naturligtvis kommer både frågorna och svaren från Oscars sjuka fantasi. En scen magnifik som en operafinal.

____________

– Se en intervju med Camilleri om maffian här:

– En annan intervju, här om Berlusconi

Kommentera: