Den här historien om Montalbano lite ovanlig.
Den börjar med en poetisk beskrivning av en mås som verkar framföra en sista dans innan den dör. Montalbano iakttar den från sin terrass, på en gång fascinerad och skrämd.
Den senaste tiden har han tänkt mycket på döden – han har hunnit bli femtiosju år – han har till och med börjat ställa väckarklockan för att undvika att tänka på det på morgonen. Men det är en annans död måsens dans visar sig förebåda, ett mord som Montalbano måste undersöka och som kan förklaras just genom analogi med måsens dans.
Lite Tjechovskt? Kanske. Den här boken lutar faktiskt ganska mycket åt den reflexiva sidan, ibland med underhållande resultat. Livia, Montalbanos särbo, vill göra en utflykt till en pittoresk siciliansk by. Men nej, dit vill Montalbano inte åka. Det är ju där de spelar in Montalbano-filmerna! Tänk om han träffar Luca Zingaretti, skådespelaren som spelar honom? Pinsamt, särskilt med tanke på att Zingaretti är flinskallig, medan Montalbano har massor med hår!
Roligt, rörande, spännande och samtidigt en skarp och skoningslös beskrivning av Siciliens, och Italiens, samtida problem.
Till sist har läsaren dock en känsla av att Camilleri, och Montalbano, inte tror på någon förbättring – det har blivit mer absurt än någonsin. Snarare Kafka, kanske, än Tjechov.