På något vis bekymrar sig säkert Montalbano över tiden och sitt åldrande, men livet går ändå vidare (i boken säger en person ”Gör inte en Montalbano” till en annan).
I denna nya deckare säger redan titeln allt. Fiskenätet ”rizzaglio”, som också kallas ”rezzaglio” på sicilianska, på svenska not eller vad, får med hjälp av blytyngder sjunka mot botten och ”dumma och långsamma fiskar fastnar i nätet medan de kloka flyr redan när de ser nätet sänkas ner”.
En fiskemetod, här med metaforisk användning. Personer som redan som barn lärt sig att fiska på detta vis har nu, som vuxna, börjat fiska människor på liknande sätt. Och titelns ”rizzagliata” betyder att inte låta något undkomma nätet, att inte missa en möjlighet att fånga det man vill ha, oberoende av vad detta är.
I denna den senaste Camilleri-boken överraskar han med att tyckas stå inte på offrens sida – de som blivit fast i nätet – utan på de ”kloka fiskarnas” sida, de som lärt sig fly i god tid.
Kanske betyder det också att Camilleri inte längre tror att maffian och de korrupta politikerna verkligen kan bekämpas – det bästa man kan göra är att lära sig att känna igen tecknen på fara och fly så snart man kan. Italienska recensenter talar om ”en cynisk syn på världen” och håller man i minnet att de gamla cynikerna pläderade för att man måste se världen i ögonen som den är och utan illusioner, kan man hålla med dem.
Camilleri verkar här säga att världen varken är svart eller vit utan består av olika nyanser av grått. Man kan läsa boken och bli upprörd eller upplivad. Men läsa den, det bör man absolut.