Ämnet för Alain Finkielkrauts senaste bok, L’identité malheureuse, är frågan om den nationella identiteten, eller skulle det kanske snarare kallas ingången till den meandrande serie av samtidsbetraktelser som boken utgörs av. För Finkielkraut har den goda essäistens förmåga att låta en frågeställning avlösas av en annan och ta omvägar över såväl personliga betraktelser som historiska digressioner, utan att för den skull förlora den röda tråden i resonemanget. Boken är dock lika mycket ett inlägg i skoldebatten, en rad idéhistoriska nedslag och en samtida sedesbetraktelse.
Den problematik som allting kretsar kring – det Finkielkraut uppfattar som en kris för ”le vivre-ensemble”, för samhällets integration – har utan tvekan en påtaglig aktualitet, var i Europa man än befinner sig. I Finkielkrauts analys har de senaste decenniernas invandring till Europa och de därmed följande kulturmötena tvingat oss att öppna ögonen för att under den tunna universalistiska fernissa av underhållningsindustri, sporttävlingar och läskedryck som täcker jorden så föreligger reella och påtagliga skillnader i hur vi lever våra liv. Huruvida man väljer att formulera problemet på det sätt som Finkielkraut gör – eller om man alls vill uppfatta det som ett problem – är dock på inget sätt självklart. Författaren placerar sig i gränslandet för det som brukar kallas det politiskt korrekta då han med kraft hävdar den franska republikens värden och ideal mot multikulturell relativisering och nivellering.
För den som sedan tidigare är bekant med Finkielkraut är detta knappast ägnat att förvåna. Han har sedan länge inmutat åt sig en position som en Motvalls kärring i den franska kulturdebatten med sin kritik av moderniteten och framstegstron, av 68-vänstern och den sexuella revolutionen och med sina kontroversiella uttalanden om upploppen i de franska förorterna. Vid läsningen av L’identité malheureuse kan jag ändå inte undgå tanken att en röst som Finkielkrauts skulle ha något att bidra med även i till exempel den svenska kulturdebatten. Inte därför att jag delar hans åsikter, men därför att jag ser värdet i ett debattklimat där en konservativ position av Finkielkrauts typ är företrädd. För det är en konservativ position som inte är rasistisk, xenofob eller antiintellektuell, utan som hävdar jämlikhetens och upplysningens värden. Det finns ett värde i det perspektiv som Finkielkraut företräder, där en samtida problematik alltid möts med ett historiskt siktdjup, där en abstrakt problemställning alltid förses med en förankring i traditioner och levd erfarenhet och där värdet av hierarkier och auktoriteter hävdas mot en värdenas förflackning. Likaså finns det ett värde till exempel i att någon artikulerar varför det är ett problem att den språkligt stilistiska medvetenheten utarmas – något som för de flesta stannar vid en konservativ magkänsla.
Det värde jag talar om är delvis det att det kan undergräva de högerextrema strömningar som annars kan göra anspråk på samma position i debatten. Men framför allt ligger värdet i att det tvingar vänstern att vässa sina argument och att integrera de delar av perspektivet som det inte kan bemöta. Finkielkraut lyfter fram en problem- och konfliktdimension som är värd att ta på allvar, utan att man för den skull måste dela hans pessimistiska och ängsligt protektionistiska hållning. Det är kort sagt som en inbjudan till dialog som jag uppskattar L’identité malheureuse.
Men just i det dialogiska ligger också Finkielkrauts egen största svaghet. Hans perspektiv är en gång för alla fixerat i en manlig, fransk, republikansk position, och från denna tycks inget kunna rubba honom. Vad som är och förblir iögonenfallande i de fördjupningar i sekularismens, religionsfrihetens, den höviska kulturens och till och med kjolens idéhistoria som slöjdebatten leder in på är den totala frånvaron av ansats till ett kvinnligt eller ett muslimskt perspektiv på saken. Detta ointresse för att de utsiktsplatser som inte är författarens egna är vad som sist och slutligen gör att det blir allt för lätt att förbigå L’identité malheureuse som en bok med begränsad relevans för vår samtid.
– Ett samtal om boken från fransk TV:
– Ett animerat samtal om boken: