Redan i början av oktober varje år är det rena julafton för den tyskspråkiga bokbranschen. Då tillkännages Deutscher Buchpreis på Frankfurts bokmässa. Priset, som är Tysklands största bokpris för tyskspråkig litteratur, instiftades 2005 och i år var det alltså dags för den tjugoförsta pristagaren att skatta sig lycklig. Inte bara för förstapriset på 25.000 euro utan för också för en ökad försäljning, något som också övriga nominerade kan räkna med, utöver deras tröstpris på 2.500 euro. Att böckerna skulle sälja mer var också instiftaren Börsenverein des Deutschen Buchhandels avsikt med priset (det var ju också tanken med det svenska Augustpriset som initierades av Svenska Förläggarföreningen).
Många av pristagarna pristagarna genom åren har kommit också från Schweiz eller Österrike, men sällan har internationellt stora namn som Daniel Kehlmann, Jenny Erpenbeck eller Florian Illies prisats (med Saša Stanišić och hans Herkunft som undantaget som bekräftar regeln).
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Fram till i år hade heller ingen med utomeuropeisk bakgrund tilldelats priset. Det är därför särskilt glädjande att favorittippade Shida Bazyar vann det med sin roman Die Lücken (Luckorna). Bazyar föddes 1988 och växte upp i Hermeskeil i området Hunsrück i västra Tyskland. Föräldrarna, som var iranska kommunister, hade året före flytt till Tyskland efter den iranska revolutionen 1987. Hon har studerat litterär gestaltning och kulturjournalistik i Hildesheim och bor idag i Berlin. Hennes debut 2017 med Nachts ist es leise in Teheran (Det är tyst på natten i Teheran) handlade inte bara om flykt och rotlöshet, utan framför allt om hur det är att inte känna sig hemma någonstans. Den engelska översättningen av romanen nominerades till internationella Bookerpriset 2026. Hon har redan en gång tidigare varit nominerad till Deutscher Buchpreis: för fem år sedan fanns hennes Drei Kameradinnen (Tre kvinnliga kamrater) på den långa listan.
Även om Die Lücken handlar om tysk krigsbearbetning, vilket knappast är nytt, överraskar ändå Bazyars anti-Heimatroman. Vi får följa en namnlös berättare som omkommit i New York men som i egenskap av ett slags ängel återvänder till den fiktiva hembyn Heimesbach och blir dess krönikör. Som författarens egna föräldrar flydde också berättarens till Tyskland efter den iranska revolutionen. Romanens by heter Hermeskeil men har många likheter med den verkliga Heimesbach: också den utnämns till en nazistisk förebild, en ”Gaumusterdorf”, är tidigt nazistisk och tidigt så kallat ”judefri”. Efterlevande betraktade ofta Förintelsen och nazismen som något som skett någon annanstans, långt borta i storstäderna eller i Polen, men här läser vi om grymheten i det nära med ett läger bara några kilometer bort.
Bazyar skriver om när hus sätts i brand, grannar drivs bort, hus och butiker övertas mot en spottstyver. Alla ser vad som sker, men efter 1945 blundar de för det. Det blir så mycket obehagligare när vi som läsare får lära känna dem som utsätts, när det inte längre handlar om en anonym grupp, utan om klasskamraten, kollegan eller den trevlige affärsinnehavaren. Det är lika kusligt att läsa om hur snabbt dessa människor sedan glömdes bort – både i fiktionen och i verkligheten. Något som även konstnären Gunter Demnig uppmärksammat med de tusentals snubbelstenar som lagts ut vid de dödas sista adresser.
Att romanen utspelar sig i Hunsrück, där Edgar Reitz stora filmepos Heimat utspelade sig, placerar den i en kontext. Man skulle kunna kalla Die Lücken för en filmens fortsättning, nu åter i den by som Reitz huvudpersoner flyttat från för länge sedan. Här bor de som blev kvar där, nu tillsammans med dem som blivit den nya lägsta klassen: invandrarna. När två iranska familjer flyttar till bokens Heimesbach på 80-talet vill ingen längre minnas den judiska befolkningen som tvingades på flykt. Men plötsligt hittas gamla nazistuniformer när dödsbon rensas ut och vid en renovering dyker en mystisk flaskpost upp i en vägg. En kvinna som arbetat i en butik som ägdes av judar och sedan utan protest fortsatt arbeta för de nya ägarna, har fortfarande mardrömmar av pogromen. Hennes engagerade dotter, som är byns lärare, vill bryta tystnaden.
Varför den döda berättaren kastats tillbaka till sin födelseort för att beskriva den från ovan förblir ett mysterium, men genom henne gestaltas luckorna i det kollektiva minnet. Alla i byn utförde inte nazistiska våldsdåd, men alla har gjort sig skyldiga till glömska, till förträngning. En märklig följd av Tysklands mörka historia är att bearbetningen av den lett till att så många senare har tagits emot i landet som flyktingar. Utan den hade inte heller Bazyar levt i landet, vilket är en drabbande insikt.
Vid prisutdelningen i Frankfurt sa Bazyar att hon med tanke på romanens tematik inte kunde hålla ett glatt tacktal. Istället uttryckte hon oro inför det tyska extremhögerpartiet AfDs frammarsch. Det har med partiet uppstått krafter som vill rentvå det kollektiva minnet och slippa ha dåligt samvete för det som en gång varit.
Bazyar riktar blicken mot detta urtyska tema och hon gör det med bravur. Trots det tunga och angelägna ämnet ger Die Lücken mig ändå hopp om att världen med hjälp av litteraturen kan bli en liten smula bättre.
*
Denna vinnande, breda episka roman var inget undantag bland de nominerade på den korta listan. Flera av titlarna vittnade trots tunga teman om angelägna ämnen och var skrivna med en sprudlande och tillgänglig berättarglädje. Trots att det har skrivits hyllmeter om nazism och om den tiden, behövs det uppenbarligen ännu fler böcker som hjälper oss efterlevande att förstå vad som hände då.
Däremot finns det än så länge förhållandevis få böcker om DDR under kommunisttiden. Jag väntar med spänning på fler, men gläds böand de nominerade böckerna åt titlar som Selbstregulierung des Herzens (Hjärtats självreglering) av Peggy Mädler. Den utspelar sig nära Wandlitz under DDR-tiden men också i det återförenade Tyskland. Titeln anspelar på både ett begrepp inom psykologin och på kybernetikern Georg Klaus. Kybernetik är vetenskapen om styrning, reglering och kommunikation i komplexa system, som i viss mån reglerar och förbättrar sig själva (vilket liknar förväntningarna idag på AI). På 60-talet hade man ännu förhoppningar om att denna förmåga till förbättring skulle leda fram till en viss frihet också inom systemet i DDR och bidra till landets utveckling. Så blev inte fallet.
Mädler lyckas i sin roman överföra Kybernetikens idé och dess rätt torra teorier om hur länge ett självreglerande system kan fungera, till en berättelse om några ungdomar före och efter murens fall. Dataingenjören Georg hoppas för sin del att han kan vara med och bygga upp den nya staten. Konstnärerna Mona och Konrad umgås med en grupp desillusionerade intellektuella, medan Roland flyr till väst och Marlies vill förändra systemet inifrån.
Mädler gestaltar landet DDR på ett sätt som gör det möjligt för läsaren att leva sig in i vardagen, utan att det för den skull känns påklistrat eller didaktiskt. Små och stora händelser samlas på hög och får människor att tvivla på det de en gång kämpat för. Mädler påminner oss om att det som kom efter murens fall också hade sina brister; en nödvändig insikt om den politiska framtiden ska kunna bli bättre.
Anton und Alma av Dana Vowinckel är en kärlekshistoria i vår polariserade tid, som i viss mån ansluter till de två ovan nämnda titlarna. Romanen utspelar sig i Berlin och New York åren före och efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023. Anton och Alma lär känna varandra på en språkresa i Frankrike, som Anton lämnar då hans värdfamilj är öppet antisemitisk och Anton är jude. Senare möts Anton och Alma igen och förälskar sig i varandra. Båda studerar och Vowinckel tecknar skickligt tidsandan, i sin dialog där slanguttrycken sitter som en smäck och studentlivet beskrivs så att man tror sig gå bredvid dem på gatorna i Neukölln, hämtar en öl på en Späti eller simmar på Prinzenbad.
Anton kommer från en intellektuell tysk-amerikansk judisk familj i västra Berlin (liksom för övrigt Dana Vowinckel själv). Alma är från DDR och den första i släkten som studerar. När Alma bjuds in till Antons familj är hans amerikanska pappas första fråga om hennes släkt: Nazi eller Stasi? Hennes efternamn Bormann avslöjar att hon är en avlägsen släkting till Martin Bormann, Hitlers ställföreträdare, som hade en administrativ nyckelroll i förintelsen av judar. Skuld ärvs inte, men efterkommande förväntas ta ett större ansvar för nazismens brott än andra.
Det som driver handlingen framåt är kärleken med förhinder, som inte blir lättare i Tyskland efter den 7 oktober, med en nyväckt antisemitism, skuld och eget identitetssökande. Att Alma vill konvertera faller inte helt i god jord hos Anton och följderna blir fatala.
Emellanåt skriver Vowinckel ut väl mycket, som när en judisk släkting dyker upp med ostron till ett judiskt firande och Anton teaterviskar till Alma (och läsaren?) att ostron inte är kosher. En annan gång förklaras varför kremering inte är så lämplig. I vissa fall kanske de är nödvändiga, men ofta känns de överpedagogiska.
Intressant är en intervju med Dana Vowinckel (i Die Zeit 2026-10-05) i vilken hon beklagar hur vi idag, i en tid då läsaren helst vill identifiera sig med romanfigurerna, blandar ihop bra litteratur med litteratur som känns bra. Anton und Alma känns inte alltid bra, personerna som beskrivs är inte alltid oproblematiska att identifiera sig med, men de är mänskliga med alla sina trovärdiga brister.
*
Det är inte länge sedan som tysk skönlitteratur hade rykte om sig att vara svår, otillgänglig och krånglig. Men dessa tre romaner visar på en berättarglädje, en vilja att gestalta angelägna ämnen för att göra dem tillgängliga, utan att för den skull ge avkall på verkshöjd. Jag är imponerad och känner tillförsikt inför den tyskspråkiga litteraturens möjligheter att kunna förbli en angelägen tankebärare, också utanför de egna språkgränserna.
- Klicka här för att lyssna på en intervju med Shida Bazyar
- Lyssna på ett samtal med Dana Wowinckel här
- Se en kortare presentation av Peggy Mädler och hennes bok