Ana María Matute, barnet och våldet

Moster har dött. Nu har Celestina skickats till sin biologiska mor, som arbetar i köket hos en gammal militär och hans familj. Av sin tidigare lärarinna har hon fått ett räknehäfte, för att kunna träna matte på egen hand, men hon använder det istället som en dagbok. Celestina uppfattar konflikterna i husets märkliga stämning, i familjens och tjänstefolkets blickar, i kommentarer som fälls. Så dör hennes enda vän, en katt. Militärens barnbarn, en jämnårig flicka som viskat glåpord åt Celestina, har lagt glasbitar i kattens mat. Ingen förklarar det för henne, men Celestina förstår varför hon och hennes mamma är så avskydda. Den gamle militären är hennes far, och det ryktas om att han vill testamentera ett stort arv till dem; nu väntar de bara på hans död. En vinägerflaska går sönder och hon får en snilleblixt. Från köket skickas matbrickan upp till den sängliggande gamle mannen. Hennes genialiska plan går i lås, men hon förstår inte varför mamman arresteras och hon själv ska skickas till barnhem. Hon avslutar sin dagbok för gott: ”Jag stänger det här häftet, jag kan inte skriva mer om livet. Jag är törstig.”

Berättelsen kommer från novellen Cuaderno para cuentas (”Räknehäftet”) av den spanska författaren Ana María Matute (1925–2014). Hon är en nationell stolthet, en av 1900-talets stora spanska berättare, men ett okänt namn för många svenska läsare. Novellen om Celestina är representativ för Matutes författarskap på flera sätt. Den skildrar ett barn inifrån på ett osentimentalt vis och med en stark lojalitet. Barnet är ensamt och vilset i en nedtystad vuxenvärld full av konflikter. Frustrationen driver barnet till ett våldsdåd och desillusion. Miljön är diktaturens Spanien, präglad av rädsla och förtryck. 

Men det är inte bara tematiskt som denna novell kännetecknar Matutes verk, utan också språkligt. Hon har ett lyriskt och samtidigt rått språk, med en berättarröst som ligger nära barnet och känns så levande att det här nästan går att höra flickans andetag. Oavsett om Matutes berättelser är skrivna i första eller tredje person finns ett starkt jag, med en enkelhet och rytm som passar huvudpersonens tankeflöde. Denna direkthet ger ett autentiskt och liksom naket intryck. Den starka intensiteten i Matutes historier tas särskilt tillvara i hennes noveller.

Ana Maria Matute publicerade över fyrtio titlar – romaner, noveller, poesi och barnböcker. I många av dem skildras dessa barn. En pojke avvisar sin efterhängsna, exemplariska och rika klasskamrat gång på gång, tills han till slut slår ihjäl ihjäl honom; det framkommer sedan att de var halvbröder. En tonårspojke dras till en mystisk ung man som väcker både lockelse och avsky, de tar droger tillsammans, han stjäl åt honom, tills han längtansfullt kastar sig över honom med kniv i ett slags självmord. En tolvårig flicka ser sina enda vänner dö, en häst och mosterns chaufför; eftersom de alla tre har liknande födelsemärken inser hon att hon står på tur, och överlämnar sig åt en grym skogsvaktare. En trettonårig pojke blir föräldralös och hamnar hos en släkting, som genast skickar iväg honom som herde; fem år senare kommer han hem igen och möter sin fosterbror, som fått studera juridik och bildat familj. När fosterfadern säger åt honom att återvända till betesmarkerna drämmer pojken en sten i hans huvud och mannen dör. En flicka säger till sin lärarinna att hon önskar sig en lika fin vårta på hakan som skolfröken har och skickas genast ut till sin barske morfar på landet för att uppfostras. 

*

Varför var tematiken om det utsatta barnet så viktig för Ana María Matute? I intervjuer återkommer hon till sin egen barndom, hur starkt den präglat henne som författare och hur levande hon hade den kvar som vuxen. 

Hon föddes 1925 i en välbärgad familj som bodde växelvis i Madrid och Barcelona. Fadern ägde en paraplyfabrik, han var ofta på affärsresor och berättade spännande historier när han kom hem. Modern var känslomässigt kall och sträng, hon tyckte att dottern var olydig, stygg och underlig. Relationen med modern var utan tvekan problematisk: enligt Matute blev hon endast två gånger i livet kysst av sin mor, som också gjorde henne arvlös. Såväl modern som nunnorna i den katolska skola hon placerats i försökte disciplinera henne så strängt att hon började stamma. Hon blev ofta inlåst i en mörk skrubb som bestraffning, men kom att trivas där: hon lyssnade till tystnaden, betraktade mörkret, där kunde hon fantisera fritt. Fantasin blev hennes räddning. Senare kom hon att jämföra detta rum med skrivandet:

”Att befinna sig i totalt mörker, famla sig fram, utan att veta vart man är på väg, men man anar saker”.

(Detta och övriga citat av Ana María Matute kommer, om inget annat anges, ur intervjuer som sammanställts i El libro de Ana María Matute, Jorge de Cascante.

Hon kände sig annorlunda som barn. Stamningen gjorde att hon höll tyst, hon observerade och behöll orden i sitt huvud, men snart kom de också på papper. Hon skrev sin första berättelse som femåring. 

Vid åtta års ålder fick hon en allvarlig lunginflammation och skickades till sina morföräldrar på landsbygden, där familjen vanligtvis tillbringade somrarna. Det blev en vistelse på ett år som kom att förändra henne för livet. Hos morföräldrarna fanns det skog, en flod, vilda djur. Varje dag gav hon sig in i skogen, talade med floden, djuren, träden. De blev hennes vänner. Naturen fascinerade henne; den var vild, mystisk, oberäknelig. Där var hon fri. 

Hon skriver i ett förord till novellsamlingen El río (”Floden”):

”Skogen var den plats dit jag tyckte om att fly under barndomen och tonåren; det var min plats. Där lärde jag mig att mörkret skimrar, eller ännu starkare, det strålar; att fåglarna skriver uråldriga ord i luften, ord som alla världens böcker har sprungit ur; att det finns sorl och ljud som är fullkomligt okända för människan, att hela skogen sjunger en sång, vilken rymmer oändligt många historier som aldrig har skrivits och som kanske aldrig kommer att skrivas.” 

*

Naturen, i synnerhet skogen och floden, kom att få en viktig plats i Matutes litteratur. Den används som en del av gestaltningen, för att uttrycka barnens sinnesstämning och fånga en viss atmosfär. Barnen söker sig till skogen och floden, som något både lockande och skrämmande. Naturens mäktiga och brutala kraft finns med. Det inte alltid vackert, och mörka miljöskildringar visar ibland barnets inre:

På andra sidan floden, svart och illaluktande, växte blommor, oroväckande lila. De var kletiga, fertila och retsamma. Om han kunde skulle han meja ner dem allihop, men han misstänkte att de skulle föröka sig, precis som mardrömmar eller önskningar, i samma ögonblick de halshöggs. Från varje skör hals, ännu blödande, skulle tusen huvuden bryta fram, som flickskratt.

Ur novellen Algunos muchachos, (”Några ungar”)

I morföräldrarnas by fanns också barn som skilde sig från privatskolans prydliga stadsbarn. Dessa barn hade hon och hennes syskon varit livrädda för under sommarvistelserna, ökända busungar som de absolut inte fick leka med. Smutsiga, barfota barn med ärrade knän som kastade stenar på muren kring familjen Matutes trädgård. Barnen hade något vilt och otyglat över sig, tidigt härdade av ett hårt liv.

Under sin vistelse hos morföräldrarna fick Matute gå i byns skola och blev en del av gemenskapen. Hon lekte med barnen, de pallade frukt, rände omkring, fångade fisk med händerna. På rasterna uppstod slagsmål, barnen kastade jord i ansiktet på varandra, och hon fann en berusning i det. Barnen ropade mot klipporna för att höra sina ekon, och i dessa skrik fick Matute en paus från sitt stammande. 

Hon fick också uppleva klasskillnader och orättvisor. Ett fåtal familjer, som hennes egen, levde i överflöd medan resten av invånarna i byn slet som djur hela dagarna och levde i fattigdom. Insikten kom att prägla hela hennes författarskap:

”Denna orättvisa rev inuti mig. Trots att jag själv varken behövde slita eller vara hungrig som barn, trots att jag är född i en välbärgad samhällsklass, skriver jag för att jag inte är nöjd med hur världen fungerar. Så är det: jag skriver för att jag inte är nöjd.” 

Hennes karaktärer är ofta fattiga, de arbetar som tjänstefolk, jordbrukare eller fiskare, de är föräldralösa barn som skickas runt eller driver omkring. Hon skildrar också möten mellan olika sociala klasser, om barn som bor i områdets enda hus medan kamraterna bor i skjul, om stadsbarn som skickas till släktingar på landsbygden och upplever en annan verklighet. 

*

När Matute var tio år bröt det spanska inbördeskriget ut, och med det föll hennes värld samman. På en dag kullkastades allt: skolans nunnor var tvungna att dölja sin identitet och klädde sig i vanliga kläder, prästerna gömde sig, pappan förlorade sin fabrik, grannar började hata och döda varandra. Hon hörde smattret av kulsprutor och såg bilar fulla av beväpnade män, hur himlen blev rosa av bränder. Det sorglösa borgerliga livet byttes ut mot ett samhälle präglat av misär, våld och hat.

Hemma hade hon byggt en dockteater och brukade ge föreställningar för sina syskon; nu tog sig döden in i berättelserna. För första gången fick hon uppleva brist på mat och kläder, köerna till matransoneringarna var långa. Hon bevittnade rädsla, falskhet, våld, sorg. I skräcken hon kände medan bomberna föll slutade hon stamma. Kriget pågick i tre år, när hon var mellan 10 och 13 år, i gränslandet mellan barndom och vuxenhet. Därefter följde en diktatur som varade i nästan fyra decennier.

I nästan alla Matutes böcker pågår det eller har varit inbördeskrig. Hon visar hur detta kullkastar barnens värld och identitet, såsom för huvudpersonen i romanen Tidiga minnen: ”Vi var inte längre barn. Vi visste inte längre vad vi var.”

Kampen mellan landsmän speglas i våldsamma konflikter mellan bröder. ”Jag är besatt av Kain och Abel”, menade Matute. Komplexa brödrarelationer, som präglas av motstridiga känslor såsom hat och beundran, rivalitet och längtan, återkommer i många av hennes böcker. Inte sällan handlar det om halvbröder med olika förutsättningar, den ene hemlig, då han blivit till i en otrohetshistoria. Ibland anas bara blodsbandet, det går rykten om att pojkarna har samma far. De jämför sig med varandra, det uppstår en maktkamp, avund och svartsjuka. Ofta hyser den ene en hatkärlek för den andre, som försöker närma sig. Den ene vill bara ge, den andre slår, provocerad av broderns hederlighet, renhet, generositet. Den aggressive drivs av en mörk kärlek, en längtan som blir destruktiv och våldsam. 

Matute debuterade 22 år gammal med romanen Los Abel (ung ”Familjen Abel”) som skildrar en trasig familj under tiden efter inbördeskriget. Men sin allra första roman, Pequeño teatro (”Den lilla teatern”) skrev hon redan som sjuttonåring. Den blev genast antagen, men publicerades först tolv år senare och belönades då med litteraturpriset Premio Planeta. I den skildras en föräldralös tonårspojke i en kustby, vars enda vän är en gammal man som har en dockteater. Redan här finns de för henne typiska inslagen av maktlystnad, grymhet, förrädiska drömmar, oskuldsfullhet och lömskhet, där karaktärerna liksom marionettdockor styrs av sociala konventioner, ödet eller makthavare. 

Under flera decennier begränsades hon av Francoregimens censur. Flera verk fick inte publiceras. Romanen Luciérnagas (”Lysmaskar”), om barn som ser sin värld falla sönder under inbördeskriget, förbjöds och kom ut i sin helhet först fyrtio år senare. Under en period tilläts hon inte att skriva i dagstidningar och tidskrifter, vilket var en betydande del av hennes försörjning.

”Man sa att jag fördärvade sociala värderingar, familjen, religionen. Kanske hade de rätt, för jag ville förändra allt. Jag tyckte att allt var falskt, skenheligt, missbrukande och lögnaktigt.”

Hon upplevde att hon censurerade sig själv under skrivandet för att bli publicerad. Hon beskriver sin författargeneration med dessa ord:

”Vi var unga med stort engagemang, fulla av drömmar, men med bakbundna händer. Det fick mig att öppna ögonen desto mer.” 

Matute skildrar i sina böcker konsekvenserna av kriget och det fascistiska styret med ökade klassklyftor, sociala orättvisor och brist på pengar och mat. I berättelserna framstår familjen som ett mikrosamhälle med starka hierarkier och stränga ideal. Hemmen präglas av mörka hemligheter och dåliga relationer. Barnen är exceptionellt ensamma, såväl bland vuxna som bland andra barn, ständigt övergivna och försummade. De känner sig oönskade, vilsna och desillusionerade. Den nyfikenhet som barnen tidigare känt mynnar ut i uppgivenhet, isolering och inte sällan död. Kommunikationen med de vuxna är nästan obefintlig: barnet får gissa sig till information utifrån det de ser eller hör från andras samtal. Ingen är rak och ärlig, och barnen ser igenom de vuxnas hyckleri. Det sociala livet färgas av moraliskt dömande. Många av barnen är ”oäkta”, med den sociala skam och skandal som följer med det.

Inte sällan har en eller båda föräldrarna dött, bor på annan ort eller sitter i fängelse. Det är vanligt med påtvingade separationer, barnen skickas till släktingar och bemöts som bekymmer. Om det finns en person som uppmärksammar barnet eller om det skulle få en vän kan man nästan räkna med att den dör. 

Gång på gång upprepar barnen frågorna ”varför?” och ”till vilken nytta?”. De ser hat hos de vuxna och hatet smittar av sig, växer inom dem. Känslan av instängdhet, såväl i deras situation som i deras historia, driver dem till en sorts flykt, ett sökande efter frihet. Till slut ser de bara våldet som alternativ, de kan till och med känna njutning i det eller drömma längtansfullt efter det, som en förlösning. Våldet kommer ur frustrationen, ur maktlösheten och som en upprepning av de vuxnas beteenden.

Men Matute stannar inte vid bilden av barnet som offer. Hon visar också att våldet har en naturlig plats hos barnen, att det ryms en destruktiv lockelse hos dem; som i att underhålla sig med att plåga och döda djur eller insekter. Men det är likväl barnens utsatthet som driver dem till de extrema våldsdåden. Efter dessa gärningar byts vreden och det kliande begäret till förtvivlan, rädsla och tomhet. I den stunden är deras ensamhet fullkomlig.

Det som räddar barnen är deras fantasi. I deras ensamhet skapar de en egen värld, som ett försök att förstå sin verklighet. Men glappet mellan den svårtolkade verkligheten och den fria fantasin kan också leda till förödande konsekvenser, då de slits mellan två världar.

*

Matute gifte sig som 26-åring med en författarkollega. Två år senare fick de en son. Maken drog ständigt på sig skulder utan att arbeta. Med pojken i knäet lyckades hon försörja dem med sitt skrivande. Familjen bodde först i Barcelona, men på grund av alla skulder flyttade de till Madrid för att börja om. Det är fascinerande hur hon under dessa omständigheter, med ett barn i famnen och stora bekymmer, förmådde skriva sina böcker.

Hon skrev också noveller till veckotidningar och skyndade dit för att hämta sitt arvode. Som kvinna hade hon inte rätt till ett eget bankkonto, trots att det var hon som stod för familjens inkomster. Därför hoppades hon alltid på att få kontanter, istället för en check eller utbetalning till makens bankkonto som hon inte hade tillgång till.

Familjen hade periodvis inte råd att köpa mat eller betala räkningar. Elektriciteten i lägenheten stängdes av. Hon vågade inte gå ut av rädsla för att stöta på dem som maken var skyldig pengar. En dag upptäckte hon att han hade sålt barnvagnen. En annan dag när hon skulle sätta sig för att skriva insåg hon att han hade sålt hennes skrivmaskin. 

Skilsmässan blev till slut oundviklig. Vid denna tid var det inte tillåtet för en kvinna att begära skilsmässa, och enligt lag fick maken automatiskt vårdnaden. Det blev en två år lång kamp om vårdnaden för Matute – som mor var hon tvungen att i en domstol bestående av präster bevisa att hon var ”en gudaktig kvinna”. Under denna period fick hon, tack vare en god relation med svärmodern, träffa sin son på lördagarna. När Matute inledde en ny relation – med sitt livs stora kärlek – var hon tvungen att hålla den hemlig, eftersom den skulle sätta käppar i hjulen för rättsprocessen. När hon 1965 till sist fått vårdnaden om sonen, flyttade de till USA, dit hon var inbjuden för att undervisa på flera universitet. Efter några år bosatte de sig alla tre i den spanska kuststaden Sitges. Hon skrev flitigt. Men hon hade också en hobby: hon byggde ett stort dockhus av återvunnet material, som blev scenen för improviserade sagor hon berättade för byns barn. 

Hon umgicks i författarkretsar, de hade ofta besök och middagar. Under ett besök av författarvännen Julio Cortázar somnade Matute i soffan och hade sedan svårt att resa sig igen. En depression hade övermannat henne, som en uppskjuten reaktion på många års förtryck, kamp och lidande:

Jag hade fått tillbaka min son, jag hade framgång, mina böcker översattes, jag reste runt i världen med min stora kärlek, jag skrattade, inget dåligt hände, bara småsaker, vardagssaker. Och plötsligt svävade jag i den där tomheten. Jag vet inte varför. Jag kunde inte skriva, jag kunde inte motivera mig.

Depressionen varade i flera år och hon publicerade inget på ett decennium. 

Senare, när hon återhämtat sig, började Matute även skriva inom fantastiken, berättelser som ofta utspelade sig på medeltiden. Romanen Olvidado rey Gudú (”Bortglömde kung Gudú”) betraktade hon själv som sitt främsta verk: hon skrev på den nästan 1000-sidiga romanen under tjugo år. Den utspelar sig på 900-talet i ett fiktivt rike bland älvor, gnomer och vättar. Här kombinerar hon sagotraditionens lustfyllda, fantasirika berättande om andra världar med speglingar av samtidens konflikter och mörker. Matute hade ett särskilt intresse för medeltiden. Under sin tid i USA var hon med och grundade ett sällskap som träffades på helgerna iklädda medeltidskläder och iscensatte tornerspel. Hon fortsatte att klä sig i medeltidskläder, med svärd och ringbrynja, till karnevaler när hon var över 80 år. 

*

Matute blev invald i Spanska akademien 1996, som tredje kvinna någonsin, och tilldelades 2010 det prestigefulla litteraturpriset Cervantes, som ges till spanskspråkiga författare för ett helt författarskap. Hon blev nästan 90 år och dog 2014 som en högt respekterad författare.

Döden var inte främmande för henne som tema. I hennes berättelser dör föräldrar, släktingar och vänner, men även barnen söker sig mot döden, lockas av den. Döden kan också betraktas som en bild för barndomens slut, för att barnet oundvikligen måste dö när det lämnar barndomens värld. Barnen framstår som de mest mänskliga och fullkomliga bland hennes litterära gestalter, medan de vuxna tycks stympade och begränsade, efter att ha stängt av och övergett sin egen natur.

Matute själv tycks dock ha behållit barndomens sinnevärld ända till ålderdomen. Nyfiken, närvarande, lekfull och hela tiden i kontakt med sin fantasi. Kanske var det därför hon lyckades skildra barn på ett så komplext och autentiskt sätt. Matutes svärdotter beskrev henne så här:

”Ana María var som en tolvåring som hela tiden berättade historier. När vi åkte tåg tittade hon ut genom fönstret och efter att ha uppmärksammat landskapet bara någon sekund hittade hon på berättelser om det.” 

Det spanska ordet matute betyder ungefär ”hem för förbjudna lekar”. Att göra något de matute är att göra det i smyg. Det känns träffande. Matute var flickan som inte uppförde sig enligt önskade ideal, som stängdes in i ett mörkt rum och mötte fantasin. Som observerade mer än hon talade, som såg det skeva i sitt samhälle: hyckleri, girighet, avund, orättvisa. Ana María Matutes rebelliska sida genomsyrar både hennes liv och verk. Det finns alltid en kritisk blick i hennes skildringar, en otyglad kraft hos karaktärerna, en rå uppriktighet.

”Jag skriver eftersom jag inte är nöjd. Eftersom jag inte är tillfreds, inte sover, och varken är blind eller död.”

• Denna essä har gjorts möjlig genom ett ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond
• På 1960-talet utkom tre romaner av Ana Maria Matute på svenska, i översättning av Åsa Styrman, samtliga på Albert Bonniers förlag. Klicka på bilden nedan för att komma till Bokbörsen