På Youtube, en skattkammare, hittar jag intervjun med Tennessee Williams från 1950 gjord av reportern Jack Mangan ombord på Cunard Lines RMS Queen Mary inför avresan till Europa (hela intervjun kan ses nederst). Genren är ”ship reporting”, ett fenomen som var intimt förknippat med den reguljära atlantfarten mellan USA och Europa.
Den hyllade amerikanske dramatikern kommer släntrande ur skeppets inre ut på övre däck där reportern haffar honom. Scenen är improviserad, eller känns så, några ord i förbifarten, vänligt och vardagligt om hans författarliv, hur berättelserna kommer till honom, var han helst skriver, vart han är på väg, hur han fick sitt namn, Tennessee.
Det lär ha varit kamraterna på Williams college i St Louis, Missouri, som gav honom smeknamnet på grund av hans sydstatsaccent, ”the southern drawl”, ett sävligt och mjukt melodiskt tonfall med utdragna vokaler. Du kommer väl inte från Tennessee, eller? Nej, jag är från Mississippi. Ah, Mississippi. Varför fick du smeknamnet Tennessee? Jag tog det själv. Det var min egen idé, min fars familj är från Tennessee, det var därför.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Williams växte upp i Columbus, Mississippi, fadern Cornelius var handelsresande i skor och begiven på alkohol, modern Edwina dotter till en anskriven präst i den episkopala kyrkan och impregnerad med en sträng moral och ofördragsam hållning. Familjen bodde i morfaderns hus de första åren. Den tidiga barndomen i det gamla gula kråkslottet var trots allt trygg.
Uppbrottet och flytten till St Louis, Missouri, när han var sju osäkrade tillvaron. Faderns nya position var en befordran men tillvaron i storstan innebar en kännbar förlust av anseende och social ställning, de bodde trångt, han drack och uppträdde hotfullt. Modern putsade frenetiskt på fasaden, livrädd att dottern Rose som led av schizofreni skulle dra skam och vanära över familjen med sina ticsartade sexuella utlevelser. Hon kunde heller aldrig förmå sig att acceptera sin sons så kallade läggning – Williams kom att leva som öppet homosexuell. På läkarnas inrådan godkände hon att dottern lobotomerades, ett ingrepp som gjorde Rose depressiv och apatisk.
Händelsen är en urscen i Tennessee Williams författarskap. Familjens inre liv och trasiga relationer försåg honom med stoff till dramer som The Glass Menagerie och Suddenly, Last Summer, berättelser sprungna ur levd erfarenhet. Rått, förtvivlat och ömsint bearbetar han systerns öde och sin egen underlåtenhet, den skuld han bar på hela sitt liv för det som hände, att han lät det ske.
Han föddes som Thomas Lainier Williams III och växte upp som Tom. Förvirringen kring namn och härkomst är en del av mytbildningen och, frestas man tänka, marknadsföringen. Lita aldrig på författare, de ljuger, det är deras jobb, sanningen hukar mellan raderna. Tennessee Williams gör ett odelat sympatiskt och ödmjukt intryck. Han bär ljus kostym av Palm Beach-snitt, vit skjorta och sidenslips, stilen är löst och ledigt elegant, det italienarna kallar sprezzatura och vars främste exponent de här åren är Fiats ägare Gianni Agnelli.
Hela intervjun blossar han på en cigarrett i elegant munstycke, en otänkbar syn idag, såväl cigarrett som munstycke, i bakgrunden rör sig en kvinna, med ciggen vippande i mungipan, alla bolmar. Det är efterkrigstid, de svartvita journalfilmernas och kolorerade veckotidningarnas förlovade femtiotal, nyheter förmedlas med fördröjning, telegrafisterna är spindlar i nätet, en annan tid, folk reser dagar och nätter över Atlanten. Queen Mary har hastighetsrekordet på knappt fyra dygn och är förutom linjefartyg och postförande lägenhet, RMS står för Royal Mail Ship, en annan värld, som retrospektivt förefaller maklig och fattbar.
Han skrev en hel del till sjöss. Det är väl inte otänkbart att han är rederiets gäst ombord. Celebriteter som Tennessee Williams är god reklam. Han ses som en auktoritet, ingen roll han eftersträvar, han är för modest för det, för bekant med sina egna brister. Ändå är en dramatiker av hans kaliber nyhetsstoff, han betyder något i och för sin samtid, en bildad allmänhet diskuterar hans uppsättningar och filmatiseringar, lyssnar och ser ordet bli kött på teater och bio: A Streetcar Named Desire, Summer and Smoke, The Rose Tattoo, och senare Cat on a Hot Tin Roof, titlarna i original var för sig ett litet drama.
Medpassagerare på övre däck hejdar sig, cirkulerar, tjuvkikar och smyglyssnar. Möjligen har de instruerats. Någon, kanske en rekvisitör, smiter förbi och rycker blixtsnabbt en penna ur bröstfickan på Williams. Reportern och intervjuoffret finner sig. Scenen är nog riggad ändå, men samtalet spontant och otvunget, Williams är lågmäld och tillgänglig.
Du brukar ju fara till Italien, är det en skrivarresa? Ja, jag kombinerar gärna resandet med skrivande, helst i avspända miljöer som Rom, Lago di Como eller österrikiska bergen. Sist vi talades vid var du på väg till Rom för att träffa den fantastiska italienska aktrisen, vad heter hon…? Anna Magnani, ja, fyller Williams i. Just det, du ville ha henne med över till New York för att göra The Tattoo Rose på scen. Det lyckades inte, tyvärr, säger Williams
Hur blir dina pjäser till? Frågan gör mig alltid lika förvirrad, minns aldrig, de långa uppstår ur de korta och de korta ur novellerna. Vad kommer först, berättelsen eller karaktärerna? Svårt att säga, men karaktärerna är viktigast. Det sägs att du inte kan skriva i New York. Nej, jag har svårt för att skriva hemma, det går inte. Bob Sherwood, dramatikern, sa en gång när jag intervjuade honom att närheten till en telefon är det största problemet för en författare. Ha, ha, det stämmer, jag kan aldrig avhålla mig från att svara. Thanks, Tennessee, and have a good trip!
*
Inkomsterna från Broadway och Hollywood gjorde det möjligt att resa och skriva i lugn och ro, nåja. Tanger kunde han också sagt. Fast där har han inte varit ännu, men tids nog. “There is a time for departure even when there’s no certain place to go”, lyder en rad ur dramat Camino Real, ett drömspel som i en längre version huvudsakligen kom till i Tanger
För jämnt sjuttio år sen införlivades staden med den nya självständiga staten Marocko, tidigare franskt protektorat. Tanger ligger vid inloppet till Gibraltar sund, en klar dag syns sydspanska Sierra Nevadas snöiga toppar på andra sidan. Staden anlades under antiken som strategisk handelsplats av fenicier som sedermera koloniserade Portugal. Halvtannat årtusende senare, 1471, blev Tanger i gengäld portugisiskt efter sju sekler av arabiska dynastier, och knappt tvåhundra år senare engelsk besittning som en del av Katarina av Braganças hemgift när hon äktade Karl II. 1684 inlemmades Tanger i det marockanska sultanatet sen britterna lämnat. Mellan 1923 och 1956 utgjorde Tanger en internationell zon med Sverige som en av skyddsmakterna.
Innan dess hittade Edith Wharton dit. Hon ger strängt taget inte en dirham för Tanger – ”cosmopolitan, frowsy, familiar Tangier, that every tourist has visited for the last forty years”. Redan då, alltså. 1917 reste Wharton runt i det franska protektoratet och skrev boken In Morocco, utgiven på Scribner´s i New York. Boken beskrevs av samtida av kritiker som en excess i orientalism, här finns all rekvisita från Tusen och en natt, anmärkte någon. Wharton är förvisso fascinerad och betagen, prosan spritter av iver när hon tar sig an basarer, mat, inredning, arkitektur, natur och kultur. Men texten tyngs inte nämnvärt av etnocentrism som väl är andra sidan av myntet. In Morocco finns på nätet i en utgåva från Project Gutenberg. Ladda ner gratis och döm själv!
Som sagt, Tanger avfärdas kategoriskt under rubriken Leaving Tangier. Wharton hade gjort sig ett namn som romanförfattare och fena på sentenser som ”Om vi bara slutade att försöka vara lyckliga, kunde vi ha det ganska bra”. Hon föddes in i en New York-familj som blivit stenrik på fastigheter men levde nästan hela sitt vuxna liv i Frankrike där hon som mecenat och filantrop gjorde remarkabla insatser för flyktingar under första världskriget. Till allt annat var hon en generös värdinna i kretsen av fattiga vänner i det skrivande skrået.
Före Edith var Matisse i Tanger och målade sitt blå fönster, och långt före honom Mark Twain, ”Tangier is a foreign land if ever there was one…” I deras efterföljd invaderades staden under decennier av författare, målare, musiker och artister som med sin blotta närvaro förvandlade staden till populärkulturell kliché.
I icke ringa grad berodde tillströmningen på Tangers status som internationell zon med egen jurisdiktion, efter tidens mått sällsport tolerant och tillåtande. Det mesta gick an, Tanger erbjöd sina besökare ett slags social asyl, fritt vivre om man så vill, ett slags frivolitetens fristad där skiftande sexuella preferenser och varierande njutningsmedel inte var något att förvånas över. På Café Baba i medinan kunde man öppet röka sin kif i en atmosfär som sannolikt befordrade kreativitet och särart, möjligen också missbruk och galenskap.
Tanger blev en magnet för gränsvarelser som Gertrude Stein och hennes uppvaktning, Henry Miller med vänkrets, Paul Bowles, som skrev Den skyddande himlen, och hans älskare och mentor kompositören Aaron Copland som traumatiserad av trummorna i medinan flydde staden i panik, parhästarna målaren Francis Bacon och litteratören Cyril Connolly något drygt decennium senare, den notoriske och allestädes närvarande Cecil Beaton med sin Rolleiflex Twin Lens, målaren Sir Francis Rose, Barbara Hutton förstås, arvtagerskan vars tillflykt efter skilsmässan från Cary Grant var ett nätt palats i Tangers kasbah, den uråldriga befästa delen av medinan, där det festades under stjärnklara himlar.
Och jodå, Tennessee Williams var en ofta sedd gäst på hennes ”roof top parties”, kanske också Jean Genet, Samuel Beckett och the Beats, hela kopplet med Kerouac i spetsen, men alldeles säkert, fast inte samtidigt, Gore Vidal och Truman Capote, ärkefiender och koketter ständigt törstande efter publicitet: Vidal en stridbar debattör, essäist och författare, Capote, omstridd upphovsmakare till In Cold Blood, ett morddrama ”based on a true story”, bägge posörer och varandras raison d´être, mellan dem rådde oförsonlig och livslång rivalitet.
Vidal la sig en gång i bakhåll för Capote i en av Tangers gränder och skrämde vettet ur honom. Capote avslöjade i Playgirl att Vidal kastats ut från en middag i Vita huset efter att i berusat skick högst opassande ha lagt armen om sin avlägsna släkting Jackie Kennedy och å det grövsta förolämpat hennes mor. Så där höll de på, som litterär fejd betraktad saknade konflikten verkshöjd, Vidal dementerade, stämde Capote på en miljon dollar och vann. Vid det laget var Capote pank. Han dog 1984. Ett slugt karriärdrag, kommenterade Vidal sin svurne oväns frånfälle.
*
En av få som fann nåd inför Vidals ögon var Tennessee Williams. Från tidigt femtiotal till sent sjuttiotal var Tanger ett av hans favorittillhåll. Jag minns fotot av ett rum nånstans i labyrinten av gränder, ett frätande vitt ljus, hopknycklade A4-ark på golvet. Williams vrider och vänder på orden, fingrarna på maskinens tangenter, en Olivetti Lettera 32, han hamrar och slår som om han ville ut ur nåt. Jag får för mig att han skriver på Camino Real, en mardrömslik allegori om instängdhet. Pjäsen har drag av surrealism och liknar inget annat han gjort, den vardagsrealism som är hans särmärke. Rummet är vitt, ljuset starkt. Allt pågår ännu. Han skriver.
Vet inte vem som tog fotot. Kanske hans livskamrat och sekreterare Frank Merlo som Tennessee en gång tillägnat The Rose Tattoo med orden ”In return for Sicily”. Pjäsen skrevs under deras resor tillsammans över Atlanten och vistelser på ön där Merlos familj hade sin rötter. The Rose Tattoo filmatiserades småningom med, just det, äntligen, Anna Magnani i huvudrollen som gav henne en Oscar. Williams och Merlo var ett par i femton år, inte friktionsfritt om man får tro Tennessee Williams biografer. Men de höll ihop in i det sista. Det finns bilder av dem i sanden på stranden i Tanger packad med badgäster, märkligt vardagliga. Merlo dog i lungcancer 1963. Williams repade sig aldrig. Han hade tillfälliga förbindelser, upplevde kanske stunder av närhet, tröst, lindring. Men inget som hjäpte.
Marockanen Mohammed Choukris memoar Tennessee Williams in Tangier i engelsk översättning av Paul Bowles, en av Williams nära vänner i Tanger, fångar i ord och bild ögonblick av obotlig ensamhet, en till synes rastlös men aldrig stillad åtrå. Skrivandet var det som höll honom vid liv, så han andades. Men orken sinade, pjäserna glesnade, kritiken svalnade, publiken svek. Han gick ner sig i saknad och missbruk. Allt var över, det förflutna en dröm.
Ensam i sin svit på Hotel Elysée i New York 1983 dog Tennessee Williams av kvävning sen han satt en kapsyl i halsen när han tog sin medicin. Fotot från rummet i Tanger har jag aldrig funnit igen.
- Klicka här för fler texter av Jan Norming
- Se intervjun med Tennessee Williams här: