Farfar och spion
Roman om Kim Philby

En av 1900-talets mest kända spioner var Kim Philby, som spionerade för Sovjet, och som också kom att avsluta sina dagar där. Den som förmedlade den inledande kontakten var Edith Suschitzky, senare Edith Tudor Hart, senare fotograf. Om hennes farfar Kim och om Edith handlar Charlotte Philbys roman Edith and Kim.

 

Kim Philby, en av världens mest ökända spioner, hade som ung varit i Wien och där mött Edith Suschitzky. Det är trettiotal, och Edith, född 1908, är redan medlem i ett radikalt ungdomsgäng. Några år senare i London, dit Philby återvänt och Edith flytt, för hon honom till en parkbänk där en sovjetisk agent – tillika Ediths älskare – väntar för att rekrytera honom som spion. Edith hade rekommenderat Philby, hon trodde att han liksom hon hade den rätta övertygelsen och viljan att tjäna Sovjetunionen.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Edith föddes i Österrike 1908 och var dotter till en radikal judisk bokhandlare och förläggare i Wien. Hon och hennes vänner blandade kärlek med politiska ambitioner. Den sexuella och den sociala revolutionen hängde ihop. Det är ett genomgående tema i Charlotte Philbys roman Edith and Kim. Edith ligger med vem hon vill – dock inte med Philby, vad det verkar – det är bara sex, säger hon, ingenting allvarligt.

Men när Charlotte Philby låter sin huvudperson bli övergiven av man efter man förstår vi att hon egentligen längtar efter någon att leva med, någon som vill ha henne på allvar och inte bara för sexet. Men då är det för sent.

Utgångspunkten i romanen är tjugo- och trettiotalets Wien med massarbetslöshet och fattigdom, en tid kännetecknad av växande fascism och ett allt mer spritt judehat. Edith har tidigt intresserat sig för fotografi och använder nu kameran för att dokumentera de fattigas och utsattas verklighet.

Det är inte svårt att förstå att Edith och hennes vänner valde socialismen. Det är svårare att ha överseende med att den övertygelsen tog sig auktoritära drag och att det var Sovjets samhällsmodell som framstod som idealet (och inte en liberal och nog så radikal och framstegsvänlig socialdemokrati). Å andra sidan är det här före Stalins stora utrensningar. Och den fråga som Charlotte Philby ställer i romanen är därför snarare varför Edith, när hon så småningom fick vetskap om det tilltagande förtrycket, ändå fortsatte att hylla och stödja Stalin. I romanen tvivlar Edith aldrig, inte ens när älskarna överger såväl henne som hennes ideal och inte ens när Stalins brott blir allmänt kända.

Författaren Philby är barnbarn till spionen Philby, och hon minns sin farfar ganska så positivt från de besök hon kunde göra i Moskva fram till hans död 1988 (då Charlotte fyllde fem), berättar hon på sin hemsida. Charlottes pappa John hade försökt inskärpa hos henne att hon som barnbarn till en spion borde leva efter devisen ”never explain, never apologise”. Ett råd hon kanske följer när hon behåller sitt uppseendeväckande efternamn och dessutom lägger till sin farfars förnamn i titeln till en roman som egentligen vill lyfta fram Edith ur den orättvisa historiens mörker. Men sådana är väl kommersialismens villkor.

Kim Philby, till vänster i livet och till höger på ett sovjetiskt frimärke efter sin död, flankerar Edith Tudor Hart (bilder Wikipedia)

I Wien möter Edith också den brittiske läkaren Alexander Tudor-Hart som hon gifter sig med. När förtrycket tilltar kan hon flytta med honom till London, nu som Edith Tudor-Hart. Efter några år, när de är mer eller mindre separerade, får de en son, Ediths enda barn, Tommy. Mannen är dock mindre intresserad av att spionera för ryssarna än av att stötta den republikanska sidan under inbördeskriget i Spanien, dit han drar som läkare. Äktenskapet håller inte, snart är Edith ensam med sonen, som visar sig ha stora svårigheter av psykisk art, kanske en allvarlig autism. Edith söker sig till Anna Freud i London, men får inget stöd, tycker hon, och vänder sig då i stället till Donald Winnicot.

Denne är mer förstående för sonens behov – men vill samtidigt ha Edith som älskarinna, vilket hon inte verkar ha något emot, kanske ser hon det som en möjlighet att förena nytta med nöje, lite sex mot hjälp för Tommy. Som Ediths andra kärlekar blir inte heller Winnicot den hon hoppas på, han vill inte skilja sig, och när han till slut ändå gör det, är det inte Edith han äktar. Om vi ska tro romanen.

När Charlotte Philby låter Edith se tillbaka på sitt liv är det sina kärlekar hon beklagar, eller rättare att hon inte blev gift, fick ett hem, någon som kunde ta hand om henne och hennes barn.

Charlotte Philby återger en mängd polisprotokoll (förmodligen autentiska) som kartlägger hur Edith allt mer snärjdes som sovjetisk agent; samtidigt avslutas varje kapitel i romanen med ett (förmodligen påhittat) brev från Kim i Moskva till Edith i London. I själva verket finns ingen annan känd koppling mellan Edith och Kim än att det var Edith som ledde honom till den väntande ryske kontaktmannen. Vilket dock var nog för att få en av Philbys spionkamrater i Cambridge att utbrista (på sedvanligt nedlåtande vis): Edith var allas vår farmor!

Även författaren tycks se ner på Edith: allt går fel för henne, i kärleken, i uppfostran av sonen, i yrkeslivet. Det är på det hela taget eländigt. Edith väljer alltid fel, hon får i alla fall alltid betala det högsta priset själv (med undantag för sonen som inte fick den vård han behövde). Sonen är sjuk, kärleken tillfällig och övergående, politiken en återvändsgränd, pengar alltid en bristvara.

Bilder av Edith Tudor Hart, hämtade från en utställningskatalog från Wien Museum (Amazon)

Det är som om Ediths sorgesamma historia ska bevisa att ingenting denna övertygade kommunist och Sovjetagent tar sig för kan bära frisk frukt. Enda undantaget är hennes starka fotografier, som långt efter hennes död har återupptäckts (tack vare hennes bror som sparat en del av hennes negativ och kopior; resten eldade Edith upp för att hindra att den brittiska säkerhetstjänsten använde dem för att kartlägga hennes kontaktnät).

I London etablerade hon sig som fotograf med egen ateljé och med uppdrag åt tidningar och tidskrifter. Och mer: Ediths eftermäle börjar nu i allt högre grad handla om de bilder hon tog i Wien och London före, under och efter kriget – tidsdokument med ovanlig skärpa och med ett underifrån-perspektiv, det gällde hungriga barn i London likaväl som arbetslösa gruvarbetare i Wales.

Till bilden av kvinnan som allt går fel för, läggs så en mer rättvisande. Edith var företagsam och hade stark känsla för rättvisa och alla människors värde, barns såväl som vuxnas. Hon tänkte först bli lärare och genomgick kurser i Montessori-pedagogik i London. Därpå följde studier i Dessau vid Bauhaus-akademien, och det var där, tror man, som hon fick den avgörande impulsen att bli fotograf. För Edith var kameran inte blott ett sätt att registrera verkligheten; det hon ville åstadkomma var förändring.

Hon håller fast vid Sovjet trots alla motgångar, trots att alla andra överger henne, trots att hon till slut inte kan försörja sig som fotograf – ingen vill ge en kommunist uppdrag – utan tvingas öppna en ganska så enkel antikvitetsbutik i Brighton. Hennes son är då sedan länge omhändertagen på en institution. När Edit Tudor-Hall dör 1973, 65 år gammal, är hon utfattig och bortglömd. Tills nu.

 

  • Klicka här för att läsa om Eric Amblers Dimitrios mask
  • Se en trailer till en film om Edith Tudor Hart

    • Se en trailer från filmatiseringen av Le Carrés Spionen som kom in från kylan med Richard Burton som Leamas

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).