Hur minns man det förnedrande?
Herta Müller och Oskar Pastior

konstbild

Helen McNicoll (1879 - 1915)

Av HÅKAN LINDGREN
Hösten 2009 utkom Herta Müllers roman Andningsgunga. Den hade inte kunnat skrivas utan hjälp av en medförfattare som dog under arbetet. Hans namn är Oskar Pastior. Som författare kunde Müller och Pastior knappast vara mer olika, men som vi ska se finns det något som förenar dem, något som har att göra med hur de minns och bearbetar förnedrande upplevelser. För att presentera Herta Müller kan det räcka med två meningar. ”Som barn åt jag blommor när jag var ensam”, sade hon på författarkongressen Waltic i Stockholm sommaren 2008. ”Jag tänkte: de vet hur man lever och om jag äter dem kan jag också få veta det.”

De båda meningarna innehåller så mycket som är typiskt för henne, som ett koncentrat av det hon har skrivit. Här finns det ensamma främlingskapet inför världen: någon som – redan som barn – tänker att hon inte vet hur man lever. Här finns barndomen på landet: hon växte upp i en tyskspråkig bondby i Banatet i västra Rumänien, något hon ständigt återvänder till i sina böcker.

Lika ofta som till byn återkommer hon till sina erfarenheter av den rumänska diktaturen. Hon flyttade in till stan, började skriva och erbjöds snart att samarbeta med Securitate, som genom henne ville få upplysningar om hennes författarvänner. När hon vägrade blev hon av med jobbet, förhördes och trakasserades (mordhot, inbrott i lägenheten), och tvingades slutligen att emigrera till Väst 1987 (Hur trakasserierna kunde se ut beskrev hon nyligen i Die Zeit, ”Die Securitate ist noch im Dienst”, 23 juli 2009. En förkortad översättning kan läsas på DN ”Herta Müller om Rumänien tjugo år efter Ceausescus död”).

Sedan dess bor hon i Tyskland, ett land där hennes språk hör hemma, men inte hon själv. Med tanke på dessa erfarenheter kunde man vänta sig att hon skulle idealisera den där lantliga barndomsbyn, men det är just vad hon inte gör, och där visar sig hennes integritet och hennes egenart.

Debutboken Niederungen (på svenska som Flackland), liksom flera av hennes senare böcker, beskriver den jäsande och ruttnande växtligheten i byn, och de för barnet obegripliga, strängt traditionsbundna vuxna, vars fördomsfulla regler gör ett tungt liv ännu tyngre.

Hennes Nitzkydorf var ingen bullerby, och hon vägrar förvandla minnet av byn till något den inte var för henne när hon växte upp. Hon går hårt åt bylivet med dess alkoholism, otrohet och inskränkthet, som roligast i novellen ”Bykrönika” i Flackland, där hennes alltför sällsynta humor visar sig.

Hennes kritiska beskrivningar av bylivet har gjort att hon också har blivit illa sedd av den tyskrumänska minoriteten, även av dem som i likhet med henne själv har emigrerat till Tyskland. De förväntar sig lojal, nostalgisk hembygdslitteratur, något som Herta Müller aldrig har haft för avsikt att skriva. Samtidigt som hon trakasserades av Securitate vägrade byborna sitta bredvid hennes mor på hästskjutsen på grund av det hon skrivit om byn. ”Tillhörigheter har skadat mig mer än främlingskap”, konstaterar hon.

Den tyngande atmosfären i byn, allt det där som var obegripligt för barnet, berodde emellertid inte bara på den lantliga inskränktheten. De vuxna var märkta av saker de inte talade öppet om: kriget, där rumänientyskarna höll på Hitler, och den sovjetiska ockupationen efteråt. ”Hur skulle jag veta att det som såg ut som ett hem var ett oförlöst chocktillstånd”, skriver Göran Rosenberg om sin familj i Det förlorade landet, och något liknande skulle kunna sägas om Herta Müllers uppväxt. Hon är fortfarande sysselsatt med att minnas, bearbeta och beskriva de känslomässiga miljöer som format henne.

Jag skriver om det som inte släpper taget om mig” har hon sagt. ”Jag måste skriva om det, för att det inte har klarnat.

I september 2008 kom Herta Müller till Stockholm för att berätta om Andningsgunga och om samarbetet med Pastior. I Andningsgunga följer Müller orsakerna till den tryckta stämningen i byn en generation bakåt och berättar om de sovjetiska arbetsläger dit rumänientyskarna deporterades 1945, som en kollektiv bestraffning efter att landet ockuperats av Sovjet.

Vakttorn

Att hela Rumänien, som på 1940-talet lydde under den fascistiske diktatorn Antonescu, varit allierat med Nazityskland förtegs när Rumänien blev en socialistisk stat; då var det bara de tyska och ungerska minoriteterna som hade stått på fel sida. Herta Müllers mor var en av de omkring 70 000 deporterade. Modern tillbringade fem år i Donbassområdet i nuvarande Ukraina, där det fanns över 200 sådana läger. De överlevande tilläts återvända 1949.

För att kunna skriva boken ville Müller träffa någon som kunde berätta om lägren ur egen erfarenhet, och hon fann en vän i den äldre författaren Oskar Pastior, även han med rumänientyskt ursprung. Han skickades till lägren som 17-åring.

Man arbetar alltid ensam, säger hon om samarbetet med Pastior. För första gången hade jag upplevelsen att jag delade det med någon.

Pastior är ingen lägerförfattare, för tyskarna är han känd som en språksönderbrytande, dadaistiskt influerad poet, verksam sedan 60-talet. Men när man vet vad han har varit med om, säger Herta Müller, syns temat tvångsarbete överallt i hans dikter. Han bryter sönder språket för att så mycket brutits sönder inom honom själv.

Under arbetet med boken reste de till Ukraina och sökte upp resterna av de arbetsläger där Pastior suttit. Hon var orolig för hur återbesöket skulle påverka honom, men han visade sig reagera på ett oväntat sätt. Pastior blev lycklig och upplivad av att återse lägren, säger hon, minnena strömmade tillbaka, han kom ihåg den ryska han lärt sig, han tröttnade aldrig på att upptäcka och berätta. Han kunde berätta detaljer från lägerlivet som folk från hennes by aldrig hade sagt ett ord om.

Och han åt massor. Det fick knappt plats på bordet. Oskar, det är monstruöst, sade jag. Det var hungern från lägertiden som satt med vid bordet.

Med hennes mor var det annorlunda.

Hon har aldrig berättat något. Jag vet inte om det är för att hon inte kan eller om hon inte vill, och om det är en styrka eller en svaghet. Men redan som barn kände jag att hon gick omkring med den här tyngden. Jag tänkte att hon var gammal, och jag kände mig också gammal.

bild

I Ukraina

Bara vissa saker antydde vad modern hade varit med om, som hennes sätt att skala potatis i en enda tunn, noggrann remsa. Och ibland kunde hon säga kärva, ordspråksliknande saker som ”vind är kallare än snö” eller ”håret är inte lika dumt som huden”. Underförstått: när håret klipps av har det inte bråttom att växa ut igen, i motsats till huden, som alltid är redo att ta emot stryk.

Och det här förskräckliga namnet fick jag på grund av lägret, säger Herta Müller.

I lägret hade modern en väninna som svalt ihjäl. Herta är döpt efter henne.

När hon ropar på mig, tänker hon då på den andra också?

Under resan tog hon och Pastior en hel del foton, som hon visade för modern när de kommit hem. Modern bläddrade igenom dem på fem minuter, sedan var hon klar med dem. Hon hade ingenting att säga efteråt. Pastior berättade däremot gärna om både det vackra och det fula i lägertillvaron, som att det fanns en bordell i lägret, där männen och kvinnorna träffades i ett stort metallrör.

Det vackra? Pastior överlevde genom att han blev förälskad i lägret, säger Herta Müller. Här, tror jag, träffar hon något väsentligt i flera av de lägerskildringar jag har läst. Pastior blir känslomässigt engagerad i de få nyanser och skillnader som lägertillvaron har reducerats till, de där småsakerna som avgör om Ivan Denisovitj har haft en bra eller dålig dag: ett meningsfullt ord från en medfånge, att kocken slevar upp soppan från botten istället för att skumma på ytan, så att några kålblad följer med.

De olika sorters kol Pastior arbetar med får personliga egenskaper för honom, vissa tycker han om, andra inte; obehagligast är det kol som inte har några tydliga egenskaper alls. En viss spade blir hans favoritverktyg. Kyltornet kallar han Matronan, för att dess fackverk påminner om en de korsande snörena i en matronas korsett.

Här hittar man också den punkt där Müller och Pastior möts. Att läsa henne ger ofta intrycket att böckerna är skrivna under djup depression, i motsats till den glädje Pastior upplevde när minnena återvände, men när han berättade om kyltornet som han associerade till en matrona måste hon ha känt igen vad han pratade om. Det här egensinniga sättet att associera, att inom sig behålla sina egna, personliga associationer, de där tankarna man alltför lätt ignorerar, eftersom de inte liknar något man känner igen från andra, är ett sätt att bevara sig själv i en omgivning där allt är ute efter att förinta en, där allt är fientligt eller likgiltigt.

Detta är vad Herta Müller gör i sina böcker. Hon vägrar använda de färdiga, allmänna associationer som man snart lär sig införliva med sitt eget tänkande. Ett vackert landskap eller en harmlös annons kan bli något betydligt mer sinistert för henne, för att hennes associationsbanor inte liknar någon annans.

När hon flyttat till Väst kan någon till exempel fråga, som man ska göra, ”Var det inte vackert nere vid floden?”, men det enda hon tänkte på när hon satt vid floden var att ankornas gula simfötter påminde henne om guldkranarna som Ceausescu sades ha i badrummet, och deras ätande näbbar påminde om hans guldbestick. Därmed hämtades hon än en gång tillbaka till den förnedring det innebar att leva i den rumänska diktaturen. ”Är det skadegörelse, när den avskydde härskaren på en intakt plats hundra mil bort från eländet bokstavligen kan trycka sitt guld i inälvorna på en”, kommenterar hon.

bild

Musiker (1976)

Såväl hennes skönlitterära som hennes essäistiska skrivande bygger på kedjor av sådana privata associationer. Man hittar det i romanen Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, om en kvinna som återberättar sitt liv medan hon sitter på spårvagnen på väg till ett förhör med Securitate, och i essäsamlingen Kungen bugar och dödar, varifrån jag hämtat exemplet med guldkranarna.

Där finns också essän ”En gång gripa – två gånger släppa”, som tar avstamp i de associationer som väcks inom henne när hon åker tåg i Västtyskland och ser en Deutsche Bahn-annons med en kvinna i nattlinne i en sovvagn. Annonsens nattlinne fladdrar och återkommer i essän, möter och växlar spår med det nattlinne som hennes mormor sydde åt henne när hon skulle lämna byn. Spetskanten på nattlinnet blir den spröda kanten av frost som omger åkrarna hon lämnar bakom sig – som så ofta hos Müller etsas bittra erfarenheter fast i vackra bilder. Müller väver ihop Öst och Väst, privata minnen med de moraliska val man måste träffa i en diktatur, på ett kärvt, oefterhärmligt sätt.

Det här sättet att associera har inte från början utvecklats för att bjuda motstånd mot diktaturen, men på grund av omständigheterna har det tvingats ta på sig den uppgiften. Herta Müller beskriver en sådan scen i Kungen bugar och dödar:

En gång tog två män från säkerhetstjänsten av sig sina pälsmössor samtidigt, när de kom in i fabriken för att trakassera mig. När de tagit av sig mössorna var håret rufsigt och stod rätt upp på huvudet. Hjärnan hade lyft upp håret för att kunna lämna huvudet – jag såg den, den hade krupit ihop i sidenfodret. De båda underrättelsemännen uppträdde föraktfullt, arrogant – men jag behövde bara se det vita sidenfodret, så verkade de ynkligt hjälplösa. Jag kände mig osårbar tack vare det vita blanka tyget. Jag kunde komma undan dem, fick fräcka, starka tankar och de märkte inte vad det var som skyddade mig. Jag kom på små dikter, jag läste upp dem utantill, som om jag hittat dem i sidenfodret.

Därmed har en förbindelse skapats, en association mellan hattfoder och ofrivilligt blottade tankar, som hjälper henne nästa gång säkerhetstjänsten lyfter på hatten. Karaktäristiskt för henne är att den här sortens associationer är starka nog att hjälpa henne i hemlighet, gång efter gång.

Hon verkar aldrig ha upplevt att dessa associationer sviktar och går sönder när hon förlitar sig på dem, trots att de tvingas bära upp så mycket, hela det yttre tryck hon utsätts för under åren av dödshot och förföljelse. Hon bygger sin tillvaro på dem och de håller, hårda som skelettdelar. Hon beskriver ofta hur det som en gång har fått sin betydelse, som hattfodret, överlagras med nya scener, nya minnen i skikt efter skikt, men dess grundbetydelse förändras inte för henne, och den befrielse sådana associationer skänker verkar inte kunna konsumeras sönder.

”Ser du, nu finns det ett samband mellan saker och ting”, skriker securitateofficeren som förhör huvudpersonen i Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, men de associationer och korrespondenser som uppstår inom henne, och som utgör hennes sista fria utrymme, har han ingen aning om.

När någon ser en ankfot och tänker på en diktator brukar man säga att hon har en främmande blick. Sin främmande blick har Herta Müller fått en hel del beröm för, och varje gång har hon protesterat bestämt, eftersom hon tycker att berömmet beror på en missuppfattning. Hennes sätt att se på saker har ingenting att göra med att hon kommer från Östeuropa och känner sig som en främling i Väst. Hennes sätt att se på saker har ingenting att göra med att hon kommer från Östeuropa, har hon sagt, den sortens främmande blick är bara en kliché.

Det som verkligen gör ens blick främmande är upplevelsen att man saknar det som är grundläggande för ens liv, att man inte hör hemma någonstans. Det gör att allting, själva livet, pendlar mellan polerna meningslöst, absurt, skrämmande, oåtkomligt eller hjälplöst. Den främmande blicken ”kommer från de välbekanta tingen, vars självklarhet blir fråntagen en”, skriver hon i Kungen bugar och dödar. Ur den upplevelsen kommer hennes främmande blick och den fick hon inte när hon flyttade till Väst, den fick hon redan i den by där hon växte upp. Den sortens främmande blick har ingenting att göra med litterär stil, inskärper hon:

Den som tror att han har arbetat sig fram till Den främmande blicken genom stilistisk övning och språkförståelse, vet inte hur stor tur han haft som undgått Den främmande blicken. Han vet inte att han blir betraktad med förakt av icke-skrivande personer och att han blåser upp sin fåfänga på just det ställe, där de flesta människor har knäckts utan att ägna sig åt skrivandet.

bild på akter

Securitates akter

När Müller berättar om Pastior och sin mor framträder två motsatta sätt att förhålla sig till svåra erfarenheter, i deras fall lägertillvaron. Modern kan inte berätta någonting, inte bara för att hon vägrar minnas, utan förmodligen för att hon vägrade uppleva något redan när hon befann sig i lägret. I motsats till Pastior höll hon allting på avstånd. Båda överlevde lägren, och den som vill kan alltså argumentera för att deras förhållningssätt fungerar lika bra – men efter vilken av dessa två principer lever du ditt liv? Och vad finns det att bli förälskad i, på Pastiors sätt, i vår del av världen?

Müllers inställning till det hon varit med om är sammansatt. Hon reagerade inte som modern, men hon har heller inte Pastiors obehindrade, lustfyllda koppling tillbaka till sina minnen. ”Jag förundras i efterhand över hur dåligt jag kunde urskilja det framtida bagage som den nuvarande tiden gav mig”, skriver hon i essän ”En gång gripa – två gånger släppa”.

Kanske var jag tvungen att instinktivt hålla det obehagliga på avstånd, att se till att det inte hamnade i mitt huvud i hela sin omfattning och att låta varje välbekant rädsla få med sig en gnutta aningslöshet i sinnesupplevelsen, som gjorde att jag inte förstod följderna. Jag tror att det finns en inrättning i huvudet för detta, en skyddsmekanism som fungerar som en järnvägsbom, som går ned varje gång ett tåg kommer rusande.

Hon var inte förälskad i sin torftiga uppväxtmiljö på samma direkta sätt som Pastior var förälskad i lägret, men hon kunde heller aldrig hålla de obehagliga, förnedrande upplevelserna helt utanför sig medan de pågick, och efteråt vägrar hon glömma. Hon är intensivt sysselsatt med att packa upp detta bagage som hon inte har bett om att få, att förstå och formulera det som hon inte alltid kunde formulera för sig själv medan det hände.

I essän beskriver hon hur det närvarande ständigt river upp det förflutna för henne: ”Blandningen med det närvarande frilägger ondskefullt den tredje, femte eller tjugonde fasetten från den tid som var, det oansenliga, gömda nät av trådar, som på den tiden låg för nära bakom eller för långt borta framför ens synfält.” De associationer tillbaka till det förflutna som väcks av någon detalj, som nattlinnet i sovvagnsannonsen, hjälper henne att minnas, att förstå det som hänt ur en ny vinkel, samtidigt som de förhindrar att såret någonsin läks.

Leder detta till att hon upprepar sig? Ja, hon kretsar alltid kring samma motiv: situationer av kontaktlöshet, korruption, svek eller mod. Hon vägrar släppa taget om sina år i den rumänska diktaturen. Man skulle kunna säga att hon håller diktaturen i ett hårdare grepp än den höll henne då: för henne handlar det om livet, om att inte förlora sina minnen, sitt förstånd; så viktig var hon aldrig för dem som trakasserade henne.

Borde hon inte sluta älta sitt förflutna? Den frågan har hon fått några gånger, och hon har svarat att när tyska författare ältar 1968 anses de fortfarande skriva om samtiden, vilket ju är det finaste en författare kan skriva om, men om någon berättar om 80-talets Östeuropa säger man: ”Ja, ja, det där vet vi redan, det räcker nu.” Men det är inte bara i det kommunistiska Östeuropa som människor har haft anledning att tänka ”idag hade jag helst inte velat träffa mig själv.”

bokomslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

För mig är det just hennes egensinniga associationer, och hennes sätt att formulera sig med precision kring dem, som gör att hon är en författare som stannar kvar på botten inom en när man lärt känna henne. Att vara författare har blivit allt mer lika med att vara en person som häller ut sina såriga dagboksanteckningar inför publik. Idealet är att läsaren ska komma författaren så nära som möjligt, och vi vill tro att vi kommer närmare ju mer självbiografiskt och oredigerat materialet är. Men litteraturen fungerar enligt sina egna, paradoxala lagar: ju mer självbiografisk en författare blir, desto ytligare blir texten.

Det är värt att uppmärksamma att Müller arbetar på ett annat sätt. Trots att hennes ämne alltid, i någon form, är de skador byn och diktaturen har tillfogat henne kan man inte anklaga henne för att vara en författare som bara redovisar sitt privatliv. Hon släpper istället in läsaren till en djupare nivå inom sig – ytan befinner sig utom synhåll och vi vandrar genom en gruvgång av rädslor och associationer, en nivå dit vi sällan släpps in hos andra författare – samtidigt som hon är noga med att behålla sitt avstånd till läsaren. Efter att ha läst Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv vet man inte mycket mer om privatpersonen Herta Müller än man vet om Shakespeare efter att ha läst Macbeth.

Oskar Pastior dog 2006 och sedan dess har Herta Müller slutfört Andningsgunga på egen hand. Eller rättare sagt: hon har fortsatt att skriva den tillsammans med minnet av honom.

Jag tittar i hans dikter när jag söker något, tills jag hittar något som gör att jag kan gå vidare.

Hon frågar sig vad Oskar hade tyckt om den eller den formuleringen, berättar hon, och när hon som avslutning på författarbesöket i Stockholm säger att hon vill att boken ska göra honom rättvisa hörs det hur mycket det betyder för henne. Detta stränga krav på det egna skrivandet är bekant för den som läst hennes böcker. I essäboken Der Teufel sitzt im Spiegel skriver hon:

Innan jag skriver en mening betraktar meningen mig. Jag börjar skriva den när jag tror mig veta hur den ser ut. Men varje gång visar det sig att jag inte på långt när vet hur den ser ut när jag tror mig veta det. Jag måste söka och söka. Ständigt söka nya ord och nya ordföljder för att träffa det som meningen består av. För att sätta ihop meningen så som den ser sig själv.

Det är en lögn om jag inte skriver meningen så som den uppfattar sig själv. Lögnen förblir inte tyst. Det är en lögn som skriker. Det är som när man ser någonting och påstår sig se något annat. Det märker man själv, det märker framförallt meningen, och den visar det inte bara för mig, den visar det för alla som läser den, att den inte är sådan som den ser sig själv. Alla som kan läsa märker det.

Det är inte det ord som kommer först, som tränger sig före de andra, som nödvändigtvis är det bästa. Det första ordet kan vara en kliché, som hindrar de rätta orden från att komma fram. Det syns i hennes texter att hon inte ger sig förrän hon tagit sig förbi klichén och nått fram till ett uttryck som hon känner är hennes eget.

Av det hon skriver och säger förstår man att hon är övertygad om att det är möjligt att säga något väsentligt, något som rör vid verkligheten, om man är beredd att arbeta. Ur det arbetet kommer det egenartade, exakta språk som gör att man som läsare litar på henne.

____________

Herta Müller är född 1953 och bor numera i Berlin. Hon debuterade med novellsamlingen Niederungen, utgiven i Rumänien 1982 samt i Västtyskland 1984. Efter debuten har hon huvudsakligen skrivit romaner och essäer. Niederungen kom på svenska 1985 som Flackland och sedan dess har hon blivit flitigt översatt. Tio titlar finns på svenska, de båda senaste kom i år: essäsamlingen Hunger och siden samt en reviderad nyutgåva av Flackland, där de stycken som ströks av den rumänska censuren har återställts.

Oskar Pastior föddes 1927 i Sibiu, Rumänien. Han debuterade 1964, vann snabbt uppskattning för sina första två diktsamlingar, men flydde till Västtyskland 1968. Han var en produktiv författare, belönad med en rad litteraturpriser, och har även varit verksam som översättare. Pastior avled 2006. Ett urval av hans dikter har översatts i Lyrikvännen nr 5 2011; några böcker av honom har inte utkommit på svenska.

- Klicka här för att läsa Richars Swartz om Hertha Müllers bok Immer derselbe Schnee und immer derselbe Onkel

Print Skriv ut

Skriv en kommentar, ställ en fråga, skicka en hälsning här