DIXIKON

Av JAN NORMING

Nyligen köpte jag ett mollskinnshäfte, eller snarare block, hos Blackwell på Broad Street i Oxford, ”Moleskine, the legendary notebook of Hemingway, Picasso, Chatwin”. Att sprätta plasten, lossa resårbandet och öppna den svarta boken med sina rundade hörn är en handling laddad med innebörder. Jag törs nästan inte. Småningom, efter en viss självövervinnelse, börjar jag fylla sidorna. Helst ska det vara en olinjerad Moleskine, ett slags fetischism antar jag, en besvärjelse. Inte går det bättre för det. Och ändå, varje gång erfar jag den där stilla upphetsningen.

Inför resan till Australien, när han skrev The Songlines, lär Bruce Chatwin ha beställt hundra stycken. 1986 upphörde tillverkningen hos det lilla familjeföretaget i franska Tour. -  Le vrai Moleskine n’est plus, deklarerade ägaren till pappershandeln på rue de l’Ancienne Comédie i Paris, där Chatwin under åren länsat lagret och bunkrat. Tolv år senare togs produktionen upp igen i Italien.

Chatwins böcker är sinsemellan olika, från den starka debuten med reseskildringen In Patagonia (Penguin Classics).Utz en liten tät roman om en samlare i Prag. Men hans stil är sig lik, föredömligt knapp och klar, möjligen något han lärde sig när han katalogiserade antika föremål på Sotheby’s. Chatwins fäbless för ting med en historia är omvittnad, också det en yrkesskada från åren i skrubben på Sotheby’s där han slutade som expert på impressionismen, och om proveniensen inte alltid höll vad den lovade dög en bra historia – hans privata Matisse var målad av Matisses faster om man frågade honom. till

Han samlade på saker och – celebriteter. Det klassiska ungkarlsetablissemanget Albany i Picadilly var ett kändisnäste befolkat av författare, konstnärer och artister. På trottoaren utanför låtsades man inte om varandra. På kvällen dinerade man ihop. En av Chatwins grannar var skådisen Terence Stamp som gjorde Samlaren på film efter Fowles roman. Stamp var först något reserverad. Han fick för sig att Chatwin försökte pracka på honom femtio ex av In Patagonia. Susannah Clapp återger episoden i sin bok With Chatwin. Senare lärde de känna varandra. Stamps favorit bland Chatwins böcker var What Am I Doing Here?. Hans enda invändning var att man aldrig fick veta vad Chatwin gjorde där.

Chatwin föredrog små kyffen i långa korridorer som för tanken till internat, hotell. Kanske var det där han kände sig hemma, i det provisoriska, det tillfälliga. Det sparsamma möblemanget bestod av noga utvalda föremål, en blå bönematta, en gustaviansk stol, kungen av Hawaiis överkast, ett lackbord av legenden Eileen Gray som han senare skulle leta upp i Paris. Innan begreppet fanns praktiserade han compact living, som om han bodde i en hytt, en kupé.

Chatwin

Alltid på väg, rastlöst resande, världsnomad och salongslejon med boots från The Russell Moccasin Company, specialsydd ryggsäck av mjuk, mörk kalv för mollskinnshäftet, Mont Blanc-pennan, ett par glasögon som han fått av Werner Herzog, böcker samt en burk sardiner och en halvflaska Krug för alla eventualiteter.

En gång stod jag i en bergsregnskog i Costa Rica när jag till min häpnad fick se en ung man i kaki jaga en stor blå fjäril med håv. Med ens var han borta igen, försvunnen i den ångande skogen. Kvar i gräset låg ett nummer av Atlantic Monthly. Minnet av den blonde ynglingen får mig alltid att tänka på Bruce Chatwin. Susannah Clapp var hans redaktör på Jonathan Cape. Hon tecknar ett känsligt porträtt av författaren i sin bok. Omslagsfotot föreställer en ung man på pinnstol med klar, blå skolpojksblick och mockasiner. Vem var han? Det går väl inte att säga om någon, än mindre om Chatwin. Säg nästan vadsomhelst och motsatsen är lika sann, skriver Nicholas Shakespeare i sin monumentala biografi Bruce Chatwin. Clapp är inne på samma spår. Munk och glamour boy, asket och estet, ensamvarg och febrigt social, hemlighetsfull och pratsjuk, inte för inte kallades han Chatterbox, en muntlig berättare av guds nåde och imitatör av rang. Någon minns att han var oavbrutet underhållande men kommer inte ihåg ett ord av vad han sa.

Inte nog med det, till fulländning behärskade han även konsten att vara någon annanstans, helst på andra sidan jorden, frånvarande men ständigt namnet på allas läppar. Författaren Martin Amis var för sin del misstänksam och lät sig inte övertygas om hans storhet. Vid ett tillfälle råkar han få syn Chatwins nätta sovsäck med sin Club Class-sticker: ”-  that just about sums him up”. När de två slutligen möttes slog Chatwin knock på Amis. Denne tyckte sig ha blivit påmind om hur ”- intense the pleasures of conversation can be”. De hade talat om romantisk poesi. Det kan mycket väl ha varit Chatwin när han var som påhittigast, skriver Clapp, eftersom hans luckor i engelsk litteratur var legio.

Till bokhandeln

Var det sant att han sagt upp sig från Sunday Times i telegram, ”Gone to Patagonia”? Alla har hört det, ingen har sett det. Rykten cirkulerade och myten växte. Han skrev sitt liv, levde sin litteratur. Ledtrådarna var villospår. Han odlade omsorgsfullt myten om sig själv. Och varför inte. Det torde vara varje författarens oförytterliga rätt. Att bringa klarhet är biografens sak. Clapp och Shakespeare gör vad de kan, bitvis briljant. Ändå är och förblir han en gåta.

Bruce Chatwin dog vintern 1989 i sviterna av AIDS. Den sista tiden låg han i en sjukhussäng i Oxford. Några år tidigare hade han bränt högar av brev, kartotek, anteckningsböcker. Men allt gick inte upp i rök. Något blev kvar. Återstoden av hans arkiv finns deponerat i Modern Western Manuscripts Room på Bodleian Library i Oxford ett stenkast från Blackwell på Broad Street, 41 lådor närmare bestämt. Lådorna 31-35 innehåller 85 mollskinnshäften från 1962-1988. Nästa år, 2010, blir de offentliga.

Jan Norming