Just när jag lagt boken åt sidan och börjat tänka på denna presentation, kom nyheten att Morte di un uomo felice valts att ingå i la cinquina, de fem finalisterna till Premio Campiello, ett av Italiens mest kända och erkända. Det skapades av en venedigfamilj med stöd från Venetoregionens företagare. För att finna en segrare bland de bästa romanerna för året skall en särskild jury i slutet av maj nominera fem finalister. Hela sommaren pågår olika evenemang där dessa presenteras och presenterar sig inför publik. I början av september samlas en utvald skara i Palazzo Ducale för att följa röstsammanräkningen från La Giuria dei Trecento, de trehundrades jury. En andlöst spännande historia som i allmänhet avslutas först fram mot midnatt och sänds direkt i Raiuno.
Nåväl, Giorgio Fontanas bok är en roman – men är också ännu en faktaspäckad uppgörelse med 70-talets terrorism, då domarkåren levde under ständigt hot och dussintals magistrati avrättades på gatorna på väg till maktens symboler, domstolspalatsen. Bland dem finner vi romanens huvudperson, Giacomo Colnaghi (uttalas Kålna:gi), 37, åklagare i Milano, en man som bär på asketiska drag i sin kärlek till ett omöjligt jobb, det att skipa rättvisa i ett samhälle där våldet lurar på gator och torg. Men som också är tillräckligt frivol för att uppskatta smörgåskreationerna på baren tvärsöver gatan från domstolen.
Alla läsare av Dixikons italienska avdelning vet redan att rättvisa, terrorism och övergrepp är stående ämnen för italienska intellektuella. Jag har presenterat tre, var och en på sitt sätt, enastående verk, som skrivits av söner och döttrar till de magistrati som mördades under detta 70-tal. Där finns La Stampas chefredaktör Mario Calabresis Spingendo la notte più in la. Umberto Ambrosoli som beskrev mordet på hans far, Giorgio, som mördades för att han gjorde en självständig och orädd utredning om maffians inblandning i den milanesiska bankvärlden. Och så Benedetta Tobagis två böcker: Come mi batte forte il tuo cuore och Una stella incoronata di buio.
Giorgio Fontana har skrivit något helt annat än föregångarna. Inledningen är en berättarteknisk finess. Dunque volevano vendetta, de vill alltså hämnas, tänker Giacomo medan han samlar sig till ett svar. Framför honom finns ett trettiotal vänner och anhöriga till en viss Vissani, känd kirurg och medlem av kristdemokratiska lokalföreningen. 9 januari 1981 mördades han av en pistolkula, kaliber 38 SPL. En tämligen okänd organisation, Den kämpande proletära formationen, tog på sig ansvaret, skriver Fontana. En uppdiktad version – men inspirerad av en dramatisk verklighet.
Det är Colnaghi som har ansvaret för utredningen av mordet. Han har organiserat en liten specialstyrka med två särpräglade personer som bistår honom. Men nu står han alltså inför Vissanis vänner och anhöriga och undrar hur han skall svara. För Vissani tillhörde kristdemokraternas högerflygel och det är inget som inger Colnaghi någon entusiasm, trots att han själv betraktar sig som en troende katolik. Allt hade också gått väl på mötet ända tills Vissanis 17-årige son hade ställt frågan: ”När ni fått tag på mördaren – vad händer då? Hur många år kan han dömas till? Och sedan – sätts han på fri fot?”
Medan utredningen långsamt arbetar sig vidare, lever Colnaghi sitt vanliga liv. Hustru och son på landet för sommarsemester, han själv i en hyrd tvårummare nära domstolen. Han vill inte förlora någon tid på transporter. Han besöker sin gamle polare Mario som är en misslyckad men romantisk bokhandlare. Han slår sig i slang med barbesökarna i Milanos periferi och funderar på sig själv medan han åker spårvagn. Låter kanske något banalt och tråkigt. Men Giorgio Fontana har skrivit en bok man inte lägger ifrån sig förrän man kommit fram till det oundvikliga slutet. Efter ett intensivt arbete lyckas åklagartrion spåra terroristledaren Meraviglia (bara det namet!). Han förhörs av Colnaghi som väljer att inte gå in på brottsplatsundersökningarnas detaljer. Istället ställer han frågor för att förstå hur en terrorist fungerar, hur han tänker.
Det har blivit en av de bästa skildringar jag läst om hur folk levde och tänkte under terroriståren, Gli anni di piombo. Vad som hände i det allmänna medvetandet medan bomberna slet folk i stycken och oskyldiga föll offer för attentatsmännens kulor. Allt understött av Fontanas språk, som är enkelt och okonstlat men utstuderat finessrikt. Fontana organiserar, förenklar och fördjupar insikten om den här perioden med allt spaningsmaterial och åklagarutredningar väl samlade i minnet.
För den som vill förstå vad som hände i Italien under de här åren är detta en bra vägvisare. Småningom får vi veta om också De trehundrades jury är av samma mening.
– E-bok istället? Klicka här för att komma till en nätbokhandel med italienska e-böcker
– Se en intervju med Fontana här