Berättelsen om Adam och Eva har ofta tagits i anspråk för att försöka förstå vissa grundläggande drag hos mänskligheten: Var kommer vi ifrån? Har vi alla samma ursprung? Hur kommer det sig att vi känner skam? Och varför är vi så hemskt osams? Ola Sigurdson finner Greenblatts bok om denna berättelse om människans ursprung vara en fascinerande och bildande resa från det bibliska vittnesbördet till vår egen tid.
Enligt J. R. R. Tolkien, i hans essä On Fairy-stories, är berättelser ett sätt att skapa gemenskap mellan människor. Att fråga om berättelsernas ursprung är samma sak som att fråga efter språkets och medvetandets ursprung. Jag berättar – men kanske framför allt berättas – alltså är jag. Vi berättar ständigt berättelser om vårt ursprung för att förstå vilka vi är nu, både som individer, familjer, gemenskaper, länder och som en hel värld. Berättelser är med andra ord inte ett slags lyx, efter att ha klarat av arbetet för dagen, utan har en konstitutiv betydelse för hur vi förstår oss själva, och därmed också för vad vi finner nödvändigt att arbeta med.
Om alltså berättelser blir ett sätt att fråga efter vilka vi är, är det inte långsökt att tänka sig att detta är en av de grundläggande anledningarna till den ständiga och omfattande konsumtionen av berättelser i vårt samhälle, både i form av litteratur men givetvis också genom film, videospel, veckotidningar, sociala medier. På sätt och vis borde därför litteraturvetenskap, som den systematiska träningen i att kritiskt analysera berättelser, vara den allra mest grundläggande vetenskapen, om vi vill förstå oss själva och vår plats i tillvaron.
Vissa berättelser är eller har varit viktigare än alla andra, inte minst sådana som handlar om mänsklighetens ursprung. Den framstående renässansforskaren Stephen Greenblatt diskuterar i sin bok The Rise and Fall of Adam and Eve en av de berättelser som betytt mest för det västerländska medvetandet, nämligen just berättelsen om Adam och Eva, det första människoparet, från Första Moseboken. Gud skapar man och kvinna i Edens lustgård, de låter sig frestas av ormen och faller, blir utdrivna ur lustgården och historien börjar.
Det här är en berättelse som ofta tagits i anspråk för att försöka förstå vissa grundläggande drag hos mänskligheten: Var kommer vi ifrån? Har vi alla samma ursprung? Hur kommer det sig att vi känner skam? Och varför är vi så hemskt osams? Greenblatts bok är en fascinerande och bildande resa från det bibliska vittnesbördet till vår egen tid. I korta drag är det fem stationer som är särskilt viktiga för att förstå den roll som berättelsen om Adam och Eva har spelat och i viss mån fortfarande spelar i den västerländska kulturen, enligt Greenblatt.
Till att börja med handlar det om varför just berättelsen om Adam och Eva kommit att få den centrala roll som den faktiskt har haft. Av alla berättelser i bibeln var det knappast självklart att denna skulle ha fått den roll den faktiskt fick. Det skulle till exempel varit möjligt att den bibliska berättelsen börjat med judarnas ursprung snarare än hela mänsklighetens. Men det finns flera skäl till varför berättelsen om Adam och Eva accepterades i kanon, både av judar och kristna. Bland annat för att berättelsen leder det judiska ursprunget tillbaka till det mänskliga ursprunget och därför också ger en förklaring till judarnas utsatta situation. Ett annat skäl till att berättelsen blivit så central i den kristna kanon, som Greenblatt märkligt nog inte uppehåller sig vid, är att Paulus talar om Kristus som den andre Adam, vilket naturligt nog också riktar ett intresse mot den förste Adam.
Den andra stationen är kyrkofadern Augustinus i början på 400-talet som insisterar på att berättelsen skall tolkas bokstavligt. Till skillnad från andra kyrkofäder, som menar att den nog bör läsas allegoriskt, alltså som ett slags liknelse, menade Augustinus att berättelsen om Adam och Eva nog verkligen har hänt. Därmed kom en bokstavlig tolkning att, ödesdigert nog verkar Greenblatt mena, etableras i den kristna traditionen som den självklara tolkningen. Inom parentes vill jag påpeka att detta är en långt ifrån självskriven hållning: det är tämligen uppenbart att Adam och Eva kan förstås som personifikationer snarare än verkliga personer, eftersom ”Adam” på hebreiska helt enkelt betyder ”människa” och ”Eva” betyder ”att ge liv”. Berättelsen handlar därför om var och en av oss, snarare än konkreta personer. Jag undrar om inte också Augustinus – som emellertid inte läste hebreiska – var mer medveten om detta än vad Greenblatt låter påskina.
Hur som helst ledde Augustinus bokstavliga förståelse av Adam och Eva till en mängd spekulationer om det första paret: hur såg de ut innan syndafallet, hade de sex med varandra i paradiset eller först senare, och vad var det för slags frukt de åt? Den som på allvar lyckas framställa Adam och Eva som ett verkligt par av kött och blod är, enligt Greenblatt, ingen mindre än den engelske poeten John Milton i Paradise Lost. Influerad av såväl Augustinus, den kristna floran av spekulationer efter Augustinus och den gryende naturalismen hos den italienska renässansen lyckas Milton i sitt poem förena dessa i ett aldrig överträffat porträtt av det första paret.
Greenblatt uppehåller sig länge vid Milton och det märks tydligt hur mycket han uppskattar Paradise Lost. I denna tredje station tolkas berättelsen inte bara bokstavligt historiskt utan blir också konkret påtaglig på ett sätt som inte skett innan. Adam och Eva framstår som aldrig tidigare som människor av kött och blod.
Den fjärde stationen handlar om hur denna höjdpunkt också blir anledning till att den bokstavliga innebörden hos berättelsen undermineras. Påtagligheten hos Miltons porträtt leder till en trovärdighetskris för berättelsen, eftersom en mängd följdfrågor anmäler sig. Hade Adam en navel? Varifrån kommer alla de människor som generationen efter Adam och Eva befolkade jorden? Var ligger paradiset och finns det några lämningar av detta? Dessa frågor och många andra undersöktes noga och grundligt, och resultaten var ofta nedslående för dem som ville upprätthålla berättelsens bokstavligt historiska innebörd. Till att börja med var filosofer, teologer och historiker mer försiktiga med att framföra sina försåtliga frågor, i pietet mot vad som uppfattades vara kyrkans grundläggande position eller åtminstone dess makt, men så småningom kunde skepsis, tvivel och ironi bekännas allt mer öppet, som hos Voltaire. Själva grundvalen för att tolka berättelsen om Adam och Eva bokstavligt raserades, både genom naturvetenskapliga upptäcker – Darwins evolutionslära ger knappast något historiskt stöd för berättelsen, tvärtom – men också av vad vi skulle kunna kalla mer litterära skäl.
Den femte stationen är nu. Greenblatt menar att behovet av berättelser som talar om vår existentiella belägenhet knappast har försvunnit. Darwins evolutionslära i någon av dess senare tappningar fyller inte den funktionen, enligt Greenblatt, eller bör åtminstone inte göra det. Evolutionsläran har visserligen använts som ett slags grundläggande berättelse, bland annat för att motivera marknadsliberalism och eugenik, men detta är vantolkningar enligt Greenblatt.