Wojciech Tochman & Grzegorz Wełnicki – Eli, Eli

WebAv PETER JOHNSSON

Den känns som ett ångestfyllt skrik rakt ut i västvärldens tomrum, den polske reportern Wojciech Tochmans och fotografen Grzegorz Wełnickis bok Eli, Eli, en bok om slummen i Manila på Filippinerna och samtidigt en bok om något så makabert som fattigdomsturism.

Vi var en ganska stor grupp som anlänt för att fotografera fattigdom. Vi hade flugit in från Madrid, Paris, Frankfurt, Warszawa, London, Moskva, Tel Aviv, Sydney, Toronto och New York. Kortfattat skulle man kunna skriva: från det Långt bort liggande Väst. Vi kom till Adriatico-gatan, en gata full med vita människor. Här slängde vi av oss våra ryggsäckar på hostel Frendlý och där vid receptionen läste vi anslaget, riktat till upptäckare och uppsatt under Lonely Planets varumärke: True Manila! Se Manilas verkliga ansikte! Besök staden som inte är tillgänglig för turister! Free of Charge! Samling klockan fem p.m. vid hotell Where2Next som ligger alldeles intill.

En man som i boken bara benämns som Edwin N. organiserar de makabra utflykterna för hågade turister, i första hand fotografer från den rika västvärlden. Gratis är det inte i slutändan och Wocjiech Tochmans och Grzegorz Welnickis reportageresa slutar med att de om natten får fly Manila när Edwin N. hyr två välbyggda gangsters för att mörda dem. Detta faktum är dock en bisak, för journalisten och fotografen liksom för läsaren, och det är också så det helt riktigt framskymtar i slutet av boken.

Vi går framåt längs den breda gatan. Vi är omgivna från alla håll; framför oss och bakom. Ingen vit människa passerar här förbi obestraffad. Bäst att se upp. Edwin går längst fram och hans kollega bevakar längst bak så att ingen av oss skall komma bort här inne i slummen. Och vi är inte disciplinerade. Någon stannar alltid upp; fångar in sitt motiv, zoomar eller ramar in sin bild med objektivet. Var och en ser något extra; något för bara sig. Eller kanske mer för någon annan? Var och en förstår att så nära kommer han eller hon förmodligen aldrig någonsin mer få tillfälle att skåda fattigdomen in i ögonen. Wait! Wait! Bara en bild till!……….

En ung tysk tar upp en ett barn i sin famn och trycker det ömt intill sig just så lång stund att den andre unge tysken kan ta en bild av denna varma och ömmande gest. Det kommer att se bra ut; mycket bra: en lång, vithudad (enligt regelboken fotograferad med ett 60-filter) ung man med blå ögon och ett brett vitt leende , håller med säkert grepp ett svartmuskigt barn i sin famn och kysser det på faderligt vis……
Det är den vite mannen som dikterar innehållet i bilden. Den vite delar frikostigt med sig av sin vithet; och de mörkhyade barnet – bestört men nyfiket – sina löss. Den blonde kommer att upptäcka dem nästa dag, eller några dagar senare när han sitter på Lufthansas jumbojet och mellan andra vita i ekonomiklassen dricker öl, serverade i plastmuggar. Det kommer att bli hans största geografiska upptäckt; hans enda verkligt upplevda filippinska erfarenhet! Den unge tysken sätter ned barnet på marken. Han vet inte barnets namn. Han frågade ej. Vi går! Vi går vidare! Vidare!

Wojciech Tochman är en erfaren polsk reporter som tidigare givit ut ett flertal böcker, bland annat om Rwanda. I Manila var det därför inte första gången han konfronterades med världens elände. Att det skulle finnas något sådant som ”poorism”, fattigdomsturism, det visste jag inte, säger han i en intervju med den polska dagstidning, Gazeta Wyborcza, för vilken han arbetar sedan år tillbaka.

Självfallet åkte Wojciech Tochman inte heller dit som turist. Upprinnelsen till den bok som är hans och fotografen Grzegorz Wełnickis gemensamma arbete är helt annorlunda. Grzegorz Welnicki är den yngre av de två. Det var när han vid tjugofyra års ålder miste sin far som han begav sig till Manila för att vistas tillsammans med människor som bodde på en kyrkogård. Där blev han nära vän med flera av människorna i Manilas slum och där lärde han också känna Josephine Vergary, en kvinna med en hudsjukdom som medfört att hennes kropp liknade ett sjukt träd med svulster över hela kroppen. Han bestämde sig för att försöka hjälpa henne. Han  sände också några av sina bilder på denna sjuka kvinna till Gazeta Wyborcza.

Wojciech Tochmans och fotografen Grzegorz Wełnicksis har tillsammans gjort en bok som mer än berör. Den river om och den river upp. Ingen kan gå denna bok känslolöst förbi. Ingen kan lägga denna bok ad acta utan att ställa sig själv de grundläggande frågorna om livet och världens orättvisor. De deltar själva delvis i spektaklet, men står samtidigt vid sidan av det. Det är och förblir reporterns roll liksom det rättvisa rättfärdigandet. Mer än en reporter känner igen sig, mer än en reporter känner igen ångesten under huden. Men från detta finns ingen utväg, och ångesten måste förbli den empatiske reportens livsbörda. Den sanne reportern är aldrig turist. Wojcich Tochman till Gazeta Wyborcza:

Turisten står alltid i jämförelse med reporten på en från början förlorad plats. För vad är anledningen till att han eller hon beger sig dit? Varje förklaring till varför turisten beger sig in i slumsen för en promenad förefaller torftig. Turisten har inget att ge de människor som bor i slumsen. För det mesta bryr han eller hon sig inte ens om att presentera sig för de människor som lever där. Det gör reportern. Reportern förklarar också varför han eller hon är där, vad som är syftet med besöket. Det är möjligt att någon inte tycker om det, men det är något konkret: jag är här, jag pratar med er, jag har ett syfte med mitt besök,  jag vill skriva om ert område, meddela världen. Reporten är där under dagar, veckor, kanske månader. Turisten? En timma, kanske tre. Turisten har ingen chans till närmare kontakt med någon människa. Det har reporten. Där finns samtalen, kaffet, skratten, tårarna, tillfälle till ömsesidig respekt. Turisten kan aldrig nå denna närhet och vill kanske inte heller nå dithän, inte uppleva det som finns på andra sidan gränsen. Reportern söker just detta: inlevelse, förståelse för att kunna beskriva.

Eli Eli, är en bok på 133 sidor. Varje avsnitt utgår från en av Grzegorz Welnickis bilder, kommenterade av Wojciech Tochman. Wełnickis bilder är avvägda, välkomponerade och med ett ljus som behagar även där bilden i sig skrämmer eller upprör. Tochmans texter är balanserade, sakliga och med en empati som inte behöver uttryckas i onödiga utläggningar. Bild och text är väl knutna samman. Det är verkligheten i den värld vi lever i, och som här obönhörligt beskrivs, som bryter läsarens invanda mönster och tankar och sänder spjutspetsar av ångest in i varje tänkande hjärta.

Kommentera: