Von fremden Ländern und Menschen

Av IVO HOLMQVIST

En dryg tredjedel in i Göran Tunströms roman ”Juloratoriet” har den unge Sidner, han vars mamma Solveig omkommit när hon cyklat i väg till en körrepetition av Bachs oratorium, träffat den romantiska Fanny Udde som släpper ner sitt långa hår för honom.

Men de blir avbrutna när den kinesiska klockan på dörren till Fannys sybehörsaffär pinglar. Sidner blir kvar i det inre rummet där det finns en väldig svart flygel:

Åh, hans händer darrade, han sprang fram till pianostolen och utan att tänka sig för började han spela Schumanns Von fremden Ländern, det var som att fortsätta flykten in genom ytterligare en dörr. Han kastade huvudet bakåt och flöt iväg. Ett sådant instrument hade han aldrig spelat på!

Likt Orfeus som ger sig till underjorden på jakt efter sin döda Eurydike ger sig Sidners pappa Aron av på väg till Nya Zeeland, inser det dåraktiga i företaget och hoppar i havet innan han kommer fram. Fram kommer däremot Sidner så småningom, och den son han får med Fanny kommer att fullfölja farmors musik när han som berömd dirigent är tillbaka i Värmland för att ta sig an just Bachs oratorium. Det är där denna mycket musikaliska roman börjar.

Hur lät det när Sidner lekte fram Schumann på flygeln? Därom ger boken inget besked. Selma Lagerlöf som avbrutit intimiteterna förebrår i stället Fanny för hennes naivitet, särskilt passionen för den store upptäcktsresanden Sven Hedin.

Hur ska man spela Schumanns Kinderszenen? Man kan följa komponistens egna råd:

”Ansträng dig att spela lätta stycken väl och tillfredsställande, Det är värt mer än att spela svåra kompositioner dåligt … Klinka aldrig på pianot. Spela alltid bestämt och aldrig ett stycke till hälften.”

Alla stora pianister har gett sig i kast med Schumann, mest ihärdigt Jörg Demus, Peter Frankl, Claudio Arrau och Wilhelm Kempff, och det finns filmer från den åldrade Alfred Cortots mästarklasser i konsten att drömma fram Schumann. Kanske har Glenn Gould också spelat honom, i varje fall passar ett annat Schumann-citat in märkligt väl på just honom:

”Du måste inte bara utföra dina stycken med fingrarna utan du måste också kunna gnola dem utan pianot. Stärk din fantasi så att du kan bevara i minnet inte bara ditt styckes melodi utan också de fullständiga harmonierna.”

Gould nöjde sig som bekant inte med att gnola utan piano. I hans Bach-tolkningar hörs inte bara instrumentet utan också pianisten själv. Vissa finner det besvärande, jag uppskattar denna absoluta inlevelse i musiken. Likadant gör Pablo Casals när han spelar Schumann, han nynnar i kapp med den musik han framför, både i cellokonserten och de fem styckena i folkton.

Fast han bara blev 46 hann Schumann med mycket, förutom alla kompositioner också åtta barn med sin Clara, det sista postumt. Under sina båda sista år ansattes han av hörselhallucinationer, oftast en ihållande ton på a – tinnitus? – men ibland musik för full orkester, fylld av änglar och demoner. När det blev som värst försökte han dränka sig i Rhen men fiskades upp och återhämtade sig hjälpligt. Sedan togs han på egen begäran in på ett hospital som var försett med piano. Den 29 juli 1856 var plågan över.

Varför dessa rader just nu om dem som diktat och drömt om främmande länder och folk? Förstås för att det liksom i Chopins fall är jubileumsår. Robert Schumann föddes i sachsiska Zwieckau för jämt tvåhundra år sedan, den 8 juni 1810.

Ivo Holmqvist

____________

– Glenn Gold spelar Bachs Goldbergvariationer (Youtube):

– Pablo Casals spelar Schumanns cellokonsert (Youtube):

Kommentera: