Teckning av Cajal

Handen som ser
Om hjärnforskaren Ramón y Cajal

Ramón y Cajal var inte bara en framstående hjärnforskare, utan en skicklig tecknare. Ren nöjesläsning anser  John Swedenmark om The Beautiful Brain, en nyutkommen, läcker konstbok med några av de tusentals teckningar som återfinns i Cajals arkiv, med inramande texter om hans liv och gärning och status idag
_________

En av de allra första Nobelpristagarna i fysiologi och medicin, Santiago Ramón y Cajal, var därtill en förstklassig tecknare och fotograf. Han hade lika gärna kunnat gå konstskolan som läkarutbildningen – och det fina i kråksången är att han använde sin tecknargåva i forskningen, på ett sätt som gav honom ett stort försprång i samtiden. Ramón y Cajal kartlade neuronerna genom att teckna av dem!

Santiago Ramón y Cajal, självporträtt vid mikroskop

Han var dessutom oerhört skicklig med att utveckla den känsliga tekniken att färga in preparaten innan de läggs under mikroskopet: olika slags vävnader tar upp vissa kemikalier annorlunda än omgivningen, så att de går att urskilja. Dessutom var han pionjär inom färgfotografering redan i början av förra seklet.

Den allmänna uppfattningen när Ramón y Cajal började var att hjärnan var en amorf massa. Han kunde visa att nervsystemet består av miljontals celler av olika fason som interagerar, och lyckades till slut övertyga världen: först om att teckningarna var riktiga avbildningar och inte bara fantasier; därefter om att neuronerna faktiskt existerar i samspel. Det hjälpte också till att han var en lysande stilist och gav ut ännu levande litterära klassiker såsom självbiografin och en samling aforismer från många års sittning på favoritkaféet.

Neuroner bildas alltså i många olika former och är oerhört tätt inbördes sammankopplade, åt alla håll. Ramón y Cajal hade inte den utrustning som behövdes för att förstå hur de kommunicerar, men hans gissningar har bekräftats under 1900-talet, och det finns bara en punkt där hans rön och beskrivningar har kommit att ifrågasättas; jag återkommer till det.

Nu har det publicerats en läcker konstbok som återger några av de tusentals teckningar som återfinns i hans arkiv, med inramande texter om hans liv och gärning och status idag. Dessutom har bilderna trevliga upplysande kommentarer som gör The Beautiful Brain (2017) till ren nöjesläsning.

Klicka på omslaget för att se några av bokens illustrationer

Men det allra första som slår en är kärleksfullheten i återgivningen. Han älskar verkligen dessa celler, och inte som ett bevis på Skapelsens underverk utan för deras egen skull. Och inte bara neuroner utan även gliaceller som de stjärnformade astrocyterna. Apropå Purkinje-neuronerna, som är så iögonenfallande att de upptäcktes redan 1837 av en tjeckisk forskare, frågar Ramón y Cajal: ”finns det i våra parker några träd som är mer eleganta och ymniga än Purkinjecellerna i cerebellum”.

Han smeker fram bilderna, men är samtidigt oerhört pedagogisk och beskriver hur trafiken går med hjälp av pilar, bokstäver och perspektivförskjutningar — en av författarna i boken ser honom som en föregångare till kubismen. Neuronerna får därmed individualitet – i kontrast till dagens färggranna återgivningar av blodflödesmätningar eller spårämnen, som ofta presenteras som snapshots av vad som pågår inuti hjärnan men egentligen är diagram över statistiska samband innanför ett stort antal mätningar.

Jag tänker på detta som att handen ser. Den som har ett uppövat tecknarhandlag tränar därigenom också upp seendet, och kan då göra ännu bättre och mer väsentliga teckningar. En god cirkel, betingad just av nervsystemets förmåga till inlärning genom att nya kopplingar skapas mellan celler och att nya celler bildas som kan utformas efter vad de behöver fylla för funktion.

Cajal – Retina

Och det är just i den här frågan som Ramón y Cajal är på kant med mycket av utvecklingen inom den senaste neurologin. Han hävdade att det inte sker någon nybildning i den vuxna hjärnan — eller rättare sagt uppstod det i hans namn en dogm beträffande detta som dominerade under större delen av nittonhundratalet, ända tills de nya forskningsmetoderna hittade andra fakta, inte minst tack vare att det var aktiv hjärnverksamhet som kunde studeras, samt den viktiga insikten att försöksapor i bur blir deprimerade, så att deras nervcellstillväxt hämmas. Elizabeth Gould har presenterat intressant forskning på (tämligen) lyckliga primater och drar sig inte för att uttryckligen angripa Cajal-dogmen.

Vilken sida Ramón y Cajal själv skulle stå på idag är förstås utom allt tvivel. Den pågående interkonnektiviteten är hela tiden underförstådd i hans skisser. Jag tänker bara på en sån sak som att porträtten av enskilda celler eller system ofta mynnar ut i en generell sammanfattning, ungefär: ”och sen kilar det här vidare till resten av hjärnan”, vilket ju implicit ger ett löfte om den bild av hela det individuella konnektomet som vetenskapen nu är på väg att kunna åstadkomma. Konnektomet är en systematisk beskrivning av alla existerande förbindelser i vad som brukar kallas ”det mest komplexa föremålet i hela universum”: den mänskliga hjärnan.

Om det alltså är handen som ser: om övning och begåvning har skapat nya kopplingar unika för individen Santiago Ramón y Cajal, då kan det vara lämpligt att till sist säga några ord om hans fascination för näthinnan och dess anslutna neuroner. Han förklarade med en vacker skiss varför informationen från respektive öga går till motsatta hjärnhalvan – annars skulle vår bild av världen inte hänga ihop. Han visade också i detalj hur nervändarna leder till olika delar av hjärnbarken, där informationen tolkas på flera olika sätt samtidigt, och dessutom styr ögonrörelserna automatiskt.

Så att om det nu hos en viss person finns en förbindelse (som de flesta av oss alltså saknar) mellan handmotoriken och själva seendet innebär det en avsevärd förstärkning av själva ögats resurser. Jag kan inte låta bli att associera till en ung forskare i Wien vid samma tid, som i avhandlingen ”Om afasi” beskrev det systematiska samspelet mellan de olika sektorer av hjärnan som är förknippade med vår språkanvändning, inklusive skriften. Hans namn var Sigmund Freud.


John Swedenmark

John Swedenmark

Översättare, kritiker och författare. Medlem i redaktionen för tidskriften Divan

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

1 kommentar

  1. Intressant presentation om boken The beautiful brain.

Kommentera: