Av ÅKE MALM
Hur är det möjligt att en liten lägenhet på 50- 55 kvadratmeter i Monaco kan uppta landets hela uppmärksamhet i två månader?
Frågan ställs av talmannen i deputeradekammaren Gianfranco Fini i det mest efterlängtade TV-talet på lång tid.
Det här är en historia som utvecklats till en dramatisk följetong sedan 29 juli. Ekonomin har bromsat, hundratals företag har slagit igen och tiotusentals nya arbetslösa fyller gatorna med demonstrationer och protester. Men politikerna sysslar med denna dåligt underhållna lägenhet vid Avenue Princesse Clotilde i furstendömet Monaco.
Jag har inte gett mig in i den här historien förrän nu. Vi bloggare har den fördelen att man kan vänta och se hur en historia utvecklas innan det är dags att rapportera.
Starten sätter alltså Fini till den 29 juli. Den dagen höll Partito della Libertàs ledning ett möte och beslöt att utesluta partiets nummer två och medgrundare. Fini hade sysslat med partisplittrande verksamhet och var inte värdig sitt partimedlemskap, ansåg Silvio Berlusconi och därmed en majoritet av partiets ombud.
Dagen därpå startade en av de giftigaste presskampanjer det här landet har skådat. Jag höll på att skriva ”någonsin” men det kan vara en överdrift. Låt oss säga ”på väldigt länge”. Det här är värre än någon spionroman och tämligen komplicerat. Så håll i er nu!
Tidningarna Il Giornale och Libero, den första nominellt ägd av Silvios bror Paolo, den andra deklarerat trogen PdL:s främste grundare, avslöjade att en lägenhet som en förmögen adelsdam, grevinnan Anna Maria Colleoni, testamenterat till högerpartiet Alleanza Nazionale, sålts till Giancarlo Tulliano. Denne är bror till Gianfranco Finis sambo Elisabetta, en blond dam med stora ambitioner. Hon var tidigare Luciano Gauccis älskarinna.
Och vem är då Gaucci? Om honom kan sägas att han tjänade några tiotal miljoner kronor på att äga och sälja travaren Tony Bin, att han var ägare av fotbollslaget Perugia som ett antal gånger kvalificerade sig till div A. Att han är fälld för ”kriminell konkurs”, att han gjort upp med domarna om ett straff på tre år och att han tagit sin tillflykt till Santo Domingo.
Dessa fakta kan verka triviala men vi skall se att de har en viss betydelse i fortsättningen.
Nu säger Fini att hans gamla parti AN äger eller ägde ett tjugotal fastigheter som donerats av sympatisörer. I Monacofallet skickades två personer för att undersöka lägenheten. Dessa konstaterade att den var i mycket dåligt skick och att den skulle kunna användas endast efter omfattande reparationer.
Värdet av lägenheten rörde sig om 300.000 euro. Det beslöts att den skulle säljas och Giancarlo Tulliano informerade att han kände till mäklarföretag som kunde vara intresserade. Så småningom såldes den för 330.000 euro. Kritikerna i Il Giornale hävdar nu att det verkliga värdet var uppemot 1,5 miljoner euro och att Fini organiserat en affär som gett hans sambos familj otillbörliga tillgångar. Så mycket mera som att Giancarlo Tulliano just nu bor i lägenheten ifråga.
Nästa scoop av Il Giornale var när man kunde presentera två dokument i affären. Det ena tillhörde ett off-shorebolag i skatteparadiset Santa Lucia som skulle ha köpt lägenheten för att sedan sälja den vidare till ett annat brevlådeföretag i Santa Lucia. Detta har i sin tur skrivit hyreskontrakt med Giancarlo Tulliano.
Nästa gång det skrällde var när Il Giornale kunde presentera ett ”confidential memo” undertecknat av Santa Lucias justitieminister, Attorney General. Det var ställt till premiärministern och bekräftade att lägenheten i Monaco tillhörde Giancarlo Tulliani.
Ett minst sagt märkligt framträdande. Varför skulle ett ”confidential memo” inom regeringen, läcka ut till en deputerad i Tegucihalpa som sedan läckte det vidare till två tidningar, två konkurrenter, i Santo Domingo? Och hur kunde det komma sig att en skvalleragentur som Dagospia i Rom omedelbart fick veta vad tidningarna i Santo Domingo publicerade.
I vilket fall som helst – de Berlusconi närstående tidningarna kunde citera Santo Domingotidningarna och med det minska risken att bli anklagade för att ha producerat ett dokument som kanske inte alls var äkta.
Någon hävdade att den italienska säkerhetstjänsten var inblandad men då kom dementierna som ett brev på posten.
Ett dygn innan Fini skulle förklara sig kom nästa skräll. Justiteministern på Santa Lucia, Luciano Rudolph Francis, bekräftade att hans uttalande i ett brev till premiärministern var autentiskt. Han bekräftade att hans memo läckts och att det nu pågår en utredning för att ta reda på vem läckan kan vara. Att ett land som Santa Lucia, vars ekonomi till stor del bygger på att vara ett skatteparadis, går ut och avslöjar vem som står bakom två offshorebolag, registrerade i landet, är ännu ett förhållande som väcker frågor.
Och varför vända sig till off-shorebolag när man skall sälja en lägenhet i Monaco, undrade skeptikerna. Och fick till svar att just sådana affärer är vardagsmat i furstendömet.
Sex timmar innan Fini visade sig i TV-rutorna, framträdde dessutom en advokat och förklarade att lägenheten i Monaco ägs av en av hans klienter. Han kunde naturligtvis inte avslöja vem denne skulle vara, men det var fullt riktigt att ett hyreskontrakt upprättats med unge Tulliani. Ett uttalande som togs emot med väldiga portioner skepsis.
Klockan 19 var Fini klar med talet och spelade in det. Videon lades sedan ut på en hemsida som tillhör hans egen stiftelse, Framtid och rättvisa. Detta är numera vardagsmat i Italien. Politiker gör inte längre sina utspel vid presskonferenser. Där skulle de ju behöva svara på frågor som okontrollerbara journalister formulerar.
Silvio Berlusconi började och nu fortsätter Fini med inspelade uppläsningar av uttalanden som alldeles tydligt skrivits med advokathjälp. Berlusconi brukar skicka dem direkt till TV- studiorna som aldrig brukar ställa till problem utan sänder ut dem direkt de kommer.
Finis nio minuter långa försvarstal lämnar många frågor obesvarade.
Nej, han anser sig inte ha gjort sig skyldig till något brott. Förfarandet med att sälja lägenheten var i stort sett riktigt. Kanske kunde man ha fått ett något högre pris och kanske gjorde han sig själv skyldig till att inte granska affären bättre. Och hans vrede när han fick veta att Giancarlo Tulliani var hyresgäst i fastigheten hade varit ”kolossal”. Men Giancarlo hade vid upprepade tillfällen försäkrat att han inte var ägare till fastigheten. Dock är Fini själv tveksam om han skall tro på den versionen.
Allt det här var småpotatis, ansåg Fini, mot den hets och förföljelsekampanj som premiärministern närstående tidningar utsatt honom för.
Nu ville han ge alla ett gott råd: att lugna ner sig, kyla ner situationen och försöka slutföra förverkligandet av regeringsprogrammet. Ett nyval idag skulle ändå inte accepteras av väljarna, hävdade han. Landets situation är så allvarlig att den kräver en stabil regering.
Frågan är nu om Finis utsträckta hand fattas av motståndarsidan. Situationen är onekligen bisarr. Samtidigt som Fini och hans 30-tal närmaste sympatisörer förbereder bildandet av någonting mellan en rörelse och ett parti, lovar man att rösta för regeringsprogrammets huvudfrågor. Fini har en lång serie frågor i vilka han inte är överens med regeringschefen. I första hand gäller det Berlusconis krav på att göra lagar som skall skydda honom från åklagarna. Fini säger sig stå för rättssäkerhet och konstitutionens princip om allas lika inför lagen.
Kan dessa teser förenas med stöd för regeringsprogrammet? Svaret får vi kanske på onsdag då Berlusconi framträder i deputeradekammaren med en regeringsförklaring. Ännu pågår diskussionerna om den påföljande debatten skall avslutas med en förtroendeomröstning eller inte. Fortfarande gäller att Berlusconi anser att han har 316 deputerade med sig. Men oppositionen hävdar att detta är långtifrån säkert.