Rembrandts verkstad - En ung elev och hans lärare

Samhörighet med andra
Cynthia Fleury – Les Irremplaçables

Den franska filosofen Cynthia Fleurys senaste bok Les Irremplaçables har den goda essäns typiska volatilitet: ett växande tankeflöde som tycks uppfunnet i stunden, och som går i dialog med texter från alla epoker i bildningens historia, ända fram till helt aktuella titlar som David Græbers Skuld eller modern psykoanalytisk klinisk forskning.

Fleury unnar sig riktigt långa citat från tänkare som Platon, La Bruyère, Marx, Gramsci och till och med Luke Rhinehart (”Tärningsspelaren”). Men de citerade glider in i framställningen naturligt och visar sig ha överraskande mycket att komma med – som när cyniska konstateranden från den franska hovkulturens dagar om människans pinsamma anpasslighet visar sig vara direkt tillämpliga på dagens prestationssamhälle.

Cynthia Fleury är helt enkelt en mycket bra lyssnare, och har även utbildat sig till praktiserande psykoanalytiker, precis som Julia Kristeva, en tänkare som hon på många sätt liknar; och de har samma intresse för att försvara Upplysningens ideal, samt för att lyfta fram samhällets psykologiska grundvalar. Men Fleury är rättframmare och mer politiskt direkt.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Boken börjar med en återblick på Fleurys tidigare verk: analysen av lidandet i Pretium doloris (”smärtans pris”) 2002, Les Pathologies de la démocratie (”demokratins sjukdomstillstånd”, 2009) och undersökningen av mod som politisk resurs i La Fin du courage (2010). Med utgångspunkt i några antika sentenser ges en beskrivning av nutidsmänniskans avtrubbning och hur den kan botas av verklighetskontakt, till exempel i samband med föräldraskap och sorg. Redan här visar Fleury sin egenart som psykoanalytisk tänkare. Hon grundar psyket inte i det individuella begäret utan i människornas omsorg om varandra. Således beskrivs sorgen, via ett antal ytterst fina läsningar ur världslitteraturen, inte enligt Freud som en förlust av kärleksobjektet, utan som en förlust av den gemensamma framtid som aldrig kommer att äga rum.

Därefter växlar boken tilltal och sätter in nutidsmänniskans avtrubbning i ett samhällsfilosofiskt sammanhang, närmare bestämt utifrån Immanuel Kants beskrivning av Upplysningen som ”människans frivilliga utträde ur sin självförvållade omyndighet”. Och just begreppet omyndighet får en oanad laddning tack vare att de själsliga mekanismerna så initierat tas med i beräkningen. På några glimrande sidor inspirerade av den tyske filosofen Axel Honneth formulerar Fleury tanken att den största ojämlikheten är att många människor fortfarande inte tillåts bli individer; de förblir kugghjul på grund av underordning och inte minst social anpassning, eller anpassning till ett samhälle där allt mäts och beräknas.

Anpassligheten fångas i en ordlek som återkommer boken igenom och till slut blir ett teoretiskt begrepp. Jacques Lacan återvände ofta i sin uttolkning av Freud till fadersnamnet som kärnan av individens underordning: Le Nom-du-Père sammanfattar samhällets och familjens auktoritära, för att inte säga arkaiska grundvalar. Mot detta lanserar Fleury Le Nom-des-Pairs, ”Likarnas namn”. Hon påtalar att subjektet blir till genom adaption och inte genom underkastelse. Att vara som sina likar (pairs) är en minst lika stor drivkraft som lydnaden. Här lutar hon sig också mycket mot Foucault och dennes tanke att makten i de moderna samhällena inte uppstår genom hot om våld utan genom att de underordnade fogar sig i sin underordning – i dag till exempel genom att vi mangrant ställer upp på utvärderingssamhällets drakoniska och obevekliga regim.

Pair (engelska peer) är ett väldigt bra ord, som tyvärr inte får riktigt fäste i svenskan – måhända på grund av vår starka jämlikhetstradition och den tills nyligen tämligen okorrumperade förvaltningskulturen. Det rymmer en sociologisk insikt om nödvändigheten av att vara som de andra, till exempel inom ett samhällsskikt, för att försvara sin plats ibland dem. Anpasslighet, men också direkt livsstil, habitus, som då för den enskilde framstår som självvald.

Botemedlet mot en sån anpasslighet som försätter en i omyndighet är för Fleury uppfostran (éducation). I bokens sista avdelning griper hon återigen tillbaka på Kant, och den här gången på dennes skrifter om pedagogik, som går ut på att moral och tänkande inte kan läras ut genom disciplin. Den nutida pendangen till den insikten formulerar Fleury utifrån en distinktion mellan individualism och individuation. Solo-race vs. ensemblespel. Hon hävdar att strävan efter framgång på samhällets villkor fjärmar oss från vår samhörighet med andra människor.

"Den samtida individualismen är en perverterad individuation därigenom att individen övertalas till att tro att hens strävan efter att bli autonom kan äga rum utan kvalificerad tillverkning av sociala band, eller rättare sagt att det är möjligt att förhålla sig instrumentellt till denna strävan bara för sin egen vinnings skull."

Avslutningsvis drar hon konklusionen att individuation och politik hänger nära samman. Förutsättningen för en rättstat – och kvaliteten hos det vi kallar demokrati – har enligt Fleury ett starkt inre samband med hur pass många som genom att erkänna och analysera sin samhörighet med andra människor har gjort sig myndiga, självständiga och oersättliga.

Ordet irremplaçable (oersättlig) i titeln anger ett oerhört hoppfullt perspektiv, som sätter fingret på den disciplinering som pågår i samhället och föreslår att grundvalen för ett alternativ är odlandet av ens samhörighet med andra människor. Inte minst genomsyras hennes framställning av övertygelsen om att uppfostran är en process som även förändrar uppfostraren i grunden.

Cynthia Fleury ger här en längre presentation av sin bok


John Swedenmark

John Swedenmark

Översättare, kritiker och författare. Medlem i redaktionen för tidskriften Divan

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: