ROM. Kl. 19.47, tisdagen 7 april

Accademia di Santa Cecilias symfoniorkester har hunnit en bit in i första satsen av Giuseppe Martuccis pianokonsert opus 66. Satsbeteckningen är Allegro giusto. Bruno Canino är solist. Då känner jag rörelserna i ryggslutet däruppe på andra radens galleri i den väldiga Santa Ceciliasalen, 2800 platser i Europas största musikcentrum.

Jordbävning igen. Långsamt svajar mikrofonen över scenen. Antonio Pappano på dirigentpulten ser sig omkring medan han fortsätter ange tempi och nyanser. Men ingenting händer och som så många andra gånger: Livet går vidare i väntan på den verkliga katastrofen.

I l’Aquila står man mitt uppe i den. 261 döda har räknats in när detta skrivs. Men räddningsledningen hävdar inofficiellt att åtminstone ett trettiotal personer saknas ännu. La Repubblica gör 12 sidor från katastrofen. Rader av öden följer varandra sida upp och sida ned. På något sätt verkar alla historier likna varandra. Som så många andra historier från de tio jordbävningar som drabbat detta land sedan 1968 då Belicedalen i Sicilien krossades. Alla historier handlar om enskilda människor, variationerna är oändliga men ändå så lika varandra.

Några har klarat sig, andra har dött omedelbart vid skalvet. Andra har dött en långsam, kvalfylld död instängda under rasmassorna, väntande på en möjlig räddning. För några står husen kvar, för andra har bostaden förvandlats till en grushög. Ett livets lotteri.

Lätt att säga. Men det finns andra fakta som påminner om statistikens lotteri.

– En jordbävning med styrka 7 på Richterskalan i södra Apenninerna skulle idag vålla mellan 5 och 7 tusen döda. I Japan bara 50. Ett ännu starkare skalv, 7,5, skulle i Kalabrien vålla mellan 15 och 32 tusen döda. Men i Japan bara 400 i ett tättbefolkat område som Tokyo, skriver La Repubblica.

Det är en forskare vid universitetet i Ferrara, Alessandro Martelli, som undervisar i ”byggteknik i seismiska områden” och som dessutom är chef för sektionen ”förebyggande åtgärder vid väntade naturkatastrofer” inom forskningsrådet ENEA. På visitkortet kan han också skriva ordförande i Nationalföreningen för seismisk ingenjörsvetenskap. Detta borde vara en expert att lyssna på:

– En jordbävning av den typ som nu drabbat l’Aquila skulle knappast ens ha förorsakat någon tidningsrubrik i Japan. Men hos oss skjuter man hela tiden framför sig beaktandet av den lag som redan finns om
hur en byggnad skall projekteras i seismiska områden.

Smaka på de orden: beaktandet av en lag som redan finns… Tala om en dubbel tragedi. Lagarna som skulle kunna leda till att tragedier av det här slaget till stor del skulle kunna begränsas, finns redan. Det gäller bara att få byggherrar och arkitekter att följa dem.

Vid en födelsedagslunch för ett barnbarn träffar jag Stefano som tillhör denna storfamilj. Han är i byggbranschen, sysslar med ombyggnad och restaurering av gamla byggnader och bostäder. En man med erfarenhet.

– Så här går det till, berättar han och ger ett exempel han just varit med om.
– Någon skulle bygga en bostadsfastighet med garage. Av naturliga skäl var det svårt att få plats med garagenedfarten om en pelare skulle ha placerats på avsedd plats. För att få en bekväm infart flyttades pelaren någon meter. Men resten av projektet anpassades inte i motsvarande mån. Det betydde att i våningarna ovanför stod pelarna på olika punkter och kraften från taket och övervåningarna tyngde på golvbjälkarna. Ett sådant hus skulle ramla direkt om det kom en lämplig jordstöt.

Så lägger han till:

– Ett annat problem är de offentliga entreprenaderna som upphandlas efter regeln ”mesta möjliga prisnedsättning”. Det betyder att en byggfirma för att få entreprenaden ger 30-40 procents rabatt som han
hoppas kunna tjäna igen genom korrigeringar av projektet under arbetets gång. Samtidigt måste han spara på allt: från armeringsjärn till cementkvalitet.

Ett resultat skulle kunna vara sjukhuset i l’Aquila som projekterades 1972 men togs i bruk först i början av 90-talet. Nytt och modernt alltså – men nu är det totalt utrymt. Till 90 procent är det deklarerat som obeboeligt även om läkarna opererade ända fram till evakueringen. Man minns en uppgift:

– Att bygga bra från början skulle betyda en fördyring på kanske 4-8 procent. Men det är oerhört mycket billigare än att rekonstruera och uppleva tragedier av det här slaget.

På onsdagskvällen uppdateras dödssiffran till 277, mellan 30 och 50 personer saknas fortfarande. Tre döda har inte kunnat identifieras.

P.S. Det finns en tragedi i tragedin. Ingen vet hur många papperslösa invandrare som fanns i l’Aquila med omnejd. Bland de döda finns t ex två makedonier, en israelisk student och en kvinna från Moldavien.
Makedonierna är uppskattade medarbetare i jordbruket. Men myndigheterna talar om att minst ett 50-tal invandrare hade jobb i området. Nu är de totalt försvunna. Ingen kan säga om de hamnat under rasmassor eller om de föredragit lämna området för att inte riskera poliskontroller.

Inrikesminister Roberto Maroni

Inrikesminister Roberto Maroni

På samma tema: inrikesminister Roberto Maroni förkunnar inför TV-kamerorna – Idag är jag störtförbannad (furibondo). Anledningen: deputeradekammaren har röstat ned två av hans mest älskade lagförslag – det som underlättar deporteringen av papperslösa invandrare och tanken att medborgargarden skall sättas upp för att vaka över städer och befokning. Tillräckligt många i PDL (Berlusconis nya högerparti) utnyttjade den hemliga omröstningen för att rösta med oppositionen. ”En parlamentets seger”, hävdade Pier Ferdinando Cassini, ledare i CDU, det kristdemokratiska mittenpartiet. Oppositionen börjar vädra morgonluft och ser möjlighet till nya sprickor i regeringsmajoriteten.

Åke Malm

Video från Corriere TV från L ´Aquila

Kommentera: