1991 invigde Drottning Elizabeth ett stort monument på Centenary Square i Birmingham, en rad arbetare som vandrar fram, ut ur fabriken vars skorsten spyr ut kompakt rök.
Det kan påminna om sovjetisk socialrealism (gruppen heter karakteristiskt nog ”Forward”) men är mera stiliserat, en hyllning till de industriarbetare – kvinnor och män – som grundade välståndet i The Midlands, ungefär som raden av jobbare på cykel som står skulptur inne i Västerås.
Skulptören var Raymond Mason som dog den 14 februari i Paris där han bott sedan 1946. ”Forward” fick stå orörd på torget bara ett dussin år, 2003 gav sig vandaler på den och förstörde den.
Den lilla sjöjungfruns huvud på Langelinie har sågats av ett par gånger men har kunnat sättas dit igen, men Masons verk var ohjälpligt förstört. Det var gjort i hårdplast som tålde väder och vind men inte blåslampor, om det nu var sådana ligisterna använde för att bränna ner det hela.
La Foule (The Crowd) i Paris
Gruppen borde ha gjutits i brons, som hans ”The Crowd” som kan beskådas både framför Jeu de Paume i Paris och vid 54e gatan på Manhattan. Mason inspirerades av sin nära vän Giacometti utan att han lät sina figurer bli lika utdraget långsmala, och inte heller så deformerade som Francis Bacons, en annan bekant. Han stod på god fot med många: Picasso, Henry Moore, Balthus, Dubuffet, Francis Poulenc, Man Ray, Max Ernst, Cartier-Bresson…
Ett tidigt verk är en lågrelief av folk kring en spårvagn i Barcelona. Den kunde varit gjord av Stig Blomberg.
I Michael Edwards flotta bok om Mason (Thames and Hudson 1994, jag köpte den lite senare med 85 % rabatt, annars hade jag aldrig haft råd med den) finns ett foto på Mason samman med en konstnär som han delade ateljé med halva året 1943, i Birmingham (där var Mason född 1922): ”Harry (Sven) Blomberg” påstår bildtexten.
Fast det ska nog vara Stig Blomberg. De båda kom senare att ställa ut, samman med Stigs (Harrys, Svens?) hustru Mimmi i London, varpå de drog till Paris där Mason alltså dröjde sig kvar för gott. Den sista dagen kring grönsaksstånden i Hallarna, den 28 februari 1969, förevigade han polykromt två år senare.
Det gjorde han också med studenterna i Quartier Latin revoltåret 1968, med tjugo års fördröjning. Han skaffade sig dessutom ett blygsamt hus i Sydfrankrike, återgav landskapet i bläck och detaljerade akvareller, och överförde det till färgglada lågreliefer.
Hans bemålade arbetare i vingården från 1982 är fulla av livsglädje, hans stora grupp ”A Tragedy in the North” från fem år tidigare är full av förtvivlan, med arbetare och anhöriga som väntar vid schaktet där gruvarbetarna är instängda. Hans skickliga tuschteckningar kan påminna om Palle Nielsens, de har samma klaustrofobiska svärta, hans scendekor till en uppsättning av Fedra om Lennart Mörks scenografier.
Den första lågreliefen, ett ansikte framför en fasad med antydda perspektivlinjer, ligger nära Ghibertis Bronsportar till Baptisteriet i Florens. Men till de målade epoxy-skulpturerna finns inte många motstycken. Kritikerna har haft svårt att bestämma sig om det är karikatyr eller konst, kitsch eller monumentalitet.
Lika osäker var man en gång inför Stanley Spencers naivistiska muralmålningar som Raymond Mason tagit intryck av. De ikonoklastiska ligisterna i Birmingham visste vad de tyckte, dessvärre.
Av runan i The Telegraph häromdagen framgår att Mason gärna underhöll sina vänner med självironiska anekdoter:
”Once Mason was drawing his own sculpture, The Crowd, in the Tuileries Gardens. A Stranger watched him for a long time in silence and eventually remarked: You draw really well. But why are you drawing that shit?”
Ivo Holmqvist