Øyvind Rimbereid (född 1966) är en av Nordens och kanske världens mest egenartade och relevanta poeter just nu. Han använder sin djupa förankring i det norska språket i alla dess former – nuvarande, forntida och framtida; nynorskt skriftspråk och dialekter – för att ta upp ämnen som angår oss: miljökatastrofen, ekonomisk spekulation och social skiktning. Och han griper tillbaka på en bred essäistisk förmåga att ta in mängder med information och sen presentera det viktigaste välavvägt och känslomässigt.
Rimbereids största framgång är långdikten Solaris, korrigert (2004), som övertygande prekonstruerar livsvillkoren och språket i en kommande nordsjökultur, byggd på oljeutvinning. Där talas ett pidginspråk byggt på fornnordiska, tyska, engelska och skandinaviska, men läsaren kommer ändock mänskorna nära. En annan höjdpunkt är Jimmen (2011) om en bonde och hans häst som växelvis begrundar livet; i synnerhet den nya, sprillans moderna oljeplattform som står i begrepp att bogseras ut från Stavanger.
Den senaste boken Lovene från 2015 är en undersökning av lagen från äldsta tid fram till idag, där alla upptänkliga aspekter presenteras: moralfilosofi, lagstiftning, maktfullkomlighet, konkreta rättsfall – både på abstrakt nivå och med psykologisk inlevelse i såväl tjänstemän som dömda.
Huvuddelen är en sextiosidig exposé i 46 avsnitt som börjar med förutsättningarna för Hammurabis lag i Babylonien på 1700-talet f kr och slutar i juni 2015 med ”en norsk femtenåring, som har bitt en politikvinne i armen og satt fyr på en falleferdig kino”. De olika nedslagen kommer i stort sett kronologiskt, men har också en inre utveckling, som spänner upp en komplex beskrivningsmodell av de återkommande motsättningar som lagstiftning och rättskipning har att förhålla sig till. Den vertikala, man kan nästan säga teologiska, dimensionen i Rimbereids redogörelse är central. Lagen kommer uppifrån (”et svakt gjenskinn fra solgudens gunst”), men dömandet och bestraffningarna är dessutom en sanningspraktik – en strävan efter att genom att straffa ta reda på vad det är lagen egentligen vill. Särskilt blir detta begär tydligt i det storslagna avsnittet om femtonhundratalsinkvisitionens drivkrafter: ”Å grave nomos [lagen] fram fra sitt himmelske skjulested [gömställe].”
Men han tecknar också en annan axel: den mellan lagen som skapare av samhällsordning och lagen som verkställare av arkaisk hämnd. I avsnittet om Solon, som stiftade nya lagar i Aten, framhävs dennes relativa misslyckande åtminstone på kort sikt. Och apropå Kants kategoriska imperativ (”Bare å handle slik en kan ville at alle andre skal handle”) visar Rimbereid övertygande att redan en sån tanke förutsätter ett fungerande samhälle:
Kant tenkte
som om tankens fullstendig frie svev
var mulig.
Men også Kant levde.
Han levde i Königsberg livet ut.
I byen der en kunne leve fredelig og fritt
bare en hade fått innpass
som borger
Detta också i motsats till alla de fall av hänsynslös maktutövning från hela världen som redovisas, och till det starka men outsagda medlidandet med dem som drabbas, exempelvis när den dödscellsdömde Damien Echols blir buddhist ”Som motbild. Som moteld.”
Om det finns nånting som Rimbereids genomgång liknar, så är det Kjell Espmarks många samlingar (från Tecken till Europa och framåt) med tillbakablickande historiska och humanistiska motiv. Både inlevelsen och verskonsten är besläktade. Men Lovene har också en inledande och en avslutande avdelning, där Rimbereid visar upp hela sitt register som verskonstnär och språkmästare. Här samsas fullkomligt gripande personporträtt av misslyckade jurister och nitiska ämbetsmän: och i synnerhet den storslagna dikten om en lätt svagsint ungdomsbrottsling under åren efter andra världskriget, skriven på högst speciell lokaldialekt, observera växlingen mellan ”ikke” i det officiella språket och ”ikkje” i hans eget tal:
”det e hendene mine
som gjørr det, seie de; hendene mine forstår seg ikke på hvad de kan ta
og ikke kan ta; eg får ikkje vera i den vanlige klassen lenger;
eg hørre ikkje te i den lenger; de vil søga meg in på Ramsvig”
(Ramsvig är en illa beryktad specialskola utanför Stavanger.)
Men i epilogen finns också lätta, luftiga dikter, som i det här sammanhanget visar på ett sätt att leva för varandra avsides lagen: genom att vara varandras ”löfte”. Och i ett slags extranummer får också naturlagarna sitt: Rimbereid visar med ännu ett helt annat slags diskurs att också dessa är människoskapelser, och således informerade av maktrelationer och samhällsformationer.
Rimbereids behärskning av språk och historiskt material är lika ekvilibristisk som hans öga för maktens konstruktioner är ogrumlat. Han är en diktare som gör det mycket lättare att andas i en värld där ideologierna tränger allt tätare inpå. Förutom den här boken och de ovan nämnda kan även rekommenderas den ekologiska profetian Orgelsjøen från 2013 och skildringen av den holländska tulpanlökssvindeln på 1600-talet i Herbarium (2011). Och eftersom Rimbereid är oöversättlig så är det bara att ge sig i kast med norskan, i alla dess varianter.