John Swedenmark presenterar Þórarinn Eldjárn – Islands egen Borges – och hans nya novellsamling Umfjöllun (ungefär ”Rapportering”) där han i en lättsam lärdomsstil övertygande driver det fantastiska händelseförloppet som när han låter Strindberg dyka upp på IKEA.
Islänningen Þórarinn Eldjárn kan gott kallas Nordens Borges. Han behärskar alla genrer och har full kontroll över dem. Framför allt är han fena på att skapa trovärdiga men excentriska berättarröster, som gör de mest osannolika fiktioner godtagbara. På svenska finns en liten bok med tre noveller som går ut på att besökare från vikingatiden hamnar i vår moderna värld. Men hans produktion är respektingivande ända sedan debuten med Kvæði 1974 – en bok byggd på rimmade folkliga strofformer, som följdes av ett versepos enligt alla konstens regler om Walt Disneys liv och leverne: Disneyrímur. Som rimsmed är han än idag ständigt aktiv och publicerar korta strofer, som via ordvrängningar och träffsäkra rimord kommenterar händelser och trender i samtiden. I genomsnitt kommer det ut en diktsamling vartannat år.
Þórarinn har också skrivit flera utmärkta romaner, såväl fantastiska som historiska, och i många fall både och. Berättelsen om yttrandefrihetsfången Guðmundur Andrésson och hans tid i danske kungens fängelse på 1600-talet, Brotahöfuð, bygger, utöver en bra story och stark inlevelse, på perfekt hemmastaddhet i sextonhundratalets barocka blandspråk: isländska, danska, latin. Den utmärkta engelska översättningen The Blue Tower, vars språk är effektiviserat och normaliserat, blev därför bara en blekare kopia av originalet – ändå en tillräckligt bra bok för att nomineras till det europeiska Aristeionpriset år 1998. Þórarinn Eldjárn är även en framstående översättare, framför allt från svenska, som han behärskar perfekt efter att ha bott och studerat här. Till de mer excentriska uppdragen hör en drapa i fornnordisk stil som framfördes för Sveriges konung vid överlämnandet av de nyöversatta islänningasagorna.
Men det är novellkonsten som tillförsäkrar honom epitetet Nordens Borges. Även om det är en avgörande skillnad att han ligger närmare humoresken och den muntliga skrönan än vad den argentinske mästaren gör. Borges jobbar företrädesvis i en skriftvärld, mot en intertext av litterära och vetenskapliga genrer, och hans berättare för ordet på ett mer monologiskt vis: såväl den mer eller mindre tydligt namngivne rapportören som den mer djävulske bakomliggande författaren, han som leder läsaren fram till att skåda och acceptera orimliga händelser. Þórarinns berättelser samspelar på ett annat, muntligt sätt med en tänkt mottagarpublik, som inte anropas, men likafullt är implicit närvarande. Och texterna är vådligt roliga att läsa upp!
Den senaste novellsamlingen, som kom förra året, heter Umfjöllun (ungefär ”Rapportering”). Omslaget består av ett kubistiskt panorama över Reykjavík, och boken rymmer ett flertal guldkorn från stadens närhistoria. En handlar om hur kraniet från en berömd suput vid förra sekelskiftet till slut har hamnat som prydnadsföremål hemma hos en läkare. Berättelsen är mustig och drastisk, men förmedlar också på subtilt vis ett slags borgerligt klassmedvetande, ett obehag över att tillhöra de väl förspändas gemenskap. Skallen som går i arv är ingen lyckobringare. Också berättelsen om ”couronneklubben” har ett klassperspektiv uppifrån, och ger ovärderlig information om de mikrosociologiska stämningarna hos de gymnasieungdomar som var förutbestämda till höga samhällspositioner. Men texten är utformad i en helt annan, självmedveten, för att inte säga självgod stil, typisk för Islands mest populära genre: självbiografin.
De kortare berättelserna är inte mindre eftertankeväckande. Ett slags essä om en fiktiv farfars livsgärning som Tjechovskådespelare slår an tonen, och förmedlar underförstått en estetik kring att ikläda sig roller. En ung kvinnas skildring av ett berömt skeppsbrott ger nya perspektiv på vad det är att vara ögonvittne. Berättelsen i Þórarinns eget namn om ett misslyckat barnboksmanuskript blir en reflexion över nyttan av att tala högt med sig själv (händelsevis äger jag en svensk översättning av ”Försigsjälvpratarna” – vars original enligt vad han påstår har gått förlorat). Berättelsen om flörten mellan två museivärdar utvecklar sig till förstklassig gladporr. En biltvätt levererar en överväldigande estetisk upplevelse. Men mest minnesvärd är ändå rekonstruktionen av August Strindbergs hittills okända Islandsresa som reporter vid danske kungens besök i juli 1874.
Här ligger Þórarinn verkligen nära Borges. En lättsam lärdomsstil driver det fantastiska händelseförloppet, samtidigt som de påhittade händelserna är minutiöst övertygande – liksom Strindbergs upplevelse av att ringaktad och febersjuk ramla ner i sprickan mellan kontinentalplattorna vid Þingvellir och dyka upp igen 135 år senare för att i turistbuss transporteras till IKEA utanför Reykjavík.
”På avstånd såg han att ett område eller en plätt hade avgränsats, där det stod många underliga vagnar; han hade inget annat ord för dessa fenomen, ty uppenbarligen hade var och en fyra hjul eller fler under sig. Vagnarna var av varierande utformning men alla var överbyggda och han hade svårt att begripa sig på vilka seldon som skulle kunna sättas framför dem. Och än mer hur så pass små hästar som de isländska skulle kunna draga dem.”
I och med IKEA-besöket dockar berättelsen med en annan islännings skildring av ett strindbergskt uppdykande på Island, som om det vore fakta och inte en litterär skröna – nämligen inledningsnovellen i Gyrðir Elíassons novellsamling Bland träden, som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2011. Där skildras en man som ytterst motvilligt följer med sin fru till det stora svenska möbelvaruhuset och i serveringen får syn på en ytterst nedstämd August Strindberg:
”Höstsolen lyste in genom fönstren och jag kunde inte undgå att stirra på en karl som satt för sig själv vid ett av borden närmast fönstren. Han böjde sig framåt, hade rött hår och glest skägg, svart rock med uppfälld krage, och skärpet i samma färg hängde ner på golvet. Han satt med en öl framför sig och stirrade ner i glaset som om han inte såg nånting annat, eller som om glaset var en mystisk spegel där man kunde skåda en hel värld.
Jag tyckte jag kände igen honom, men insåg först inte alls vem det var. Så gick det plötsligt upp för mig.
Det var August Strindberg.
Strindberg, som hade varit mer rädd för helvetet än för nånting annat och som skildrat denna skräck, men nu hade hamnat här på IKEA på Island. Han som hade tyckt att Lund var helvetet på jorden men inte känt till mycket om Island och ingenting alls om IKEA, för det fanns ju inte på hans tid.”
Så långt Gyrðir. Och Þórarinns mästerstycke är att allvarsamt ympa sin berättelse på en annan författares fiktion och på så vis vidareutveckla den och göra den ännu sannare. Sannare än verkligheten – så som man kan kräva av god fiktion.